Sankt Helena – brittisk vulkanö i södra Atlanten och Napoleons exil

Tidig historia (1502-1658)

Ön upptäcktes 1502 av den portugisiske amiralen João da Nova, som gav den namnet "Santa Helena" efter Helena av Konstantinopel. Det traditionella datumet för upptäckten ansågs länge vara den 21 maj, men resultaten av en undersökning av upptäckten som publicerades 2015 kom fram till att detta datum förmodligen är fel, den 3 maj verkar vara historiskt sett mer giltigt. Enligt en annan teori var den ö som De Nova hittade i själva verket Tristan da Cunha, 2 430 kilometer söderut, och Sankt Helena upptäcktes av några av de fartyg som befann sig under Estêvão da Gamas befäl den 30 juli 1503.

Portugiserna fann ön obebodd, med ett överflöd av träd och sötvatten. De importerade boskap, fruktträd och grönsaker och byggde ett kapell och ett eller två hus. Även om de inte bildade någon permanent bosättning var ön, för fartyg som reste från Asien till Europa, en viktig plats att stanna till på för att få mat och vatten, och ofta lämnades sjuka sjömän kvar på ön för att återhämta sig. Efter 1588 besöktes ön även av holländska och engelska fartyg.

Den nederländska republiken gjorde formellt anspråk på S:t Helena 1633, även om det inte finns några bevis för att de någonsin ockuperade, koloniserade eller befäste ön. År 1651 hade holländarna i stort sett övergivit ön till förmån för sin koloni vid Kap det goda hoppet.

Ostindiska kompaniet (1658-1815)

År 1657 fick det engelska Ostindiska kompaniet tillstånd av Oliver Cromwell att styra S:t Helena, och året därpå beslutade kompaniet att kolonisera ön med jordbrukare. Den första guvernören, kapten John Dutton, kom dit 1659 och gjorde St Helena till en av Storbritanniens äldsta kolonier utanför Nordamerika och Karibien. Ett fort färdigställdes och ett antal hus byggdes. Efter restaureringen av den engelska monarkin 1660 fick Ostindiska kompaniet ett kungligt tillstånd att starta en koloni på ön. Fortet fick namnet James Fort och staden Jamestown, för att hedra hertigen av York, senare kung James II av England.

Importen av slavar blev olaglig 1792 och kinesiska arbetare hämtades för att arbeta på gårdarna. Många fick stanna och deras ättlingar integrerades i befolkningen.

Brittiskt styre (1815-1821) och Napoleons exil

År 1815 beslöt den brittiska regeringen att använda ön S:t Helena som en förvaringsort för Napoleon Bonaparte. För att förhindra alla försök att fly från de närliggande öarna annekterade de formellt öarna Ascension och Tristan da Cunha. År 1821 dog Napoleon på ön S:t Helena.

År 1858 fick den franske kejsaren Napoleon III i den franska regeringens namn Longwood House och marken runt omkring, som var Napoleon I:s sista bostad (han dog där 1821). Det är fortfarande fransk egendom.

Kronkoloni (1834-1981)

Den 22 april 1834 blev ön S:t Helena en koloni under den brittiska kronan.

En lokal industri som använde fibrer från nyzeeländskt lin återupprättades framgångsrikt 1907 och genererade betydande inkomster under första världskriget. Industrin minskade dock på grund av transportkostnader och konkurrens från syntetfibrer och den sista linindustrin stängdes 1965.

År 1922 anslöts Ascension som ett beroendeområde, följt av Tristan da Cunha Island den 12 januari 1938.

1981 till nutid

År 1981 ändrade den brittiska regeringen statusen för Sankt Helena och de andra kronkolonierna till "British Dependent Territories".

År 2009 fick Sankt Helena och dess två territorier samma status enligt en ny konstitution, och det brittiska utomeuropeiska territoriet döptes om till Sankt Helena, Ascension och Tristan da Cunha.

Ön Sankt Helena har en total yta på 122 km². Den centrala delen är täckt av skog, varav en del har planterats. En stor del av ön har av BirdLife International identifierats som viktig för fågelskyddet, särskilt den endemiska Saint Helena Plover eller Wirebird, och för sjöfåglar som häckar på öarna nära kusten.

Öns högsta punkt är Dianas Peak (15°57′35″S 5°41′29″W / 15.95972°S 5.69139°W / -15.95972; -5.69139 (Dianas Peak)) på 818 meter. År 1996 blev den öns första nationalpark. År 2000 inleddes ett projekt för att återplantera en del av den förlorade Great Wood, som kallas Millennium Forest, och som nu förvaltas av Saint Helena National Trust, som bildades 2002.

Det finns flera klippor och holmar utanför kusten, bland annat: Castle Rock, Speery Island, Needle, Lower Black Rock, Upper Black Rock (söder), Bird Island (sydväst), Black Rock, Thompson's Valley Island, Peaked Island, Egg Island, Lady's Chair, Lighter Rock (väster), Long Ledge (nordväst), Shore Island, George Island, Rough Rock Island, Flat Rock (öster), Buoys, Sandy Bay Island, Chimney, White Bird Island och Frightus Rock (sydöst), som alla ligger inom en kilometer från kusten.

Sankt Helenas nationalfågel är Sankt Helenapluggan, lokalt känd som Wirebird. Den finns med på Sankt Helenas vapen och på flaggan.

Klimat

Klimatet på Sankt Helena är tropiskt, marint och milt, tempererat av passadvindar som blåser nästan oavbrutet.

Sankt Helena är indelat i åtta distrikt. Personer som arbetar och bor i Jamestown Harbour och på Royal Mail Ship St. Helena (RMS) ingår i folkräkningen på sina arbetsplatser (se referens).

Ön hade fram till 1966 en ekonomi med endast en gröda, baserad på odling och bearbetning av nyzeeländskt lin till rep och snören. St Helenas ekonomi är nu svag och stöds nästan helt och hållet av stöd från den brittiska regeringen.

Turistnäringen är starkt baserad på Napoleons närvaro på ön.

På Saint Helena produceras det som sägs vara världens dyraste kaffe. Man producerar och exporterar också "Tungi Spirit", som tillverkas av frukten från kaktusfikonen Opuntia ficus-indica ("Tungi" är det lokala namnet på växten i Sankt Helena). Ascension Island, Tristan da Cunha och Saint Helena ger alla ut egna frimärken som ger en betydande inkomst.

Bank- och valutafrågor

Saint Helena har en egen valuta, Saint Helena-pundet, som har paritet med det brittiska pundet. Saint Helenas regering tillverkar mynt och sedlar. Bank of Saint Helena inrättades på Saint Helena och Ascension Island 2004. Den har filialer i Jamestown på Saint Helena och i Georgetown på Ascension Island.

• Förteckning över världsarvsplatser i Storbritannien