Barhuvad gås (Anser indicus) är en medelstor gås som finns i högre liggande våtmarker och sjöar i Centralasien. Den är lätt att känna igen på det vita ansiktet och de två mörka tvärgående banden ("barer") av fjädrar som löper över nackens baksida — därav namnet. Kroppen är huvudsakligen ljusgrå, vingarna är breda och kraftiga, och benen och näbben är oftast ljusorange. En vuxen fågel blir normalt omkring 60–75 cm lång (ungefär 2–2,5 fot) och väger vanligen mellan cirka 1,6 och 3,2 kg (motsvarande ungefär 3,5–7 lb).

Utseende

Barhuvad gås har:

  • vit ansiktsmask som kontrasterar mot den grå kroppen
  • två mörka band över nacken (de karakteristiska "barerna")
  • svagt mörkade ving- och stjärtfjädrar med ofta mörkare vingspetsar
  • kort, kraftig näbb och orangefärgade fötter

Utbredning och habitat

Arten häckar på högre liggande sjöar och våtmarker i Centralasien, på tibetanska höglandet och i angränsande bergsområden. På vintern flyttar många individer söderut till lägre liggande våtmarker och jordbruksmarker i framför allt Indien, men även till andra delar av södra Asien. Den föredrar öppna vattenytor, strandzoner och fuktiga ängar.

Beteende och föda

Barhuvad gås är huvudsakligen växtätare. Den betar på gräs och ängsvegetation vid vattenkanten och utnyttjar också odlade fält under vintern. Födan består bland annat av:

  • gräs
  • vete, korn och ris (särskilt i jordbruksområden)
  • vass, stjälkar och andra landbaserade växtdelar

De är ofta sociala utanför häckningstid och bildar flockar vid rast- och övervintringslokaler. Ljudet är ett klart, klingande "honk" som är typiskt för gäss.

Häckning

Häckningen sker på marken vid strandkanter eller på små holmar i insjöar. Honor lägger vanligtvis 4–6 ägg i ett bo byggt av växtmaterial och dun. Båda föräldrarna vårdar ungarna, som snabbt blir sim- och rörliga efter kläckning.

Flyttning och anpassningar

En av artens mest anmärkningsvärda egenskaper är förmågan att flyga över mycket höga bergskedjor, bland annat Himalaya, under migrationen. De kan nå stora höjder och är anpassade till tunnare luft — bland annat genom effektivare syreupptagning i blodet. Detta har gjort arten intressant för forskare som studerar physiologiska anpassningar till höghöjdsmiljö.

Hot och bevarande

Barhuvad gås räknas i dagsläget som mindre bekymmersam (IUCN: Least Concern), men populationer påverkas lokalt av hot som habitatförlust, störningar i häckningsområden, jakt och konkurrens om bete och rastplatser. Skydd av våtmarker och minskad störning vid häcknings- och övervintringsområden är viktiga åtgärder för att bevara arten.

Intressanta fakta

  • Arten är känd för sina spektakulära höghöjdsflyttningar över bergskedjor.
  • Barhuvad gås används ibland som modell i forskning om fysiologiska anpassningar till låg syrehalt.