Julia Kristeva: bulgarisk-fransk filosof, semiotiker och psykoanalytiker

Livet

Kristeva föddes i Sliven i Bulgarien. Hennes föräldrar var kristna. Hennes far var kyrkans revisor. Kristeva och hennes syster gick i en franskspråkig skola som drevs av dominikanska nunnor. Kristeva lärde sig om Michail Bachtins verk. Kristeva fortsatte att studera vid universitetet i Sofia. När hon var doktorand där fick hon ett forskningsstipendium som gjorde att hon kunde flytta till Frankrike i december 1965, när hon var 24 år. Hon fortsatte sin utbildning vid flera franska universitet och studerade bland annat för Lucien Goldmann och Roland Barthes. Den 2 augusti 1967 gifte sig Kristeva med romanförfattaren Philippe Sollers, född Philippe Joyaux.

Kristeva undervisade vid Columbia University i början av 1970-talet. Hon är fortfarande gästprofessor. Hon har också publicerat sig under det gifta namnet Julia Joyaux.

Arbete

Efter att ha anslutit sig till Tel Quel-gruppen, som grundades av Sollers, arbetade Kristeva främst med språkpolitik och blev en aktiv medlem av gruppen. Hon utbildade sig i psykoanalys och tog sin examen 1979. På vissa sätt kan hennes arbete ses som ett försök att anpassa ett psykoanalytiskt tillvägagångssätt till poststrukturalistisk kritik. Hennes syn på subjektet och dess konstruktion har till exempel vissa saker gemensamt med Sigmund Freud och Lacan. Kristeva förkastar dock varje förståelse av subjektet i strukturalistisk mening. I stället beskriver hon subjektet som alltid "i process" eller "på prov". På så sätt bidrar hon till den poststrukturalistiska kritiken av essentialiserade strukturer, samtidigt som hon bevarar psykoanalysens läror. Hon reste till Kina på 1970-talet och skrev senare About Chinese Women (1977).

Det "semiotiska" och det "symboliska"

Ett av Kristevas viktigaste bidrag är att teckenbildning består av två element: det symboliska och det semiotiska. Denna användning av semiotik skiljer sig från den semiotiska disciplinen som grundades av Ferdinand de Saussure. Augustine Perumalil förklarade att Kristevas "semiotik är nära besläktad med det infantila preödipala som det hänvisas till i Freuds, Otto Rank, Melanie Kleins verk, den brittiska objektrelationspsykoanalysen och Lacans pre-spegelstadium". Det är ett känslomässigt fält som är relaterat till instinkterna i språkets luckor och ljud snarare än till ords denotativa betydelser. Enligt Birgit Schippers förknippas det semiotiska med musik, poesi, rytm och det som saknar struktur och mening. Det är nära knutet till det "feminina" och visar tillståndet hos spädbarnet före spegelstadiet som ännu inte har utvecklats självständigt.

I spegelstadiet lär sig barnet att se skillnad på sig själv och andra. Barnet påbörjar en process för att dela med sig av kulturell betydelse, som kallas symbolisk. I Desire in Language (1980) beskriver Kristeva det symboliska som utvecklingen av språket hos barnet för att bli ett "talande subjekt" och utveckla en känsla av identitet skild från modern. Denna separationsprocess är känd som abjektion. Barnet måste förkasta och flytta sig bort från modern för att kunna träda in i en värld av språk, kultur, mening och det sociala. Denna språkvärld kallas det symboliska och skiljer sig från det semiotiska som förknippas med det maskulina, lagen och strukturen. Kristeva tänker annorlunda än Lacan. Hon menar att även efter att ha gått in i det symboliska fortsätter subjektet att röra sig fram och tillbaka mellan det semiotiska och det symboliska. Därför bildar barnet inte en fast identitet. Subjektet är ständigt "i process". Eftersom kvinnliga barn fortsätter att i viss mån identifiera sig med moderfiguren är det särskilt troligt att de behåller en nära koppling till det semiotiska. Denna fortsatta identifiering med modern kan resultera i det som Kristeva i Black Sun (1989) kallar melancholia (depression), eftersom kvinnliga barn både förkastar och identifierar sig med moderfiguren på samma gång.

Det har också föreslagits (t.ex. Creed, 1993) att förnedringen av kvinnor och kvinnokroppar i populärkulturen (och särskilt i slasherfilmer) beror på det hot mot identiteten som moderns kropp utgör: den är en påminnelse om den tid som tillbringats i semiotikens odifferentierade tillstånd, där man inte har något begrepp om sig själv eller sin identitet. Efter att ha avvisat modern behåller personerna en omedveten fascination för det semiotiska och önskar återförenas med modern, samtidigt som de fruktar den identitetsförlust som följer med detta. Slasherfilmer ger därför publiken ett sätt att på ett säkert sätt återskapa abjektionsprocessen genom att på ett ställföreträdande sätt fördriva och förstöra moderfiguren.

Kristeva använder Platons idé om chora, som betyder "ett närande moderligt rum" (Schippers, 2011). Kristevas idé om chora kan betyda: en hänvisning till livmodern, som en metafor för relationen mellan mor och barn och som tiden före spegelstadiet.

Kristeva är också känd för att ha arbetat med intertextualitet.

Antropologi och psykologi

Kristeva hävdar att antropologi och psykologi, eller kopplingen mellan det sociala och subjektet, inte representerar varandra utan snarare följer samma logik: gruppens och subjektets överlevnad. I sin analys av Ödipus hävdar hon dessutom att det talande subjektet inte kan existera på egen hand, utan att det "står på den bräckliga tröskeln som om det vore strandat på grund av en omöjlig avgränsning" (Powers of Horror, s. 85).

I sin jämförelse mellan de två disciplinerna hävdar Kristeva att det sätt på vilket en individ utesluter den abjektiva modern som ett sätt att skapa en identitet är samma sätt på vilket samhällen konstrueras. På en bredare skala utesluter kulturer det moderliga och kvinnliga, och på så sätt uppstår de. ^{[måste förklaras. d]}

Feministisk

Kristeva har kallats en viktig ledare för fransk feminism tillsammans med Simone de Beauvoir, Hélène Cixous och Luce Irigaray. Kristeva har haft ett starkt inflytande på feminism och feministiska litteraturstudier i USA och Storbritannien. Hon har också påverkat tänkandet kring samtidskonst. Men hennes förhållande till feministiska grupper och rörelser i Frankrike har varit mycket kontroversiellt. Kristeva gjorde ett berömt uttalande om tre typer av feminism i "Women's Time" i New Maladies of the Soul (1993). Hon förkastade de två första typerna, inklusive Beauvoirs. Vissa anser att hon helt och hållet förkastar feminismen. Kristeva föreslog en idé om multipla sexuella identiteter mot föreställningar om ett "enhetligt kvinnligt språk".

Mot identitetspolitik

Kristeva säger att amerikanska feministiska akademiker har missförstått hennes texter. Enligt Kristeva räckte det inte att plocka isär språket för att hitta dess dolda mening. Historien, individuella psykiska och sexuella erfarenheter berättar också hur vi ska förstå språket. Detta är ett poststrukturalistiskt synsätt. Den hjälpte vissa sociala grupper att hitta källan till sitt förtryck i det språk de använde. Kristeva anser dock att det är skadligt att betrakta den kollektiva identiteten som viktigare än den individuella identiteten. Hon menar att en politik som gör sexuella, etniska och religiösa identiteter till det viktigaste i slutändan är totalitär.

Romanförfattare

Kristeva har skrivit några romaner som liknar deckare. Böckerna har mystik och spänning, men läsaren hittar också idéer från hennes teoretiska projekt. Murder in Byzantium har teman från ortodox kristendom och politik. Hon kallade den "ett slags anti-Da Vinci-koden".

Hedersbetyg

Kristeva fick Holberg International Memorial Prize 2004. Hon fick 2006 Hannah Arendt-priset för politiskt tänkande. Hon har också mottagit hederslegionen, förtjänstorden och Vaclav Havel-priset.

Vetenskapligt mottagande

Roman Jakobson sade att Kristeva var mycket bra på att ställa frågor på ett sätt som intresserade människor även om de inte höll med henne.

Roland Barthes kommenterar att Julia Kristeva förändrar tingens plats. Han säger att hon alltid förstör dina sista fördomar och att hon vänder auktoriteten mot sig själv."

Ian Almond kritiserar Kristevas etnocentrism. Han upprepar Gayatri Spivaks slutsats att Kristevas bok Om kinesiska kvinnor har problem. Almond menar att den har samma diskriminering och fördomar som på 1700-talet. Dessutom säger han att Kristeva skrev om två tusen år av historia som hon inte känner till väl. Almond tycker också att Kristevas idéer om den muslimska världen, kulturen och de troende är för enkla. Han tillägger att Kristeva ignorerar muslimska kvinnor och ägnar för mycket uppmärksamhet åt Rushdie-fatwan.

Några skrifter

• Séméiôtiké: recherches pour une sémanalyse, Paris: Edition du Seuil, 1969. (Engelsk översättning: Desire in Language: A Semiotic Approach to Literature and Art, Oxford: Blackwell, 1980).
• La Révolution Du Langage Poétique: L'avant-Garde À La Fin Du Xixe Siècle, Lautréamont Et Mallarmé. Paris: Éditions du Seuil, 1974. (Förkortad engelsk översättning: Revolution in Poetic Language, New York: Columbia University Press, 1984.)
• Om kinesiska kvinnor. London: Boyars, 1977.
• Skräckens krafter: En essä om avsky. New York: Columbia University Press, 1982.
• Kristeva Reader. (red. Toril Moi) Oxford: Basil Blackwell, 1986.
• I begynnelsen var kärleken: Psykoanalys och tro. New York: Columbia University Press, 1987.
• Svart sol: Depression och melankoli. New York: Columbia University Press, 1989.
• Främlingar för oss själva. New York: Columbia University Press,1991.
• Nationer utan nationalism. New York: Columbia University Press, 1993.
• Nya själens sjukdomar. New York: Columbia University Press, 1995.
• "Experiencing the Phallus as Extraneous", parallax nummer 8, 1998.
• Det europeiska subjektets kris. New York: Other Press, 2000.
• Att läsa Bibeln. I: David Jobling, Tina Pippin & Ronald Schleifer (red.). The Postmodern Bible Reader. (s. 92-101). Oxford: Blackwell, 2001.
• Kvinnligt geni: Liv, galenskap, ord: Hannah Arendt, Melanie Klein, Colette: En trilogi. 3 volymer. New York: Columbia University Press, 2001.
• Hannah Arendt: Livet är en berättelse. Toronto: University of Toronto Press, 2001.
• Hat och förlåtelse. New York: Columbia University Press, 2010.
• Det avhuggna huvudet: Kapitalets visioner. New York: Columbia University Press, 2011.
• Äktenskapet som en konstart (tillsammans med Philippe Sollers). New York: Columbia University Press, 2016.

Romaner

• Samurajen: En roman. New York: Columbia University Press, 1992.
• Den gamle mannen och vargarna. New York: Columbia University Press, 1994.
• Innehav: En roman. New York: Columbia University Press, 1998.
• Mord i Bysans. New York: Columbia University Press, 2006.
• Teresa, min kärlek: Ett föreställt liv av den heliga av Avila. New York: Columbia University Press, 2015.

Andra böcker om Julia Kristeva:

• Irene Ivantcheva-Merjanska, Ecrire dans la langue de l'autre. Assia Djebar och Julia Kristeva. Paris: L'Harmattan, 2015.
• Jennifer Radden, Melankolins natur: From Aristotle to Kristeva, Oxford University Press, 2000.
• Megan Becker-Leckrone, Julia Kristeva and Literary Theory, Palgrave Macmillan, 2005.
• Sara Beardsworth, Julia Kristeva, Psychoanalysis and Modernity, Suny Press, 2004. (2006 Goethepriset för psykoanalytisk forskning, finalist för den bästa boken som publicerades 2004).
• Kelly Ives, Julia Kristeva: Art, Love, Melancholy, Philosophy, Semiotics and Psychoanalysis, Crescent Moon Publishing Édition, 2010.
• Kelly Oliver, Ethics, Politics, and Difference in Julia Kristeva's Writing, Routledge Édition, 1993.
• Kelly Oliver, Reading Kristeva: Unraveling the Double-bind, Indiana University Press, 1993.
• John Lechte, Maria Margaroni, Julia Kristeva: Live Theory , Continuum International Publishing Group Ltd, 2005.
• Noëlle McAfee, Julia Kristeva, Routledge, 2003.
• Griselda Pollock (gästredaktör) Julia Kristeva 1966-1996, Parallax Issue 8, 1998.
• Anna Smith, Julia Kristeva: Readings of Exile and Estrangement, Palgrave Macmillan, 1996.
• David Crownfield, Body/Text i Julia Kristeva: Religion, Women, and Psychoanalysis, State University of New York Press, 1992.