Maneter (Medusozoa) – fakta, anatomi och giftiga arter

Allt om maneter: fakta, anatomi, livscykel och farliga arter. Lär dig om sting, giftiga lådmaneter, lejonmanet och hur du känner igen och skyddar dig.

Maneter är djur i stamgruppen Cnidaria. De utgör en monofyletisk grupp, Medusozoa. De flesta lever i haven, i saltvatten, där de fångar och äter små havsdjur som plankton och småfiskar och ofta driver med strömmarna. Endast ett fåtal arter förekommer i sötvatten. Medusozoa omfattar en stor variation i form, storlek och livscykel — från små, nästan osynliga arter till mycket stora maneter.

Maneter har mjuka, gelatinösa kroppar och ofta långa, stickande och giftiga tentakler som de använder för att fånga byten. Tentaklerna bär speciella nässelceller, cnidocyter (ibland kallade cnidoblasts i utvecklingsstadiet), som innehåller nematocystor — små inträdda strukturer fyllda med gift och en uppböjd tråd eller harpun. När ett byte berör tentakeln aktiveras en mikroskopisk "utlösare" och nematocysten öppnas, saltvatten rinner in, trycket stiger och den giftiga tråden skjuts ut och penetrerar bytet. Maneter rör sig främst genom att rytmiskt dra ihop och slappna av i kroppen (så kallad jetdrivning), men de har ofta begränsad kontroll över färdvägen och drivs i hög grad med vattnet. Den största typen av maneter i fråga om utsträckta tentakler är lejonmaneten, vars tentakler kan bli mycket långa — upp till cirka 60 meter i extremfallen — men de allra flesta maneter är betydligt mindre. En manet består till stor del av vatten (upp till cirka 97 %).

• Scyphozoa: de verkliga maneterna
• Cubozoa: lådmaneterna
• Staurozoan: den stjälkade maneten
• Hydrozoa: hydroiderna

Det finns många olika typer av maneter. De minsta arterna är bara några centimeter stora, medan den största ofta nämnda arten är lejonmanet (Cyanea capillata), vars klocka (kropp) kan överstiga en meter i diameter och som kan ha mycket långa tentakler. Vissa maneter uppvisar självlysning i mörker — detta kallas ofta fosforescens i vardagligt tal, men många marina organismer visar bioluminescens (ljusbildning genom kemiska reaktioner i kroppen). Bland de farligaste maneterna finns lådmaneten (Cubozoa; exempelvis släktena Chironex, Chiropsalmus och Carybdea) och den mycket lilla Irukandji-maneten (Carukia barnesi), som kan vara bara ett par centimeter stor men orsaka svåra och ibland livshotande förgiftningar.

Anatomi och sinnesorgan

En typisk manet har en klockformad kropp (medusa) med mun i mitten på undersidan, ofta försedd med munarmar eller manubrium som leder in bytet till munöppningen. Kanten av klockan kan ha tentakler eller långa fransar. Maneter saknar centralt nervsystem; i stället finns ett enkelt nätverk av nervceller som koordinerar rörelser och reflexer. Vissa grupper, särskilt Cubozoa, har utvecklat mer avancerade sinnesorgan — exempelvis ögon med lins — vilket ger dem bättre förmåga att simma och jaga.

Livscykel och fortplantning

Många maneter visar växling mellan två huvudstadier: en fastsittande polyp och en fri simmande medusa. Livscykeln börjar ofta med ett ciliärt larvstadium (planula) som sätter sig på ett underlag och blir en polyp. Polyper kan föröka sig könlöst (kloning eller strobilation) och så småningom avge unga medusor som växer till vuxna maneter. Hos vissa hydroider är polypstadiet dominerande och kolonibildning förekommer. Fortplantningen kan vara både sexuell (han- och honmedusor som bildar gameter) och könlös beroende på art och stadium.

Farliga arter och första hjälpen vid stick

En del maneter kan orsaka mycket smärtsamma stick, lokala hudskador och systemiska reaktioner. Lådmaneter (Cubozoa) är kända för att ge särskilt allvarliga stick, och Irukandji-syndromet (orsakat av arter i bl.a. släktet Carukia) kan ge svår smärta, högt blodtryck, illamående, svettningar och i sällsynta fall livshotande komplikationer.

Allmänna råd vid manetstick:

• Ta upp personen ur vattnet och se till att denne inte riskerar drunkning.
• Skölj inte med sötvatten — använd istället saltvatten för att undvika att oaktiverade nematocystor utlöses av osmotiska förändringar.
• Ta bort tentakler försiktigt med handskar, en pinne eller ett kreditkort; undvik att gnugga huden.
• Vinäger (ättiksyra) rekommenderas ofta för stick från lådmaneter eftersom det kan inaktivera nematocystor och förhindra ytterligare utskjutning, men rekommendationer varierar med art och region — följ lokala förstahjälpsråd.
• Smärtlindring: för vissa stick kan upphettning i varmt vatten (om möjligt, cirka 40–45 °C, utan att bränna) minska smärta. Sök medicinsk hjälp vid svåra symtom, andningssvårigheter, medvetslöshet eller tecken på systemisk påverkan.

Det är viktigt att följa lokala och nationella rekommendationer för behandling, eftersom bästa åtgärder kan skilja sig beroende på art och plats. Vid allvarliga reaktioner ring akutnummer.

Ekologi, påverkan och hot

Många arter äter maneter, bland andra havssköldpaddor (t.ex. läderpaddor), vissa fiskar som solfiskar och en del fåglar. Maneter kan förekomma i stora mängder — så kallade blomningar eller "blooms" — som ibland stör fiske, turism och industriverksamhet (till exempel intag av kylvatten till kraftverk). Forskarna tror att övergödning, överfiske av manetens konkurrenter eller predatorer samt uppvärmning av haven kan bidra till ökade manetpopulationer på vissa platser.

Maneter som mat och kommersiell användning

Människor äter även maneter i vissa delar av världen, framför allt i länder i Asien där de betraktas som en delikatess. Maneter måste behandlas och konserveras snabbt efter fångst — vanliga bevarandeprocesser innefattar torkning, saltning och speciella rengörings- och inläggningsmetoder som kan ta flera veckor. Den konserverade maneten används ofta i sallader eller som kall maträtt tillsammans med sojasås, vinäger eller sesamolja. Maneter innehåller relativt lite fett och kalorier men är rika på vatten och vissa proteiner, bland annat kollagenlika ämnen.

Ytterligare fakta och anpassningar

Maneter kan regenerera delar av kroppen — mindre skador kan ofta växa tillbaka — och vissa arter uppvisar komplexa beteenden som reaktion på ljus, kemiska signaler och beröring. Deras enklare nervsystem gör dem till intressanta modeller i forskning kring nervnätsfunktioner och biomekanik. Bioluminescens (ljus som produceras av levande organismer) i många maneter används för kommunikation, försvar eller för att locka byten.

Många aspekter av maneters biologi, ekologi och påverkan på människan studeras fortfarande aktivt — från toxinets verkningsmekanismer till hur klimatförändringar påverkar deras populationer.

Livscykel

De flesta maneter genomgår två olika livsstadier (kroppsformer) under sin livscykel. Det första är det polypoida stadiet, då djuret tar formen av en liten stjälk med födotentakler. Mycket ofta är denna polyp fäst vid havsbotten eller vid någon annan hård yta; den rör sig sällan. En polyp som lever på detta sätt kallas för fastsittande. I vissa fall är polypen fritt flytande. Polyper har i allmänhet en mun som är omgiven av uppåtriktade tentakler. Polyperna kan leva ensamma eller i grupper, och vissa knoppar asexuellt och bildar fler polyper. De flesta är mycket små, mätt i millimeter.

I det andra skedet producerar de små polyperna asexuellt maneter, som var och en kallas medusa. De små maneterna simmar bort från polypen och växer sedan upp och äter i planktonet. Maneter förökar sig både sexuellt och asexuellt. Välmatade vuxna maneter leker dagligen. Hos de flesta arter styrs leken av ljuset, så hela populationen leker ungefär vid samma tidpunkt på dagen, ofta antingen i skymningen eller i gryningen. Maneterna är vanligtvis antingen hanar eller honor (med enstaka hermafroditer). I de flesta fall släpper de vuxna spermier och ägg ut i det omgivande vattnet, där de (oskyddade) äggen befruktas och mognar till nya organismer.

Medusae har en radiellt symmetrisk, paraplyformad kropp som kallas klocka och som vanligtvis är försedd med marginella tentakler som fångar bytet. Några få arter av maneter har inte polypdelen av livscykeln, utan går från manet till nästa generation av maneter genom direkt utveckling av befruktade ägg. Maneter i medusastadiet lever vanligtvis bara upp till sex månader, varefter de dör.

Maneterna äter plankton och småfiskar som de fångar med sina giftiga tentakler. Maneter kan leva i symbios med alger. Maneten transporterar dem in i solljuset och får näring från algernas fotosyntes. Båda formerna av maneter har små tentakler med nematocystor (stickceller) som svider och kan skada människor vid kontakt.

Andra fakta

Medusozoer skiljer sig från antozoer genom att de har ett medusstadium i sin livscykel. Deras mitokondriella DNA-molekyler är linjära i stället för cirkulära som hos antozoer och nästan alla andra djur. Cnidae, de explosiva cellerna i Cnidaria, är av en enda typ. Det finns nematocystor men inga spirocystor eller ptychocystor.

En grupp maneter kallas en ström, och en grupp med många maneter samtidigt kallas ibland för en blomning.

 
Polyper  

Frågor och svar

F: Till vilket fylum hör maneter?

F: Hur rör sig maneter?

F: Vilken är den största typen av maneter?

F: Hur används nematocystor av maneter?

F: Finns det några farliga typer av maneter?

F: Vilka djur äter maneter?

F: Hur konserveras de för mänsklig konsumtion?

Sök med bokstav