Tudorperioden brukar avgränsas till åren 1485–1603 och omfattar tiden då Tudor-dynastin satt på den engelska tronen. Den första av Tudors var Henrik VII (1457–1509) och perioden innefattar därefter kungarna Henrik VIII, Edward VI och Maria I, samt ofta även drottning Elizabeth I:s långa regeringstid (1558–1603). Elizabeths regeringstid behandlas ibland separat som den elisabetanska eran eftersom den markerar särskilda kulturella och politiska särdrag, men den ingår i Tudorperiodens kontinuitet.
Politisk konsolidering och centralisering
Tudorkungarna arbetade för att stärka kungamakten efter inbördeskrigstiderna (Rosornas krig). Genom effektiv administration, reformer av finansväsendet, och rättsliga institutioner som exempelvis Star Chamber centraliserades makten. Henrik VII återuppbyggde kronans finanser efter kriget och la grunden för en stabilare statsekonomi, bland annat genom noggrann skatteuppbörd och förhandlingar om handelsavtal, som 1496 års överenskommelser med kontinenten.
Ekonomi och handel
Efter den svarta döden och den efterföljande jordbruksdepressionen i slutet av 1300‑talet började befolkningen åter växa under 1400‑ och 1500‑talen. Den viktigaste exportvaran för England var ull och ylletyger; handeln med rena tyger och färdigvävda varor till det europeiska fastlandet — särskilt till Flandern/Antwerpen — drev tillväxten i både städer och landsbygd. Exporten av ullprodukter hjälpte ekonomin avsevärt och skapade en mäktig handelsklass av köpmän och manufakturstadens borgerskap.
Under 1500‑talet påverkades prisnivåer och löner av flera faktorer. Ett inflöde av ädelmetaller från Amerika och ökad penningmängd bidrog till inflation; detta nämns ofta som en delorsak tillsammans med en växande befolkning. Dessutom förvärrades inflationen i perioder av statlig myntdebasering (särskilt under Henrik VIII) och ökade offentliga utgifter.
Jordbruk, utstakning och social omvandling
Den sociala strukturen på landsbygden förändrades kraftigt under Tudorperioden. De höga lönerna och den relativt goda tillgången på jord som följde efter pesten ersattes av lägre daglöner och krympande odlingsarealer för många småbönder. En viktig process var utstakningen (enclosure) — stängandet av gemensamma betesmarker och omvandling av jordbruksmark till storskaliga fårgårdar för ullproduktion. Detta ökade effektiviteten för vissa jordägare men ledde till utkastning av många mindre jordbrukare och ökade social utslagning och migration till städerna.
Religion och politik
En av Tudorperiodens mest omvälvande förändringar var den religiösa brytningen med Rom under Henrik VIII — reformationen — och införandet av kyrkans lydnad under kronan via Act of Supremacy (1534). Dissolutionen av klostren frigjorde stora land- och förmögenhetsmassor som omfördelades — många som köpt mark stärkte en ny gentryklass, medan den sociala säkerhetsfunktionen som klostren tidigare hade erbjudit försvann. Religionspolitiska förändringar fortsatte under efterföljande regenter och skapade perioder av förföljelse, särskilt under Maria I, följt av en återgång till protestantism under Elizabeth I:.
Samhälle, fattigvård och lagstiftning
Den ökade ojämlikheten och mängden fattiga och tiggare ledde till ett växande krav på social kontroll. Staten började formulera lagar för fattigdom och tiggeri — tidiga former av fattigvård och straff för vagabonder infördes, vilket så småningom mynnade ut i de senare poor laws under 1500‑talet. Samtidigt växte städerna, och en ny urban proletariat och hantverarklass bildades runt textilindustri och handel.
Sjöfart, upptäckter och kultur
Tudorperioden såg också en betydande expansion av sjöfart och sjömaktsambitioner. Investeringar i flottan, privata expeditioner, handelskompanier och privata sjöröverier/privateering bidrog till både ekonomisk vinning och utvidgade kontakter bortom Europa. Kultur och lärande blomstrade i och med renässansens influenser: tryckpressens spridning, dramatikens och poesins utveckling samt kungliga mecenatskap stärkte en rik kulturscen, som nådde sin höjdpunkt under den elisabetanska tiden.
Sammanfattning
Tudorperioden var en tid av stark centralmakt, ekonomisk omvandling och social omställning. Från Henrik VIIs konsolidering efter inre konflikter, genom Henrik VIIIs religiösa brytning med Rom och utstakningarnas påverkan på landsbygden, till Elizabeth I:s framträdande roll i politik, kultur och sjöfart — perioden formade Englands väg mot tidigmodern stat, ekonomi och samhälle. Inflödet av guld från Nya världen och förändrade handelsmönster bidrog till pris- och löntryck och ökade klyftor mellan rika och fattiga, vilket präglar bilden av Tudorengland.
