Karl X (1757-1836), kung av Frankrike och Navarra (1824–30). Han var sonson till Ludvig XV och yngre bror till kungarna Ludvig XVI och Ludvig XVIII. Karl var känd som Charles-Philippe, comte d'Artois, tills han blev kung. Under franska revolutionen var han en av ledarna för emigranterna. Karl X var den siste seniora Bourbon som styrde Frankrike.

Biografi och exil

Karl X föddes den 9 oktober 1757 i Versailles och dog den 6 november 1836 i Gorizia (då delen av det österrikiska kejsardömet). Som comte d'Artois var han en framträdande representant för den äldre, konservativa hovparten. När revolutionen bröt ut lämnade han Frankrike och tillbringade lång tid i exil vid olika europeiska hov, där han organiserade och stödde emigrantarméer och motrevolutionära uppror mot republiken och senare mot Napoleon.

Återkomst och regeringstid

Efter Napoleons fall återvände Karl tillsammans med den övriga Bourbonfamiljen till Frankrike. När hans bror Ludvig XVIII avled 1824 efterträdde Karl honom och kröntes formellt (coronationen vid Reims 1825 väckte både uppmärksamhet och kritik för sin återgång till gammalmonarkiska ceremonier).

Som kung stod Karl X i spetsen för de ultrakonservativa krafterna (ultraroyalister) och verkade för att återupprätta kungamaktens och kyrkans traditionella ställning. Bland hans viktigare åtgärder fanns:

  • lagar och beslut som gav ekonomisk kompensation åt emigranter och adelsmän som förlorat egendom under revolutionen (så kallad ersättning till emigranter),
  • återinförande av privilegier och stöd till kyrkans roll i samhället,
  • en hårdare linje mot oppositionen, bland annat inskränkningar av pressfriheten.

Julirevolutionen 1830 och abdikationen

Den konservativa kursen och särskilt utfärdandet av de så kallade juliordonnanserna den 25 juli 1830 (ordinationer som bland annat suspenderade pressfriheten, upplöste kammaren och begränsade vallagarna) utlöste starka protester. Missnöjet kulminerade i julirevolutionen ("Les Trois Glorieuses", 27–29 juli 1830) och tvingade Karl X att abdikera den 2 augusti 1830. Han abdikerade i praktiken till förmån för sitt barnbarn Henri, comte de Chambord, men den franska nationella församlingen avvisade den legiti-ma tronföljden och erbjöd istället kronan åt hertig Ludvig-Filip av Orléans, som blev kung Ludvig Filip och inledde juli-monarkin.

Exil och eftermäle

Efter abdikationen gick Karl i exil — först i Storbritannien (han vistades bland annat i Holyroodhouse i Edinburgh) och senare i österrikiska områden, där han slog sig ned i Gorizia. Han avled 1836. Hans regeringstid ses ofta som slutpunkten för den äldre bourbonska restaurationsperioden; efter hans fall inleddes en mer liberal och borgerlig era under juli-monarkin. För legitimisterna (de som stödde linjen av äldre Bourbon) förblev hans efterkommande, framförallt hans barnbarn Henri, den lagliga monarken i deras ögon, även om Henri aldrig kunde inta tronen.

Betydelse: Karl X:s försök att reversera många av revolutionens reformer och hans auktoritära beslut ledde direkt till hans fall och till att Frankrike lämnade en restaurativ bourbonpolitik för en mer konstitutionell och borgerlig ordning. Han förblir en kontroversiell figur — beundrad av ultraroyalister och kritiserad av liberaler och republikaner.