Turkiska folken är en grupp etniska grupper och folk som talar språk ur turkiska familjen. Forskarna diskuterar var de tidigaste förfäderna till dagens turkiska folk ursprungligen levde. Flera teorier placerar deras fornhomeland i delar av nordöstra Asien – bland annat Manchuriet, delar av Mongoliet och Altajområdet – samtidigt som andra pekar på ett bredare ursprung inom norra och centrala Eurasien. Arkeologiska kulturer som ibland lyfts fram i sammanhanget är t.ex. Xinglongwa-kulturen i Manchuriet längs Liao-floden.
Språk och språkliga särdrag
Språken som talas av turkiska folk hör till turkiska familjen och delas in i flera grenar (t.ex. oguz, karluk, kipchak, salar och oghur). Stora moderna språk i gruppen är turkiska (i Turkiet), azerbajdzjanska (Azerbajdzjan), uzbekiska, turkmenska, kazakiska, kirgiziska, uyguriska, tatariska, bashkiriska med flera. Turkiska språk är i allmänhet agglutinerande, använder ofta vokalharmoni och har SOV-ordföljd i grundform. Skriftsystem har varierat över tid: forntida runliknande Orkhon‑inskrifter, sedan arabiskt alfabet i många områden, och under 1900‑talet övergångar till latinska och kyrilliska alfabet i olika länder.
Utbredning
Idag lever turkiska folk spridda över ett stort geografiskt område. De dominerar stora delar av Centralasien, det finns betydande grupper i Kaukasus, i delar av Mellanöstern och i delar av Östeuropa. Stora turkiska befolkningar finns i Turkiet, i de centralasiatiska republikerna (Kazakhstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kyrgyzstan med flera) och i autonoma områden i Ryssland och Kina (t.ex. Xinjiang). Det finns också turkiska grupper i södra Asien, t.ex. bland invandrarmiljöer i Pakistan och i delar av Indien, där de ofta blandats med lokalbefolkningen (ett exempel är Muhajir‑gruppen i Pakistan).
Utseende och genetik
Det fysiska utseendet hos personer som räknas till turkiska folk varierar kraftigt genom de stora geografiska utbredningsområdena. De äldsta skriftliga och arkeologiska vittnesmålen antyder att prototurkiska grupper hade drag som vi idag förknippar med östasiatiska folk – mörkt hår, mörka ögon och hudtoner som kunde variera från gulaktig till ljusare. Denna bild finns bland annat i tolkningar av tidiga källor och jämförelser med närliggande folk (se resonemang om mongoloid) drag.
Samtidigt har historiska migrationer och omfattande genetisk blandning lett till mycket varierande utseenden. Västliga turkiska samhällen i Turkiet och Azerbajdzjan uppvisar ofta fenotyper som liknar grannfolk i Mellanöstern och Kaukasus – en följd av långvarig genetisk kontakt med iranier och andra indoeuropeiska grupper, men också med lokala kaukasiska populationer.
Historia och migrationer
De turkiska folkens historia kännetecknas av omfattande rörlighet. Från en funderad urhemregion i östra Eurasien spreds olika turkiska grupper västerut under första årtusendet e.Kr. och framåt. Viktiga historiska aktörer som göktürkerna, olika qaghanat (khaganat), seljuker och senare osmaner bidrog till att sprida turkisk kultur, språk och politisk makt över stora områden. Vissa dynastier och ledare, till exempel seljukturkar och timuridturkar, nämns ofta i historiska sammanhang för sina stora rörelser och statsbildningar.
Kultur och religion
Kulturellt finns både tydliga gemensamma drag och stora regionala skillnader. Gemensamma inslag kan vara traditionella musikformer, nomadiska eller halv‑nomadiska herdetraditioner i delar av Centralasien, samt matkultur med exempelvis bröd‑ och köttbaserade rätter. Religionellt är majoriteten av dagens turkiska folk muslimer, i huvudsak sunniter. Det finns betydande undantag och variationer: Azerbajdzjan har en stor shia‑muslimsk befolkning; i Turkiet finns både sunniter och aleviser; i Sibirien och norra Asien finns turkiska grupper med animistiska, shamanistiska eller kristna inslag och lokala traditioner.
Begrepp och identitet
Termen turk används ibland för att beteckna medborgare i Turkiet eller specifikt den etniska grupp som identifierar sig som turkar. I ett vidare språk‑ och folkgruppsperspektiv talar man om "turkiska folk" eller "turkiska folkstammar" för de många olika etniska grupper som delar ett turkiskt språk, även om de i övrigt kan skilja sig avsevärt vad gäller kultur, religion och genetiskt ursprung (t.ex. kazakiska turkar, kirgiziska turkar, tatarer, uygurer med flera).
Sammanfattningsvis är de turkiska folken en spridd och heterogen grupp med rötter i östra och centrala Eurasien, som genom språklig släktskap, historiska migrationer och kulturutbyte har lämnat en stark avtryck över stora delar av kontinenten (se även diskussionen om Altaifolket och relaterade ursprungsfrågor).
