Mount St. Helens är

Historia

Före utbrottet 1980 var Mount St. Helens den femte högsta toppen i delstaten Washington. Toppen höjde sig mer än 1 525 meter över sin bas, där den reser sig från de åsar som finns runt omkring den. Den stack ut från de omgivande kullarna på grund av den symmetriska konformen och den snö som täckte toppen. På grund av sin konform kallades den för "Amerikas Mount Fuji", efter det berömda Mount Fuji som är en symbol för Japan.

Moderna utbrott

Under månaderna före det stora utbrottet den 18 maj 1980 fanns det många tecken på vulkanisk aktivitet. Den 20 mars 1980 var Mount St. Helens centrum för en jordbävning av magnitud 4,2. Ångutflödet från vulkanen började den 27 mars. I slutet av april började vulkanens norra sida att växa sig större.

Den 18 maj fick en andra jordbävning med magnitud 5,1 en stor del av vulkanens norra sida att kollapsa. Det var den största kända spillrornavinen i den registrerade historien. Klockan 8.32 på morgonen Pacific Daylight Time exploderade magman inuti St Helens. På skalan Volcanic Explosivity Index fick utbrottet betyget fem, vilket är samma betyg som det berömda Vesuviusutbrottet år 79 e.Kr.

I mer än nio timmar bröt aska ut från vulkanen och steg upp i luften i en höjd av 20-27 km över havet. Detta moln som stiger upp från en vulkan kallas för en "plym". Det pyroklastiska flödet av upphettade stenar och gas som strömmade ut från vulkanen spred sig över ett område på över 600 km² och förstörde växter och byggnader. Askan spred sig österut i en hastighet av cirka 95 km/h, och en del aska nådde Idaho omkring kl. 12.00, nästan 3,5 timmar efter utbrottet. Vid 17.30-tiden blev askplymen mindre. Under natten och flera dagar därefter förekom mindre utbrott.

Förutom effekterna av de snabba heta gaserna och stenarna från explosionen orsakade kollapsen av Mount St. Helens norra sida lahars, dvs. vulkaniska slamströmmar. Dessa var blandningar av vulkanisk aska med smält is och snö. Laharsen gick flera kilometer ner längs Toutle- och Cowlitz-floderna, förstörde broar och dödade många träd. Totalt 3,9 miljoner kubikyard (3,0 miljoner m³) material fördes 27 km söderut i Columbia River av lahars.

St. Helens utbrott den 18 maj frigjorde 24 megaton värmeenergi. Det släppte ut mer än 2,8 kubikkilometer aska och annat material. Kollapsen av vulkanens norra sida förkortade St. Helens höjd med cirka 400 meter och lämnade en vulkanisk krater som var en till två mil (1,6-3,2 km) bred och en halv mil (800 m) djup. Utbrottet dödade 57 människor, nästan 7 000 vilda djur (hjortar, älgar och björnar) och cirka 12 miljoner fiskar från en fiskodling. Det förstörde eller skadade över 200 hem, 300 km motorväg och 24 km järnväg.

1980-2004

Mellan 1980 och 1986 fortsatte den vulkaniska aktiviteten vid Mount Saint Helens och en ny lavadom bildades i kratern. Flera små explosioner och utbrott ägde rum och fler lavakupoler skapades. Från den 7 december 1989 till den 6 januari 1990 och från den 5 november 1990 till den 14 februari 1991 gjorde vulkanen utbrott med ibland enorma askmoln.

Askan nådde flera stater, så långt österut som Montana och så långt söderut som Colorado.

2004 till och med nuvarande verksamhet

Magmabubblor kom upp till toppen av vulkanen omkring den 11 oktober 2004 och en ny lavadom bildades på den första domens södra sida. Denna nya kupol växte under hela 2005 och in på 2006. Flera nya funktioner sågs, t.ex. "valrygg", som är fast magma som pressas upp till vulkanens topp av magma under den. Dessa funktioner varar inte länge och bryts ner snart efter att de har bildats. Den 2 juli 2005 bröts spetsen på valbackavdelningen av, och ett stenfall sände aska flera hundra meter upp i luften.

Mount St. Helens uppvisade ny aktivitet den 8 mars 2005, då en 11 000 meter hög plym av ånga och aska kom från vulkanen. Plymen kunde ses så långt bort som till Seattle, en stad som ligger 96 mil bort. Detta ganska lilla utbrott ägde rum på grund av att en ny lavadom bildades och en jordbävning av magnitud 2,5.

Ett annat element som växte fram ur kupolen är en "fin" eller "platta". Den stora vulkaniska stenen, som är ungefär hälften så stor som en fotbollsplan, flyttades upp så snabbt som 2 meter per dag. I mitten av juni 2006 hade plattan mycket ofta stenfall, men den sköts fortfarande upp från vulkanens insida.

Den 22 oktober 2006, klockan 15.13 PST, bröt en jordbävning med magnitud 3,5 sönder lavakupolen. Den resulterande kollapsen och lavinen sände en askplym 610 meter över kratern, men den försvann snabbt.

Den 19 december 2006 såg man en stor vit ångplym, och vissa journalister i media trodde att det hade varit ett litet utbrott. Cascades Volcano Observatory of the United States Geological Survey säger dock att det inte fanns någon stor askplym, så det kan inte ha varit ett utbrott. Vulkanen har haft utbrott vid enstaka tillfällen sedan oktober 2004.

Plattentektonik i Cascade Range. Cascadevulkanerna bildades som ett resultat av att Juan de Fuca-plattan subducerade (rörde sig under) den nordamerikanska plattan.


Mount St. Helens fick ett utbrott den 18 maj 1980 kl. 08.32 Pacific Daylight Time.


Lavakupolens tillväxt från 1980-1986


"Whaleback" sett i februari 2005


Den 36 000 fot långa plymen som sågs den 8 mars 2005.