Vad är chondroforer? Porpitider, Porpita och Velella förklarade

Utseende och kolonibyggnad

Vad som ser ut som en enskild varelse är i själva verket en koloni bestående av många specialiserade zooider (små, sammanlänkade polyper) som samarbetar. Kolonin har en synlig flytenhet som håller den vid ytan. Hos Porpita är flyten platt och rund, hos Velella är den avlång och försedd med ett litet segel som sticker upp och fångar vinden. Under flyten hänger utlöpare med tentakler som fångar och bedövar byten med hjälp av nematocyster (stikkapslar).

Föda och beteende

Porpitiderna jagar små planktoniska djur — små kräftdjur, fiskyngel och andra lätta byten — som fångas med tentaklernas nematocyster. De driver passivt med vindar och havsströmmar och fångar byten som kommer i kontakt med kolonins fångstarmar. Tack vare seglet kan Velella ibland drivande tämligen snabbt över havsytan och samlas i stora antal.

Fortplantning och livscykel

Som andra hydrozoer har porpitiderna en komplex livscykel där kolonin kan bilda könsceller eller små, fria medusoider. De sexuella stadierna och detaljerna i livscykeln varierar mellan arter, men generellt kan kolonin antingen reproducera sig asexuellt genom att bilda nya zooider eller ge upphov till medusoider som släpps fria och senare bildar nya kolonier genom könlig förökning.

Sting och fara för människor

Sting från Porpita porpita och Velella velella är i regel milda för människor och ger oftast endast kortvarig hudirritation eller rodnad. De är inte jämförbara med det starka och ibland farliga stinget från Physalia physalis (blå flaskmanet / portugisisk örlogsman). Personer med mycket känslig hud kan dock få kraftigare reaktioner och bör undvika direktkontakt; uppspolade exemplar kan fortfarande avge nematocyster och orsaka stickningar.

Ekologi och utbredning

Porpitider förekommer i varma och tempererade hav över stora delar av världens oceaner. De är pelagiska och kan ibland samlas i stora mängder vid kusterna efter styrande vindar och ytströmmar — så kallade massstrandningar. De är en del av det marina planktonsamhället och spelar roll som både jägare på mindre plankton och som föda åt specialiserade predators, exempelvis vissa havslusar och fiskarter.

Predatorer och förväxlingar

Några havslusar, bland dem den välkända blå glaucus-snigeln (Glaucus atlanticus), lever av kolonier som Velella och Porpita och kan även ackumulera deras nematocyster för eget försvar. Porpitiderna förväxlas ibland med andra flytande hydrozoer såsom storvuxna siphonoforer (t.ex. Physalia physalis), men porpitiderna är vanligen mindre och har en tydlig koloniell, platt eller segelbärande flytenhet.

Vanliga arter och särdrag

• Porpita porpita — ofta kallad blå knapp; rund, platt flytenhet, blå till blågrön i färgen.
• Velella velella — seglare med ett litet segel; kan bilda stora skär av individer som drivas i väg av vinden.

Sammanfattningsvis är chondroforerna intressanta exempel på hur samarbete mellan många små polyper kan skapa en funktionellt avancerad, flytande organism som utnyttjar havets yta för att fånga byten och sprida sig över stora avstånd.