Short-faced bear
Den kortskäggiga björnen (Arctodus) är ett utdött björnsläkte som var endemiskt i Nordamerika under den pleistocena eran för cirka 1,8 miljoner år sedan (mya) till 11 000 år sedan. Vid den tiden kan Arctodus simus ha varit ett av de största däggdjuren som levde på land och åt kött.
Arctodus simus dök upp för första gången under den mellersta pleistocänen i Nordamerika för cirka 800 000 år sedan. Den dog ut för cirka 11 600 år sedan.
Habitat
Den kortskäggiga björnen levde i många delar av Nordamerika, från Alaska till Mississippi. Den levde dock mest i sydliga områden, från norra Texas till New Jersey i öster, Aguascalientes i Mexiko i sydväst och med stora koncentrationer i Florida.
De äldsta fossilerna av kortskallig björn kommer från de paleontologiska platserna Santa Fe River 1 i Gilchrist County, Florida.
Fossiler
Arkeologer hittade först fossil av den kortskalliga björnen i Potter Creek Cave i Shasta County, Kalifornien. Detta djur kan ha varit det största köttätande landdäggdjuret som någonsin levt i Nordamerika.
Arkeologer har bara hittat ett enda jättelikt kortskäggigt björnskelett, i Indiana. Det är berömt eftersom det var det största och nästintill kompletta skelett av en jättelik korthårig björn som någonsin hittats i Amerika. De ursprungliga benen finns i Chicagos naturhistoriska museum Field Museum of Natural History.
I en nyligen genomförd studie uppskattades vikten hos sex exemplar av kortskäggiga björnar. Den största var 957 kg. Detta tyder på att björnen förmodligen var större än vad forskarna hade trott. När björnen stod på sina bakre (bakre) ben var den 8-10 fot (2,4-3,0 m) lång.
Beteende
En teori är att den kortskäggiga björnen var ett aktivt rovdjur som attackerade bisonerna direkt. En annan teori är att den lät snabbare rovdjur göra bytet och sedan tvingade bort dem från kadaveret. Detta skulle innebära att den var en asätare.
