Råvarumarknader: definition, historia och globala handelsplatser

De moderna råvarumarknaderna har sina rötter i handeln med jordbruksprodukter. Medan vete och majs, nötkreatur och grisar handlades i stor utsträckning med hjälp av standardiserade instrument på 1800-talet i Förenta staterna, kom andra baslivsmedel som sojabönor först ganska nyligen att läggas till på de flesta marknader. För att en råvarumarknad ska kunna etableras måste det finnas ett mycket brett samförstånd om de variationer i produkten som gör den acceptabel för det ena eller andra ändamålet.

Det är svårt att överskatta den ekonomiska effekten av utvecklingen av råvarumarknaderna. Under 1800-talet "blev börserna effektiva talesmän för och innovatörer av förbättringar inom transport, lagring och finansiering, vilket banade väg för en utökad mellanstatlig och internationell handel".

Råvarumarknadernas tidiga historia

Historiskt sett har människor, ända sedan de gamla sumerierna använde får eller getter, eller andra folk använde grisar, sällsynta snäckor eller andra föremål som varupengar, försökt hitta sätt att standardisera och handla med kontrakt för leverans av sådana föremål, för att göra handeln i sig smidigare och mer förutsägbar.

Varupengar och råvarumarknader i en rå form tros ha sitt ursprung i Sumer, där man i handeln använde sig av små brända lerpengar i form av får eller getter. Förseglade i lerkärl med ett visst antal sådana polletter, med detta antal skrivet på utsidan, utgjorde de ett löfte om att leverera detta antal. Detta gjorde dem till en form av varupengar - mer än en "I.O.U." men mindre än en garanti från en nationalstat eller bank. De var dock också kända för att innehålla löften om tid och datum för leverans - detta gjorde dem till ett modernt terminskontrakt. Oavsett detaljerna var det bara möjligt att kontrollera antalet polletter inuti genom att skaka kärlet eller bryta det, och då kunde man tvivla på det antal eller de villkor som stod skrivna på utsidan. Så småningom försvann polletterna, men kontrakten fanns kvar på platta tavlor. Detta var det första systemet för varubokföring.

Levande varors status som handelsvara kan dock alltid ifrågasättas - det var svårt att bekräfta fårens eller getternas hälsa eller existens. Ursäkter för utebliven leverans var inte okända, och det finns återfunna sumeriska brev som klagar över sjuka getter, får som redan hade blivit länsade osv.

Om säljarens rykte var gott kunde enskilda "backers" eller "bankers" besluta att ta risken att "cleara" en handel. Observationen att det alltid krävs förtroende mellan marknadsaktörer ledde senare till kreditpengar. Men fram till relativt modern tid var kommunikation och kreditgivning primitiva.

De klassiska civilisationerna byggde upp komplexa globala marknader där man bytte guld och silver mot kryddor, tyg, trä och vapen, och de flesta av dessa varor hade kvalitets- och tidsstandarder. Med tanke på de många faror som klimatet, piratverksamhet, stöld och missbruk av militära beslut från kungadömenas härskare längs handelsvägarna innebar, var det en viktig uppgift för dessa civilisationer att hålla marknaderna öppna och att bedriva handel med dessa knappa råvaror. Rykte och clearing blev centrala frågor, och de stater som kunde hantera dem mest effektivt blev mycket mäktiga imperier, som många folk litade på för att hantera och förmedla handel och affärer.

Terminskontrakt

Råvaru- och terminskontrakt bygger på så kallade terminskontrakt. Dessa terminskontrakt (avtal om att köpa nu, betala och leverera senare) användes tidigt som ett sätt att få produkter från producenten till konsumenten. De gällde vanligtvis endast livsmedel och jordbruksprodukter. Forwardkontrakt har utvecklats och standardiserats till det som vi i dag känner till som futureskontrakt. Även om de är mer komplexa idag användes tidiga terminskontrakt till exempel för ris i 1600-talets Japan. Moderna "forward", eller terminsavtal, började i Chicago på 1840-talet i samband med att järnvägarna uppstod. Chicago, som var centralt beläget, blev en knutpunkt mellan jordbrukare och producenter i Mellanvästern och konsumenternas befolkningscentra på östkusten.

Säkring

"Hedging", som är en vanlig (och ibland obligatorisk) metod för jordbrukskooperativ, är en försäkring mot en dålig skörd genom att köpa terminskontrakt på samma vara. Om kooperativet har betydligt mindre av sin produkt att sälja på grund av väder eller insekter, kompenserar det för förlusten med en vinst på marknaderna, eftersom det totala utbudet av grödan är lägre än överallt där samma förhållanden rådde.

Hela utvecklingsländer kan vara särskilt sårbara, och till och med deras valuta tenderar att vara bunden till priset på just dessa varor tills de lyckas bli en fullt utvecklad nation. Man skulle till exempel kunna se Kubas nominellt fiatpengar som knutna till sockerpriserna, eftersom en brist på hårdvaluta som betalar för socker innebär färre utländska varor per peso i Kuba självt. Kuba behöver i själva verket en skyddsåtgärd mot ett fall i sockerpriserna om landet vill upprätthålla en stabil livskvalitet för sina medborgare.

Leverans- och tillståndsgarantier

Dessutom måste leveransdag, avvecklingssätt och leveransplats anges. Vanligtvis måste handeln avslutas två (eller fler) arbetsdagar före leveransdagen, så att transporten (som för sojabönor är 30 000 kg eller 1 102 skäppor) kan slutföras via fartyg eller järnväg, och betalningen kan ske när kontraktet anländer till en leveransplats.

Standardisering

Amerikanska sojabönor i terminskontrakt är till exempel av standardkvalitet om de är "GMO eller en blandning av GMO och icke-GMO gul sojaböna nr 2 från Indiana, Ohio och Michigan som producerats i USA". (Icke screenad, lagrad i silo)", och av leveransbar kvalitet om de är "GMO eller en blandning av GMO och icke-GMO gula sojabönor nr 2 med ursprung i Iowa, Illinois och Wisconsin producerade i USA (Icke screenad, lagrad i silo)". Observera skillnaden mellan staterna och behovet av att tydligt nämna deras status som "GMO" ("Genetically Modified Organism"), vilket gör dem oacceptabla för de flesta köpare av "ekologiska" livsmedel.

Liknande specifikationer gäller för apelsinjuice, kakao, socker, vete, majs, korn, svinmage, mjölk, foder, frukt, grönsaker, andra spannmål, andra bönor, hö, andra djur, kött, fjäderfä, ägg och alla andra varor som är föremål för handel på detta sätt.

Begreppet utbytbar leveransvara eller garanterad leverans är alltid i viss mån en fiktion. Handel med varor är som handel med alla andra fysiska produkter eller tjänster. Ingen magi i själva varukontraktet gör "enheter" av produkten helt enhetliga eller får den att nå leveransplatsen på ett säkert sätt och i rätt tid.

Reglering av råvarumarknaderna

Bomull, kilowattimmar el, brädfötter av trä, långdistansminuter, royaltybetalningar för konstnärers verk och andra produkter och tjänster har handlats på marknader av varierande storlek och med varierande framgång. En fråga som utgör en stor svårighet för dem som skapar sådana instrument är det ansvar som åligger köparen:

Om produkten eller tjänsten inte kan garanteras eller försäkras vara fri från ansvar på grund av varifrån den kommer och hur den har kommit ut på marknaden, t.ex. måste kilowatt komma ut på marknaden utan att det finns berättigade påståenden om smogdöd från kolkraftverk, trä måste vara fritt från påståenden om att det kommer från skyddade skogar, royaltybetalningar måste vara fria från påståenden om plagiat eller piratkopiering, blir det omöjligt för säljarna att garantera en enhetlig leverans.

Generellt sett måste regeringarna tillhandahålla en gemensam reglerings- eller försäkringsstandard och en viss ansvarsbefrielse, eller åtminstone en uppbackning av försäkringsgivarna, innan en råvarumarknad kan börja handla. Detta är en viktig källa till kontroverser på t.ex. energimarknaden, där önskvärdheten av olika typer av elproduktion varierar drastiskt. På vissa marknader, t.ex. i Toronto i Kanada, har undersökningar visat att kunderna skulle betala 10-15 % mer för energi som inte kommer från kol eller kärnkraft, utan enbart från förnybara källor som vindkraft.

Mängder av avtal, villkor och derivat.

Men om det finns två eller flera risk- eller kvalitetsstandarder, vilket verkar vara fallet för el eller sojabönor, är det relativt enkelt att upprätta två olika kontrakt för att handla separat med den mer och den mindre önskvärda leveransen. Om problemen med konsumenternas acceptans och ansvar kan lösas kan produkten göras utbytbar och handeln med sådana enheter kan börja.

Eftersom industri- och konsumentmarknadernas detaljerade problem varierar mycket, varierar även avtalen, och "kvaliteterna" tenderar att variera avsevärt från land till land. En mängd olika kontraktsenheter, villkor och terminskontrakt har utvecklats och kombinerats till ett extremt sofistikerat utbud av finansiella instrument.

Dessa är mer än en till en representation av enheter av en viss typ av råvara och utgör mer än enkla terminskontrakt för framtida leveranser. De tjänar en mängd olika syften, från enkla spel till prisförsäkringar.

De underliggande terminsavtalen är inte längre begränsade till råvaror.

Olja och fiat

Med utgångspunkt i den infrastruktur och de kredit- och avvecklingsnätverk som skapats för livsmedel och ädelmetaller har många sådana marknader spridit sig drastiskt under slutet av 1900-talet. Olja var den första energiform som det handlades så mycket med, och fluktuationerna på oljemarknaden är av särskilt politiskt intresse.

Vissa spekulationer på råvarumarknaden är direkt kopplade till vissa staters stabilitet, t.ex. under Gulfkriget spekulationer om Saddam Husseins regims överlevnad i Irak. Liknande politiska stabilitetsfrågor har från tid till annan drivit på oljepriset. Vissa hävdar att detta inte så mycket är en råvarumarknad utan snarare en mordmarknad där man spekulerar i överlevnaden (eller inte) av Saddam eller andra ledare vars personliga beslut kan få oljeutbudet att fluktuera på grund av militära åtgärder.

Oljemarknaden är dock ett undantag. De flesta marknader är inte lika beroende av politiken i instabila regioner - till och med naturgas tenderar att vara mer stabil, eftersom den inte i lika stor utsträckning omsätts i tankfartyg över haven.

Råvarumarknader och protektionism

Utvecklingsländerna (demokratiska eller inte) har tvingats att stärka sina valutor, acceptera IMF:s regler, gå med i WTO och underkasta sig ett brett reformprogram som utgör en "skyddsåtgärd" mot att bli isolerade. Kinas inträde i WTO innebar slutet för verkligt isolerade nationer som helt och hållet sköter sin egen valuta och sina egna affärer. Behovet av stabila valutor och förutsägbar clearing och regelbaserad hantering av handelstvister har lett till en global handelshegemoni - många nationer "säkrar" sig på global nivå mot varandras förväntade "protektionism" om de inte skulle gå med i WTO.

Det finns dock tecken på att denna regim är långt ifrån perfekt. USA:s handelssanktioner mot kanadensiskt barrträvirke (inom Nafta) och utländskt stål (med undantag för Naftapartnerna Kanada och Mexiko) år 2002 signalerade en förändring av politiken mot ett hårdare system som kanske i högre grad drivs av politiska intressen - arbetstillfällen, industripolitik, till och med hållbara skogsbruks- och avverkningsmetoder.

Naturens råvaruproduktion

Varutänkandet genomgår ett mer direkt återupplivande tack vare teoretikerna om "naturkapital" vars produkter, enligt vissa ekonomer, är de enda riktiga varorna - luft, vatten och kalorier som vi konsumerar är oftast utbytbara när de är fria från föroreningar eller sjukdomar. Huruvida vi vill betrakta dessa saker som handelsvaror snarare än födelserätter har varit en viktig källa till kontroverser i många länder.

De flesta typer av miljöekonomi anser att övergången till att mäta dem är oundviklig, och hävdar att omformningen av den politiska ekonomin så att den först och främst tar hänsyn till flödet av dessa grundläggande varor, bidrar till att undvika användning av militära beslut utom för att skydda själva "naturkapitalet", och att kreditvärdigheten baseras striktare på engagemanget för att bevara den biologiska mångfalden, vilket anpassar ekoregionernas, samhällenas och individernas långsiktiga intressen. De strävar efter relativt konservativa system för hållbar utveckling som skulle kunna användas för att mäta välbefinnandet under långa tidsperioder, typiskt sett "sju generationer", i linje med indianernas tankar.

Väderhandel

Detta är dock inte det enda sättet på vilket varutänkandet interagerar med ekologernas tänkande. Hedging började som ett sätt att slippa undan konsekvenserna av skador som orsakats av naturliga förhållanden. Den har mognat inte bara till ett system med inbördes kopplade garantier, utan också till ett system för indirekt handel med de faktiska skador som orsakas av vädret, med hjälp av "väderderivat". För ett pris befriar detta köparen från följande typer av bekymmer:

"Kommer frysningen att skada den brasilianska kaffeskörden? Kommer det att bli torka i USA:s majsbälte? Hur stor är risken att vi får en kall vinter som driver upp naturgaspriserna och skapar kaos i Floridas apelsinodlingar? Hur ser det ut med El Niño?"

Handel med utsläppsrätter

Väderhandel är bara ett exempel på "negativa varor", vars enheter snarare är skadliga än positiva.

"Ekonomi är tre femtedelar av ekologi", hävdar Mike Nickerson, en av många ekonomiska teoretiker som anser att naturens produktiva tjänster och avfallshanteringstjänster är dåligt redovisade. Ett sätt att rättvist fördela naturens avfallshanteringskapacitet är den marknadsstruktur med "cap and trade" som används för att handla med rättigheter för giftiga utsläpp i Förenta staterna, t.ex. SO2. Detta är i själva verket en "negativ handelsvara", en rätt att slänga något.

På denna marknad mäts atmosfärens förmåga att absorbera vissa mängder föroreningar, delas upp i enheter och handlas mellan olika marknadsaktörer. De som släpper ut mer SO2 måste betala de som släpper ut mindre. Kritiker av sådana system hävdar att otillåtna eller oreglerade utsläpp fortfarande förekommer, och att "grandfathering"-system ofta gör det möjligt för stora förorenare, t.ex. de statliga myndigheternas egna organ eller fattigare länder, att öka utsläppen och ta arbetstillfällen, medan SO2-utsläppen fortfarande flyter över gränsen och orsakar dödsfall.

I praktiken har politiska påtryckningar övervunnit de flesta av dessa farhågor och det är tveksamt om detta är en kapacitet som är beroende av USA:s inflytande: Kyotoprotokollet upprättade en liknande marknad för globala utsläpp av växthusgaser utan USA:s stöd.

Gemenskapen som handelsvara?

Detta belyser ett av de största problemen med globala råvarumarknader, både positiva och negativa. Ett samhälle måste på något sätt tro att råvaruinstrumentet är verkligt, genomförbart och värt att betala för.

En mycket stor del av antiglobaliseringsrörelsen motsätter sig att valuta, nationell suveränitet och traditionella kulturer blir till varor. Förmågan att återbetala skulder, som i den nuvarande globala kreditpengaregleringen som är förankrad i Bank for International Settlements, motsvarar enligt deras åsikt inte mätbara fördelar för mänskligt välbefinnande i hela världen. De söker ett rättvisare sätt för samhällen att konkurrera på de globala marknaderna som inte kräver att naturkapitalet omvandlas till naturresurser eller att humankapitalet flyttar till utvecklade länder för att hitta arbete.

I vissa ekonomiska system som utarbetats av gröna ekonomer skulle "guldstandarden" ersättas med en "standard för biologisk mångfald". Det återstår att se om sådana planer har några andra förtjänster än att de är politiska sätt att uppmärksamma hur kapitalismen i sig interagerar med livet.

Är mänskligt liv en handelsvara?

Även om klassiska, neoklassiska och marxistiska ekonomiska synsätt tenderar att behandla arbete på olika sätt, är de eniga om att behandla naturen som en resurs.

De gröna ekonomerna och de mer konservativa miljöekonomerna hävdar att inte bara de naturliga ekologierna utan även den enskilda människans liv behandlas som en handelsvara på de globala marknaderna. Ett bra exempel är IPCC:s beräkningar, som citeras av Global Commons Institute, där ett människoliv i den utvecklade världen värderas "15 gånger högre" än i utvecklingsländerna, enbart på grundval av förmågan att betala för att förhindra klimatförändringar.

Är fritid en handelsvara?

Om man accepterar detta resultat, hävdar vissa att det rimligaste sättet att optimera och öka värdet i förhållande till andra varor eller tjänster är att sätta ett pris på båda. Detta har lett till försök att mäta välbefinnande, att tilldela ett kommersiellt "livsvärde" och till teorin om naturkapitalism - en sammansmältning av gröna och neoklassiska synsätt - som på ett förutsägbart sätt fokuserar på energi- och materialeffektivitet, dvs. att man använder mycket mindre av en viss råvaruinsats för att uppnå samma resultat i form av tjänster.

Den indiske ekonomen Amartya Sen tillämpade detta tänkande på människans frihet och hävdade i sin bok "Development as Freedom" från 1999 att människans fria tid är den enda verkliga tjänsten, och att hållbar utveckling bäst definieras som att frigöra människans tid. Sen fick 1999 Svenska Bankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (ibland felaktigt kallat "Nobelpriset i ekonomi") och baserade sin bok på inbjudna föreläsningar som han höll vid Världsbanken.

• Valutamarknaden
• Aktiemarknaden