Slaget vid Teutoburgerskogen

Ledarna

Den romerske befälhavaren Varus var den fjärde viktigaste mannen i Rom. Han var känd och fruktad på grund av sina hänsynslösa handlingar och sin korsfästelse av besegrade fiender. Det är säkert att detta var känt för germanerna och kan ha hjälpt stammarna att gå samman för att göra motstånd mot honom.

Den tyska befälhavaren var Arminius, som hade fått en romersk militärutbildning. Han hade tillbringat sin ungdom i Rom som gisslan. Därför kände han till romerska militära metoder: denna kunskap skulle bli avgörande.

Senare återvände Arminius till Germanien med Varus och blev hans pålitliga rådgivare. I hemlighet skapade han en allians mellan germanska stammar som traditionellt hade varit fiender. Han fick hjälp med detta av ilskan över Varus oförskämdhet och grymhet mot de folk han besegrat.

"...Stratagem var därför oumbärligt, och det var nödvändigt att blinda Varus för deras planer tills ett gynnsamt tillfälle skulle komma för att slå ett avgörande slag..." Den brittiske historikern Edward Shepherd Creasy (1812-1878).

När Varus var på väg från sitt sommarläger väster om floden Weser till sitt vinterhögkvarter nära Rhen hörde han rapporter om ett lokalt uppror. Detta var fingerat av Arminius.

"...Detta framställdes för Varus som ett tillfälle som krävde hans omedelbara närvaro på platsen; men han hölls i stor okunnighet om att det var en del av ett samordnat nationellt uppror, och han betraktade fortfarande Arminius som sin undergivne vasall...". Edward Shepherd Creasy

Nya arkeologiska fynd visar att slaget ägde rum vid Kalkriese Hill i Osnabrück County, Niedersachsen. Romarna måste vid den här tiden ha marscherat nordvästut från det område som nu är staden Detmold och passerat öster om Osnabrück, och de måste då ha slagit läger i detta område innan de blev attackerade.

Battle

Varus styrkor bestod av tre legioner, sex kohorter med hjälptrupper (icke-medborgare eller allierade trupper) och tre skvadroner kavalleri. Många av dem hade liten stridserfarenhet av germanska krigare under lokala förhållanden.

De romerska styrkorna marscherade inte i stridsformation, och det fanns också ett stort antal lägerföljare. När de kom in i skogen fann de att vägen var smal och lerig; enligt Dio Cassius hade det också uppstått en våldsam storm. Han skriver också att Varus försummade att skicka ut spaningstrupper i förväg.

Marschlinjen var farligt utdragen - uppskattningsvis var den mer än 15 km lång och kanske så lång som 20 km. Den attackerades då plötsligt av germanska krigare som bar några lätta svärd, stora lansar och spjut som kom med korta och smala blad, så vassa och krigarvänliga att de kunde användas efter behov. De germanska krigarna omringade hela den romerska armén och regnade ner spjut på inkräktarna.

Romarna kunde upprätta ett befäst läger för natten och bröt nästa morgon ut i öppet land, nära den moderna staden Ostercappeln. Utbrottet kostade dem stora förluster, liksom ytterligare ett försök att fly genom att marschera genom ett annat skogsområde, med fortsatt kraftigt regn. Regnet hindrade dem från att använda sina bågar eftersom senorsträngarna blir slappa när de är blöta, och gjorde dem praktiskt taget försvarslösa eftersom deras sköldar också blev vattendränkta.

Romarna påbörjade sedan en nattmarsch för att fly, men gick in i en annan fälla som Arminius hade lagt ut, vid foten av en kulle nära Osnabrück. Där smalnade den sandiga, öppna remsa som romarna lätt kunde marschera på vid kullens fot. Det fanns en lucka på endast cirka 100 meter mellan skogen och sumpmarken i kanten av den stora myren. Vägen var blockerad av ett dike, och mot skogen hade en jordvall byggts längs vägkanten. Detta gjorde det möjligt för stammarna att attackera romarna från skydd.

Romarna gjorde ett desperat försök att storma muren, men misslyckades. De germanska krigarna stormade då fältet och slaktade romarna; Varus begick självmord.

Omkring 15 000-20 000 romerska soldater måste ha dött; inte bara Varus, utan även många av hans officerare sägs ha tagit sina egna liv genom att falla på sina svärd på det godkända sättet. Tacitus skrev att många officerare offrades av germanerna som en del av deras inhemska religiösa ceremonier, kokta i grytor och deras ben användes för ritualer. Andra fick dock lösensumma och en del av de vanliga soldaterna förslavades.

Segern över legionerna följdes av en rensning av alla romerska fästningar, garnisoner och städer - varav det fanns minst två - öster om Rhen. De återstående två romerska legionerna i Tyskland var stationerade i ett fort i Mainz och kommenderades av Varus brorson. De nöjde sig med att försöka hålla Rhen.

Varus misstag

1. Segestes, far till Arminius hustru och motståndare till äktenskapet, varnade Varus för Arminius. Natten innan de romerska styrkorna gav sig av föreslog han att Varus skulle arrestera Arminius och flera andra germanska ledare. Han måste ha vetat att de planerade ett uppror. Varus avfärdade rådet som motiverat av en personlig fejd.
   Arminius gav sig sedan av och sade att han skulle samla germanska styrkor för att stödja det romerska fälttåget. I stället ledde han sina trupper, som måste ha väntat i närheten, i attacker mot omgivande romerska garnisoner.
2. Även utan denna varning borde Varus av politiska skäl ha varit mindre tillitsfull mot Arminius, som visade sig vara en dubbelagent.
3. Valet av en marsch genom skogen stred mot de vanliga romerska militära metoderna, eftersom både sikten och försvaret är begränsade i en skog. Marschen skedde inte i stridsformation.
   Uppenbarligen valdes denna väg som en "genväg", men Varus hade inga bevis för att en sådan brådska verkligen var nödvändig. Detta var dubbelt så viktigt
   eftersom skogen gjorde att linjen sträckte sig så långt att en del inte kunde stödja en annan.
4. Avsaknaden av spanare ("spaningsgrupper") var nästan kriminell och skulle förmodligen ha lett till att Varus hade avrättats om han inte hade tagit sitt liv.
5. Det dåliga vädret var ytterligare en anledning till försiktighet när man gick ut i skogen. Skogen var okänd mark för Varus. Nya vägar borde alltid rekognosceras.

Även om vi aldrig kan få veta varför Varus gjorde dessa misstag, tyder hans rykte om arrogans och överdrivet självförtroende på att han underskattade tyskarna. Men alla Roms tidigare erfarenheter, från Caesar och framåt, hade visat att de germanska stammarna var starka i krig.

Efterverkningar

När kejsar Augustus hörde om nederlaget blev han, enligt den romerske historikern Suetonius i sitt verk De vita Caesarum (Om Caesars liv), så skakad av nyheten att han stod och slog huvudet mot väggen i sitt palats och ropade gång på gång:

"Quintili Vare, legiones redde! ("Quintilius Varus, ge mig mina legioner tillbaka!")

De tre legionsnumren användes aldrig mer av romarna efter detta nederlag, till skillnad från andra legioner som omstrukturerades - ett unikt fall i romersk historia.

Slaget avslutade den triumfatoriska romerska expansion som följde på inbördeskrigens slut 40 år tidigare. Augustus styvson Tiberius tog över den faktiska kontrollen och förberedde sig för att fortsätta kriget. Tre legioner skickades till Rhen för att ersätta de förlorade legionerna.

Romersk vedergällning

Trots att romarna var mycket chockade över slakten började de långsamt och systematiskt förbereda sig för att återerövra landet. År 14 e.Kr., strax efter Augustus död och hans arvtagare och styvson Tiberius tillträde, leddes en stor räd av den nye kejsarens brorson Germanicus.

Under en stjärnklar natt massakrerade han marsierna och ödelade deras byar med eld och svärd. Den natten hade germanerna firat; berusade och sovande blev de överraskade av Germanicus. Templet för deras gudom förstördes.

Flera andra stammar väcktes av denna slakt och låg i bakhåll mot Germanicus på väg till hans vinterkvarter, men besegrades med stora förluster.

Följande år präglades av två stora fälttåg och flera mindre slag med en stor armé som uppskattades till 55 000-70 000 man och som stöddes av flottstyrkor. Våren 15 e.Kr. invaderade legaten Caecina Severus Marsi en andra gång med 25 000-30 000 man och orsakade stor förödelse.

Under tiden hade Germanicus' trupper byggt ett fort på berget Taunus, varifrån han med 30-35 000 man marscherade mot Chatti (troligen ett område med byar) och slaktade barn, kvinnor och äldre. De arbetsföra männen flydde över en flod och gömde sig i skogarna. Efter detta slag marscherade Germanicus mot Mattium och brände ner staden.

Sommaren 15 e.Kr. besökte armén platsen för det första slaget. Enligt Tacitus hittade de högar av ben och skallar som spikats fast i träd, som de begravde, "...och betraktade alla som släktingar och av eget blod...". Gravgropar med kvarlevor som passar in på denna beskrivning har hittats vid Kalkriese Hill.

Under Germanicus marscherade romarna med en ny armé med allierade germanska soldater in i Germanien år 16 e.Kr. Han lyckades kämpa sig över Weser nära det moderna Minden, men led vissa förluster. Han tvingade Arminius armé att stå i öppen strid vid floden Weser. Germanicus' legioner tillfogade de germanska arméerna enorma förluster, medan de endast ådrog sig mindre förluster.

Ett sista slag utkämpades vid Angivariska muren, väster om dagens Hannover. Återigen dödades många germanska soldater, vilket tvingade dem att fly. Sommaren 16 e.Kr. marscherade Caius Silius mot Chatti med 33 000 man. Germanicus invaderade Marsierna för tredje gången och ödelade deras land.

När Germanicus hade uppnått sina huvudmål och vintern närmade sig beordrade han sin armé att återvända till sina vinterläger, men flottan skadades i en storm i Nordsjön. Efter ytterligare några räder över Rhen, där två av de tre romerska legionernas örnar som förlorades år 9 e.Kr. återfanns, beordrade Tiberius de romerska styrkorna att stanna upp och dra sig tillbaka över Rhen. Germanicus återkallades till Rom och informerades av Tiberius om att han skulle få en triumf och ett nytt befäl.

Germanicus kampanj var en hämnd för nederlaget vid Teutoburg och delvis också en reaktion på tecken på myteri bland hans trupper.

Arminius, som av Rom hade betraktats som ett verkligt hot mot stabiliteten, var nu besegrad. När hans allierade germanska koalition väl hade brutits och hedern hämnats, var den enorma kostnaden och risken för att hålla den romerska armén verksam bortom Rhen inte värd någon trolig vinst.

Det sista kapitlet i denna historia berättas av historikern Tacitus. Runt 50 e.Kr. invaderade grupper av chatti romerskt territorium och började plundra (ta allt av värde). Den romerske befälhavaren, med en legionärsstyrka som stöddes av romerskt kavalleri och hjälptrupper, attackerade Chatti från båda sidor och besegrade dem. Romarna var extatiska när de hittade romerska fångar, bland annat några från Varus' legioner som hade hållits av Chatti i 40 år.

Den romerske befälhavaren Germanicus var motståndare till Arminius 14-16 e.Kr.

Senare tysk nationalism

Slaget och Tacitus' historier hade stor betydelse för 1800-talets tyska nationalism. På 1800-talet var tyskarna fortfarande uppdelade i många tyska stater, men de kopplade ihop sig med de germanska stammarna som gemensamma förfäder till ett "tyskt folk".

År 1808 väckte den tyske författaren Heinrich von Kleists pjäs Die Hermannsschlacht antinapoleoniska känslor, även om den inte kunde spelas under den franska ockupationen.

Senare användes Arminiusfigurerna för att representera idealen om frihet och förening - som stöddes av tyska liberaler och motarbetades av reaktionära makthavare. Ett minnesmärke - Hermannsdenkmal - påbörjades under denna period, och Arminius blev en symbol för pangermanismen. Monumentet förblev oavslutat i årtionden, tills efter det fransk-preussiska kriget 1870-71 förenade landet. Det färdigställda monumentet blev då en symbol för konservativ tysk nationalism.