Neptunus månar: fakta om Triton, Nereid och alla 14 kända månar
Neptunus månar: Utforska fakta om 14 kända månar — Triton, Nereid och fler: upptäckts-historia, egenskaper och namn inspirerade av havsnymfer.
Neptunus har totalt 14 kända månar. Den största månen är Triton som upptäcktes av William Lassell bara sjutton dagar efter att Neptunus upptäcktes. Hundra år senare upptäcktes den andra månen, Nereid. Hubble-teleskopet hittade den 14:e månen 2013.
De flesta av Neptunus månar är uppkallade efter havsnymfer.
Översikt över Neptunus månar
Neptunus har ett system som inkluderar både små, tätt liggande inner-månar och många yttre, oregelbundna månar som kretsar långt från planeten. De inre månarna är relativt små och rör sig på nästan cirkulära, prograde banor nära ekvatorn. De yttre månarna är ofta mindre, har mer excentriska och lutande banor och tros vara infångade objekt från yttre solsystemet.
Alla 14 kända månar
- Naiad
- Thalassa
- Despina
- Galatea
- Larissa
- Proteus
- Triton
- Nereid
- Halimede
- Sao
- Laomedeia
- Psamathe
- Neso
- Hippocamp
Triton — Neptunus dominerande måne
Triton är den största av Neptunus månar och skiljer sig kraftigt från de flesta andra stora månar i solsystemet. Den kretsar i en retrograd bana (motsatt Neptunus rotation), vilket är en viktig indikation på att Triton troligen fångats in från Kuiperbältet snarare än att ha bildats tillsammans med planeten. Triton är geologiskt aktiv — ytan visar bevis för kryovulkanism och strömmar av kvävegaser och partiklar, och den har en tunn atmosfär bestående av kväve med spår av metan.
Eftersom Tritons bana är retrograd och något inåtgående innebär tidvattenkrafterna att dess omloppsradie gradvis minskar. På mycket lång sikt (flera miljarder år) kan Triton antingen kollidera med Neptunus eller brytas upp och bilda en ring.
Nereid — en excentrisk veteran
Nereid upptäcktes ungefär ett sekel efter Triton och kännetecknas av sin mycket excentriska bana. Till skillnad från de inre, välordnade månarna rör sig Nereid i en kraftigt avlång omloppsbana, vilket gör dess avstånd till Neptunus mycket varierande under en omloppsperiod. Detta beteende tyder på en komplex dynamisk historia, kanske orsakad av gravitationella störningar, eventuella möten med andra kroppar eller påverkad av Tritons infångning.
De inre månarna och ringarna
De innersta månarna — Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus — ligger mycket nära Neptunus och är små, mörka och oregelbundna till formen. Vissa av dem fungerar som fångare eller "shepherd"-månar som påverkar Neptunus ringsystem; till exempel har man observerat samband mellan Galatea och planetens smala Adams-ring. Proteus är den största av de inre oregelbundna kropparna och är, efter Triton, en av de största månarna kring Neptunus.
De yttre, oregelbundna månarna
De yttre månarna — Halimede, Sao, Laomedeia, Psamathe och Neso samt Hippocamp — är små, ofta mycket avlägsna och rör sig i oregelbundna banor. Dessa månar tros i hög grad vara infångade asteroider eller transneptuniska objekt. Deras banor kan vara kraftigt lutade och/eller retrograda, och flera har mycket långa omloppstider runt Neptunus. Neso är exempelvis känd som en av de mest avlägsna naturliga satelliterna i solsystemet när det gäller omloppsradie.
Namngivning och ursprung
Månarna runt Neptunus namnges till största delen efter figurer från grekisk mytologi kopplade till havet — främst havsnymfer (Nereider) och andra havsvarelser. Denna tradition följer Neptunus koppling till havet i mytologin. Många av de yttre månarna har namn som speglar deras antagna ursprung som infångade kroppar från det yttre solsystemet.
Vad framtiden kan föra med sig
Forskningen om Neptunus månar fortsätter med hjälp av rymdteleskop och förbättrade markbaserade observationer. Hubbleupptäckter och analys av arkivdata har lett till nya upptäckter (som den 14:e månen år 2013). Framtida uppdrag till yttre solsystemet skulle kunna ge betydligt mer detaljerad information om sammansättning, geologi och dynamik hos dessa månar, särskilt de större som Triton.
Sammanfattningsvis utgör Neptunus månsystem en blandning av en stor, fångad isvärld (Triton), ett antal små inre månar som påverkar ringarna och ett fält av infångade, oregelbundna yttre månar — alla intressanta för att förstå planetens historia och dynamik i det yttre solsystemet.

Neptunus (överst) och Triton (nederst).
Ovanliga omloppsbanor
Neptunus har månar som har ovanliga banor. Triton, Neptunus största måne, har en retrograd omloppsbana (vilket innebär att Triton kretsar eller rör sig i motsatt riktning jämfört med Neptunus rotation).
Två månar, Psamathe (upptäckt 2002) och Neso (upptäckt 2003), är ovanliga eftersom de har de största banorna för alla månar som hittills upptäckts i solsystemet. De tar ungefär 25 år för att göra en omloppsbana och är 125 gånger längre bort från Neptunus än vad vår måne är från jorden.
Hur Neptunus månar bildades
Många astronomer och forskare tror att Neptunus inre månar inte var ursprungliga kroppar som bildades tillsammans med Neptunus, utan var rester av spillror från Triton som långsamt samlades ihop. Andra forskare tror att när Triton fångades av Neptunus gjorde Tritons massa och udda bana att Neptunus ursprungliga månar förstördes av gravitationen, för att sedan återbildas efter att Triton bildat en stabil bana.
Många astronomer är överens om att Triton inte var en ursprunglig Neptunusmåne, men vissa tror att Triton fångades in i ett "möte mellan tre kroppar". Det som måste ha hänt var att Triton ingick i ett binärt par med en annan okänd himlakropp. Paret fångades sedan in men Triton överlevde och den andra kroppen påverkades av Neptunus gravitation.
Halimede, som upptäcktes 2002, var kanske en bit av Nereid när månen träffades av ett annat föremål. Båda månarna verkade ha samma gråa färger. Även Halimede beräknades också att månen hade stor chans att kollidera med Nereid i det förflutna.
Förteckning över månar
De neptuniska månarna är här listade efter sin omloppstid, från kortast till längst. Triton, som inte bara är tillräckligt massiv för att dess yta ska ha kollapsat till en sfär, utan också är jämförbar i storlek med vår egen måne, är markerad i lila. Oregelbundna (fångade) månar visas i grått; prograd i ljusgrått och retrograd i mörkgrått. (Triton tros också vara fångad.)
| Beställ | Etikett | Namn | Uttryck | Bild | Diameter | Massa ( | Halvstor axel | Omloppstid | Lutning | Excentricitet |
|
| 1 | Neptunus III | Naiad | ˈneɪ.əd |
| 66 ( | 19 | 48,227 | 0.294 | 4.691 | 0.0003 | 1989 |
| 2 | Neptunus IV | Thalassa | θəˈlæsə |
| 82 ( | 35 | 50,074 | 0.311 | 0.135 | 0.0002 | 1989 |
| 3 | Neptunus V | Despina | dɨsˈpiːnə |
| 150 ( | 210 | 52,526 | 0.335 | 0.068 | 0.0002 | 1989 |
| 4 | Neptunus VI | ˌɡæləˈtiːə |
| 176 ( | 212 | 61,953 | 0.429 | 0.034 | 0.0001 | 1989 | |
| 5 | Neptunus VII | Larissa | ləˈrɪsə |
| 194 ( | 460 | 73,548 | 0.555 | 0.205 | 0.0014 | 1981 |
| 6 | Neptunus XIV | Hippocamp | ˈhɪpoʊkæmp | ~18 | n/a | 104,200 | 0.9362 | ~ 0.0 | ~ 0.000 | 2013 | |
| 7 | Neptunus VIII |
| 420 ( | 4,400 | 117,646 | 1.122 | 0.075 | 0.0005 | 1989 | ||
| 8 | Neptunus I | Triton ♠ | ˈtraɪtən |
| 2,705.2 ± 4.8 | 2,140,800 ± 5200 | 354,759 | 5.877 | 156.865 | 0.0 | 1846 |
| 9 | Neptunus II | ˈnɪəriː.ɪd |
| 340 ± 50 | 2,700 | 5,513,818 | 360.13 | 7.090 | 0.7507 | 1949 | |
| 10 | Neptun IX | Halimede ♠ | ˌhælɨˈmiːdiː | 62 | 16 | 16,611,000 | 1,879.08 | 112.712 | 0.2646 | 2002 | |
| 11 | Neptun XI | ˈseɪ.oʊ | 44 | 5.8 | 22,228,000 | 2,912.72 | 53.483 | 0.1365 | 2002 | ||
| 12 | Neptunus XII | Laomedeia | ˌleɪ.ɵmɨˈdiːə | 42 | 5.0 | 23,567,000 | 3,171.33 | 37.874 | 0.3969 | 2002 | |
| 13 | Neptunus X | Psamathe ♠ | ˈsæməθiː | 40 | 4.4 | 48,096,000 | 9,074.30 | 126.312 | 0.3809 | 2003 | |
| 14 | Neptunus XIII | Neso ♠ | ˈniːsoʊ | 60 | 15 | 49,285,000 | 9,740.73 | 136.439 | 0.5714 | 2002 |
Oregelbundna månar
Bilden till höger visar banorna för Neptunus oregelbundna månar som hittills upptäckts. Banornas excentricitet representeras av de gula segmenten (som sträcker sig från pericentrum till apocentrum) och lutningen representeras på Y-axeln. Satelliterna ovanför X-axeln är prograd, satelliterna under är retrograd. X-axeln är märkt i Gm (miljoner km) och bråkdelen av Hillssfärens (gravitationsinflytande) radie (~116 Gm för Neptunus).
Med tanke på att deras banor liknar varandra har man föreslagit att Neso och Psamathe skulle kunna ha ett gemensamt ursprung genom att en större måne har brutits sönder.
Triton, den största månen som följer en retrograd men nästan cirkulär bana, och som också tros vara en fångad satellit, visas inte. Nereid, som befinner sig på en prograd men mycket excentrisk bana, tros ha blivit utspridd under Tritons fångst.

Neptunus oregelbundna satelliter.
Anteckningar om namngivning
Vissa asteroider har också samma namn som Neptunus månar: 74 Galatea, 1162 Larissa.
Observera att Triton inte hade ett officiellt namn förrän på 1900-talet. Även om namnet föreslogs 1880 av Camille Flammarion, började det inte användas förrän åtminstone på 1930-talet. Vanligtvis kallades den helt enkelt för "Neptunus satellit" (den andra satelliten, Nereid, upptäcktes inte förrän 1949). En av de 14 månarna heter Neptunus.
Relaterade sidor
- Neptunus
- Satellit (naturlig), ordet för månar på andra planeter.
Sök

.jpg)
.jpg)
