Trådfågeln (Charadrius sanctaehelenae) – Sankt Helenas endemiska nationalfågel
Trådfågeln (Charadrius sanctaehelenae) – Sankt Helenas endemiska nationalfågel. Lär dig om dess historia, unika utbredning, hotbild och pågående bevarandeinsatser.
Sankt Helena-plovern (Charadrius sanctaehelenae), lokalt känd som trådfågeln, är en liten fågel — en plover — som är endemisk på ön Sankt Helena. Den omnämns första gången 1638 och har stark lokal betydelse: den är Sankt Helenas nationalfågel och finns avbildad på den övre halvan av öns vapensköld. Vissa äldre mynt från Sankt Helena (före 1998) visar också Wirebird på sin baksida.
Kännetecken
Trådfågeln är en liten, långbent plover med relativt sparsam fjäderdräkt som ger god kamouflage mot öppna, sandiga och gräsbevuxna underlag. Den rör sig ofta springande och söker föda på marken, där den plockar upp insekter och andra små ryggradslösa djur. Fågeln är diskret i färgerna — jordtoner och ljus undersida — vilket gör den svår att upptäcka när den rör sig i sitt naturliga habitat.
Utbredning och habitat
Som endemisk art finns trådfågeln bara på Sankt Helena. Den förekommer främst i öppna gräsmarker, betesmarker och andra öppna ytor där marknära föda finns tillgänglig. Eftersom ön är begränsad i yta gör detta arten känslig för förändringar i markanvändning och konkurrens från invasiva växter som omvandlar öppna områden till tät vegetation.
Ekologi och häckning
Trådfågeln häckar på marken och bygger enkla bon — ofta grunda gropar eller lokalt rensade ytor i gräset — där ägg ruggas tills ungarna kläcks. Arten är marklevande under större delen av sin livscykel: den söker mat på marken och undviker tät vegetation eller skog.
Hot och skyddsåtgärder
Som många öendemiska arter hotas trådfågeln av flera faktorer:
- Introducerade predators, såsom råttor och tamkatter, som tar ägg, ungar och ibland vuxna fåglar.
- Förlust och fragmentering av öppna habitat på grund av förändrad markanvändning, igenväxning av invasiva växter och byggnation.
- Mänsklig störning vid häckningsplatser, till exempel genom otillåtna körningar, hundar som rör sig lösa eller annan aktivitet nära bon.
För att skydda arten genomförs lokala bevarandeinsatser som inkluderar habitatåterställning, kontroll av invasiva arter och förebyggande åtgärder mot predatorer. Övervakning av populationen och upplysningsarbete lokalt har också hög prioritet för att minska störningar och öka människors medvetenhet om artens sårbarhet.
Kulturell betydelse och besöksråd
Trådfågeln har en stark symbolisk roll på Sankt Helena som nationalfågel och som del av öns identitet. Besökare uppmanas visa respekt för fågelns livsmiljö: håll hundar kopplade, undvik att gå nära tydliga rast- eller häckningsområden och följ lokala anvisningar för att inte störa markhäckande fåglar. Stöd till lokala naturvårdsprojekt hjälper också att säkra artens framtid.
Sammanfattning: Trådfågeln (Sankt Helena-plovern) är en unik och sårbar öendemisk art på Sankt Helena. Dess framtid hänger nära samman med skydd av öppna habitat, kontroll av invasiva arter och lokal uppmärksamhet kring störningar i häckningsområden.
Beskrivning och biologi
Sankt Helenaplundan är den enda fågelarten som är endemisk på ön Sankt Helena i södra Atlanten och som fortfarande lever.
Det är en liten fågel (längd 15 cm) med långa och tunna ben, som trådar, och därför kallas den för trådfågel i Sankt Helena.
Kittlitzpipare (Charadrius pecuarius) är Sankt Helena-fågelns närmaste släkting. För vissa författare är Sankt Helena-piparen en underart till Kittlitzpiparen, men de flesta zoologer anser att det rör sig om två olika arter.
Sankt Helenaplomman tillbringar större delen av sin tid på marken och flyger inte ofta. Den hittas oftast i par, eller ibland i små grupper av unga fåglar, som letar efter föda (sniglar, skalbaggar och andra ryggradslösa djur) på gräsmarker eller i halvökenområden.
Häckningen sker under hela året, men främst under den torra säsongen, från slutet av september till januari. Boet ligger på marken där de lägger två ägg. Efter att ha lämnat boet rör sig fågelungarna i små grupper över hela ön.
Utbredning och livsmiljö
Sankt Helena-plovern är endemisk på ön Sankt Helena och finns inte på någon annan plats. Under de senaste 20 åren har arten endast använt sig av 30 km2 av hela ön. De bästa platserna på ön för att se dem är Deadwood och Properous Bay Plains och Woody Ridge.
Sankt Helena-plovern gillar områden med gräs (betesmarker) som ligger på medelhöga höjder, främst i plana, torra områden med låga växter.
St Helenas vapen med St Helena-plovern
Hot och bevarande
På grund av förändringar i markanvändningen och införandet av rovdjur (råttor, katter, hundar och andra arter) är antalet individer av Sankt Helena-plovern kritiskt lågt. En räkning som genomfördes under 2005 och 2006 visade att arten hade minskat med cirka 40 procent på bara fem år till endast 235 individer. Sedan dess har antalet dock ökat något.
St Helenaplärkan är skyddad enligt lag på St Helena sedan 1894, och flera organisationer arbetar för att bevara arten. En av de organisationer som hjälper till att bevara arten är Royal Society for the Protection of Birds, som har ett projekt med namnet "Enabling the people of St Helena to conserve the St Helena wirebird", som en del av Storbritanniens miljöprogram för de utomeuropeiska territorierna.
Sök