Triton (måne) | den största månen av planeten Neptunus
Triton, eller Neptunus I, är den största månen på planeten Neptunus. Det är den sjunde största månen i solsystemet. Triton är något mindre än jordens måne. Triton har en komplicerad geologisk historia: den anses ha en jämförelsevis ung yta jämfört med solsystemets egen ålder.
Den upptäcktes av den brittiske astronomen William Lassell den 10 oktober 1846, bara 17 dagar efter att Neptunus upptäcktes av de tyska astronomerna Johann Gottfried Galle och Heinrich Louis d'Arrest.
Triton tros vara ett fångat objekt från Kuiperbältet och är den kallaste kända kroppen i solsystemet. Yttemperaturen på Triton registrerades av Voyager 2 som -235 °C (-391 °F). Triton har ett eget magnetfält och har ett svagt spår av en atmosfär.
Tritons bana (röd) skiljer sig från de flesta månars bana (grön) i rörelseriktningen, och banan är lutande.
Kuiperbältet (grönt), i solsystemets utkanter, är den plats där Triton tros ha uppstått.
William Lassell, upptäckaren av Triton
Retrograd omloppsbana: satelliten (röd) kretsar i motsatt riktning mot sin primärs (blå/svart) rotation.
Triton jämfört med jorden och månen.
Omloppsbana
Drag och tidvatteninteraktion gör att Triton långsamt faller in i lägre banor. Denna process är oerhört långsam. Om 3,6 miljarder år kommer Triton att passera inom Neptunus Roche-gräns. Den kommer antingen att kollidera med Neptunus atmosfär eller brytas sönder och bilda ett ringsystem som liknar det som finns runt planeten Saturnus.
Anledningen till att Triton tros vara ett fångat objekt är dess bana, som är unik i solsystemet. Den är både retrograd (se diagrammet) och mycket lutande. Även om det finns andra satelliter med retrograda banor är de mycket mindre än Triton och mycket längre bort från sina värdplaneter (deras "primärplaneter"). Triton, liksom vår måne, visar bara ett ansikte mot planeten: den roterar synkront med Neptunus.
Neptunus och Triton med deras storlek och avstånd från varandra i skala.
Yta
Allt vi vet om Tritons yta kommer från en förbiflygning av Voyager 2 1989. Det finns få nedslagskratrar. Detta tyder på att ytan är ganska ung i astronomiska termer: uppskattningsvis är den mellan sex och 50 miljoner år gammal.
Trots sin mycket kalla temperatur är Tritons yta geologiskt aktiv. Det finns händelser som ser ut som gejsrar, vulkaner och jordbävningar. Alla de material som är inblandade är helt annorlunda än de som finns på jorden. De flesta gaser är frysta för det mesta. Gaser som kväve är frysta tills något inträffar som smälter dem, då blir de återigen till en gas. En temperaturökning på bara 4 K (7,2 °F) räcker för att detta ska ske.
Tidigare bildning och fångst
Liksom de flesta TNO:er är Triton mestadels isig. Även om Tritons bana ger oss en inblick i dess förflutna, är den till största delen okänd. Det spekuleras i att Triton bildades i ett binärt system, som Pluto, och rörde sig i extremt höga hastigheter. Men när den passerade genom Neptunus Roche-sfären kommer den andra kroppen att ha slungats ut, vilket minskade Tritons hastighet och gjorde att den kunde fångas in. För närvarande är Triton den mest massiva TNO som någonsin har existerat, och dess effekter på Neptunus månsystem var katastrofala. Alla stora månar förstördes, slungades ur sin omloppsbana eller kraschade in i själva Neptunus.
Frågor och svar
F: Vad är Triton?
S: Triton är den största månen till planeten Neptunus och den sjunde största månen i solsystemet.
F: När upptäcktes Triton?
S: Triton upptäcktes av den brittiske astronomen William Lassell den 10 oktober 1846, bara 17 dagar efter det att Neptunus själv upptäcktes av de tyska astronomerna Johann Gottfried Galle och Heinrich Louis d'Arrest.
F: Tror man att Triton är ett fångat objekt från Kuiperbältet?
Svar: Ja, man tror att Triton är ett fångat Kuiperbältesobjekt.
F: Hur kall är yttemperaturen på Triton enligt uppgift?
S: Tritons yttemperatur har av Voyager 2 registrerats till -235 °C (-391 °F).
Fråga: Har Triton ett eget magnetfält eller en egen atmosfär?
Svar: Ja, den har både ett eget magnetfält och ett svagt spår av en atmosfär.
