Tidig historia
Redovisning är mycket gammalt. Det började när människorna började odla och bilda städer. Människor som tänkte på ekonomi (att hålla reda på pengar och värdefulla saker) kom på ett sätt att skriva ner storleken och värdet av grödor.
Bokföring av polletter i det antika Mesopotamien
De tidigaste bokföringsuppgifterna hittades i ruinerna av det gamla Babylon, Assyrien och Sumerien, som är mer än 7 000 år gamla. Människorna på den tiden använde sig av primitiva bokföringsmetoder för att registrera tillväxten av grödor och hjordar. Eftersom det finns en naturlig säsong för jordbruk och boskapsskötsel är det lätt att räkna och fastställa om ett överskott hade uppstått efter att grödorna hade skördats eller de unga djuren avvänts.
Uppfinningen av en form av bokföring med hjälp av lermarkeringar innebar ett enormt kunskapsmässigt språng för mänskligheten.
På 1100-talet efter Kristus skrev den arabiske författaren Ibn Taymiyyah en bok som heter Hisba. Denna bok innehåller detaljer om redovisningssystem som användes av muslimerna före mitten av sjunde århundradet e.Kr. Den muslimska redovisningen påverkades (förändrades) av romare och perser. I sin bok ger Ibn Taymiyyah detaljer om ett komplicerat statligt redovisningssystem.
Redovisning i Romarriket
Res Gestae Divi Augusti (latin: "Den gudomlige Augustus' gärningar") är en anmärkningsvärd redogörelse för det romerska folket om kejsar Augustus' förvaltning. Den innehåller en förteckning och kvantifiering av hans offentliga utgifter, som omfattade utdelning till folket, mark- och penninggåvor till arméveteraner, bidrag till aerarium (skattkammare), byggande av tempel, religiösa offer och utgifter för teaterföreställningar och gladiatorspel. Det var inte en redovisning av statens inkomster och utgifter, utan var avsett att visa Augustus generositet. Betydelsen av Res Gestae Divi Augusti ur ett redovisningsperspektiv ligger i det faktum att den illustrerar att den verkställande myndigheten hade tillgång till detaljerad finansiell information, som omfattade en period på cirka fyrtio år, och som fortfarande kunde hittas efteråt. Omfattningen av den bokföringsinformation som kejsaren förfogade över tyder på att dess syfte omfattade planering och beslutsfattande.
De romerska historikerna Suetonius och Cassius Dio berättar att Augustus år 23 f.Kr. utarbetade ett rationarium (konto) som innehöll en förteckning över de offentliga inkomsterna, kontantbeloppen i aerarium (statskassan), hos provinsiella fisci (skatteombud) och hos publicani (offentliga uppdragstagare) samt namnen på de frigivna och slavar från vilka en detaljerad redovisning kunde erhållas. Att denna information stod nära kejsarens verkställande makt intygas av Tacitus uttalande om att den skrevs ut av Augustus själv.
Den romerska arméns militära personal förde noggrant register över kontanter, varor och transaktioner. En redovisning av små kontantbelopp som mottogs under några dagar i fortet Vindolanda omkring år 110 e.Kr. visar att fortet kunde beräkna inkomster i kontanter på daglig basis, kanske från försäljning av överskottsförnödenheter eller varor som tillverkades i lägret, varor som delades ut till slavar, t.ex. cervesa (öl) och clavi caligares (spik till stövlar), samt varor som köptes av enskilda soldater. Fortets grundläggande behov tillgodosågs genom en blandning av direkt produktion, inköp och rekvisition; i ett brev visar en begäran om pengar för att köpa 5 000 modii (mått) braces (en spannmål som används vid bryggning) att fortet köpte förnödenheter för ett stort antal personer.
Heroninos-arkivet är namnet på en enorm samling papyrusdokument, främst brev men även ett stort antal räkenskaper, som kommer från det romerska Egypten på 300-talet e.Kr. Huvuddelen av dokumenten rör driften av ett stort, privat gods som är uppkallat efter Heroninos eftersom han var phrontistes (koine grekiska: förvaltare) för godset som hade ett komplext och standardiserat redovisningssystem som följdes av alla lokala lantbruksförvaltare. Varje förvaltare på varje delområde av gården upprättade sina egna små räkenskaper för den dagliga driften av gården, betalning av arbetskraften, produktion av grödor, försäljning av produkter, användning av djur och allmänna utgifter för personalen. Denna information sammanfattades sedan i form av papyrusrullar till ett stort årsbokslut för varje enskild underavdelning av godset. Posterna var ordnade efter sektor, med kontantutgifter och vinster extrapolerade från alla de olika sektorerna. Räkenskaper av detta slag gav ägaren möjlighet att fatta bättre ekonomiska beslut eftersom informationen var målmedvetet utvald och ordnad.
Luca Pacioli och den moderna bokföringen
Luca Pacioli (1445-1517), även känd som broder Luca dal Borgo, sägs vara bokföringens "fader". Han skrev en lärobok på latin som heter Summa de arithmetica, geometrica, proportioni et proportionalita (Summa om aritmetik, geometri, proportioner och proportionalitet, Venedig 1494). Denna lärobok användes i abbacoskolorna i norra Italien. Söner till köpmän och hantverkare undervisades i dessa skolor. Den här läroboken var skriven om matematik. Den har den första tryckta beskrivningen av hur köpmän från Venedig förde sina räkenskaper. Köpmännen från Venedig använde ett system som kallas dubbel bokföring.
Dubbel bokföring innebär att det finns en debet- och kreditpost för varje transaktion.
Pacioli skrev ner detta system men uppfann det inte, men han kallas fortfarande "räkneverkets fader". Det system han skrev ner innehöll det mesta av den bokföringscykel som är känd idag. Han skrev om att använda journaler och huvudböcker, och varnade för att en person inte skulle gå och lägga sig på natten förrän debiteringen var lika stor som krediteringen. Hans huvudbok hade konton för tillgångar (saker som har ett värde), skulder (skulder och lån som ska betalas till någon annan), kapital (pengar), inkomster och utgifter. Han visade hur man skriver bokslutsposter vid årets slut och föreslog att en provbalans ska användas för att bevisa att en huvudbok är balanserad. Hans avhandling (lång uppsats) i boken innehåller också information om andra ämnen, t.ex. redovisningsetik och kostnadsredovisning.
Efter Pacioli
Den första boken på engelska om bokföring publicerades i London av John Gouge 1543.
År 1588 skrev John Mellis från Southwark i England en kortfattad bok med instruktioner för att föra räkenskaper.
Det fanns en annan bok som skrevs 1635 och som beskrevs som The Merchants Mirrour, or directions for the perfect ordering and keeping of his accounts formed by way of Debitor and Creditor. Denna bok skrevs av Richard Dafforne, som var revisor. Boken har många hänvisningar till böcker om bokföring som skrevs mycket tidigare. Ett kapitel i denna bok har titeln "Opinion of Book-keeping's Antiquity". I detta kapitel säger författaren att enligt en annan författare användes den bokföring som han skrev om tvåhundra år tidigare i Venedig.
Richard Daffornes bok har getts ut i flera upplagor. Den andra upplagan publicerades 1636. Den tredje upplagan publicerades 1656. Ytterligare en upplaga publicerades 1684. Boken är mycket komplett i hur den beskriver vetenskaplig bokföring. Den innehåller många detaljer och förklaringar. Vetenskapen som stöder bokföringen gillades av många människor på 1600-talet. Detta stöds av att det fanns så många upplagor. Med början vid denna tidpunkt i historien har det skrivits många böcker om bokföring. Många författare hävdar att de är professionella revisorer och lärare i redovisning. På grund av detta visar det att det fanns professionella revisorer som var anställda på 1600-talet.
