Niko Tinbergen
Nikolaas "Niko" Tinbergen (15 april 1907-21 december 1988) var en nederländsk etolog och ornitolog som delade Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973 med Karl von Frisch och Konrad Lorenz. Deras upptäckter handlade om individuella och sociala beteendemönster och hur de utlöses.
På 1960-talet samarbetade Niko med en rad filmer om vilda djur, bland annat The Riddle of the Rook (1972) och Signals for Survival (1969), som vann Italiapriset det året och det amerikanska blå bandet 1971.
Aspekter av hans liv
Niko, som hade två framstående bröder, Luuk och Jan, var krigsfånge under andra världskriget. Hans erfarenhet som nazistfånge ledde till vissa motsättningar med sin mångåriga intellektuella medarbetare Konrad Lorenz, och det dröjde flera år innan de två försonades.
Efter kriget flyttade Tinbergen till England där han undervisade vid universitetet i Oxford. Han stannade kvar i England resten av sitt liv. Flera av hans doktorander vid Oxford blev framstående biologer, bland annat Richard Dawkins, Marian Dawkins, Desmond Morris och Iain Douglas Hamilton. Han gifte sig med Elisabeth Rutten och de fick fem barn.
Supernormala stimuli
Huvuddelen av Tinbergens forskning fokuserade på vad han kallade supernormala stimuli. Detta var konceptet att ett artificiellt föremål kunde vara en starkare utlösare för en instinkt än det naturliga föremål som instinkten ursprungligen utvecklades för.
Han konstruerade gipsägg för att se vilka en fågel föredrog att sitta på, och fann att fåglarna valde de som var större, hade mer definierade markeringar eller en mer mättad färg - och ett dagsljus ägg med svarta polkadotter valdes framför fågelns egna bleka, fläckiga ägg.
Tinbergen upptäckte att territoriella hanar av sticklebackfiskar attackerade en fiskmodell av trä mer kraftfullt än en riktig hane om dess undersida var rödare. Han konstruerade pappdockor av fjärilar med mer definierade markeringar som fjärilshannar skulle försöka para sig med i stället för med riktiga honor. Superstimulusen visade genom sina överdrifter tydligt vilka egenskaper som utlöste reaktionen.
Fyra frågor
Han är välkänd för att ha tagit fram de fyra frågor som han ansåg borde ställas till alla djurbeteenden, vilka var:
Närliggande mekanismer:
- 1. Orsakssamband (mekanism): Vilka är de stimuli som framkallar reaktionen och hur har den ändrats genom ny inlärning?
- 2. Utveckling (ontogeni): Hur förändras beteendet med åldern och vilka tidiga erfarenheter krävs för att beteendet ska kunna uppvisas?
Ultimativa mekanismer:
- 3. Evolution (fylogeni): Hur kan beteendet jämföras med liknande beteende hos besläktade arter och hur kan det ha uppstått?
- 4. Funktion (anpassning): Hur påverkar beteendet djurets möjligheter att överleva och reproducera sig?
Autism
Niko höll sin Nobelföreläsning om autism hos barn, som han och hans fru hade forskat om under en längre tid.
