Filippinernas samvälde (1935–1946): politik, ekonomi och japansk ockupation

Det filippinska samväldet var också känt som Filippinernas samvälde, eller helt enkelt som samväldet. Det hade officiella namn på Malasariling Pamahalan ng Pilipinas (pɪlɪˈpinɐs) och Mancomunidad Filipina (fɪlɪˈpinɐ). I 1935 års konstitution anges Filippinerna som landets kortformsbenämning och Filippinska öarna används endast för att hänvisa till status och institutioner före 1935. Under den tidigare regimen, som mest formellt var känd som Territory of the Philippine Islands, hade båda termerna officiell status.

Det filippinska samväldet hade en egen författning, som gällde fram till 1973, och var självstyrande även om utrikespolitik och militära frågor skulle ligga under USA:s ansvar och viss lagstiftning krävde den amerikanska presidentens godkännande.

Landet hade en mycket stark president, en enda nationalförsamling och en högsta domstol, som alla var helt sammansatta av filippinare, samt en vald residenskommissionär i USA:s representanthus (som Puerto Rico har idag). En amerikansk högkommissarie och en amerikansk militärrådgivare ingick också i regeringen, medan en fältmarskalk ledde den filippinska armén.

Efter en ändring av konstitutionen 1939-40 återinfördes en övre och undre kongress, bestående av en filippinsk senat och ett representanthus, som ersatte nationalförsamlingen.

Starta

Före 1935 leddes USA:s territoriella förvaltning, eller ö-regering, av en generalguvernör som utsågs av USA:s president. I december 1932 antog den amerikanska kongressen Hare-Hawes-Cutting Act (First Philippine Independence Act) för att ge filippinerna självständighet. Bestämmelserna i lagförslaget omfattade bland annat att reservera flera militär- och flottbaser för USA samt att införa tullar och kvoter på filippinsk export. President Herbert Hoover lade in sitt veto, men den amerikanska kongressen åsidosatte hans veto 1933 och antog lagförslaget. Lagförslaget motsatte sig dock den dåvarande filippinska senatens ordförande Manuel L. Quezon och förkastades också av den filippinska senaten.

Detta ledde till att ett nytt lagförslag, Tydings-McDuffie Act eller Philippine Independence Act, som gjorde det möjligt att inrätta Filippinerna som ett samvälde med en tioårig period av fredlig övergång till fullständigt oberoende, utarbetades och antogs. Samväldet invigdes officiellt den 15 november 1935.

Ett konstitutionellt konvent sammankallades i Manila den 30 juli 1934. Den 8 februari 1935 godkände konventet 1935 års konstitution för Republiken Filippinerna med röstsiffrorna 177 mot 1. Konstitutionen godkändes av president Franklin D. Roosevelt den 23 mars 1935 och ratificerades genom en folkomröstning den 14 maj 1935.

I oktober 1935 hölls presidentval i Filippinerna. Bland kandidaterna fanns bland annat den tidigare presidenten Emilio Aguinaldo och ledaren för Philippine Independent Church Gregorio Aglipay. Manuel L. Quezon och Sergio Osmeña från Nacionalistpartiet utropades till vinnare och vann platserna som president respektive vicepresident.

Samväldets regering invigdes på morgonen den 15 november 1935 vid en ceremoni på trappan till den gamla kongressbyggnaden i Manila. Evenemanget besöktes av en folkmassa på omkring 300 000 personer.

Före andra världskriget

Den nya regeringen inledde en ambitiös politik för att bygga upp en nation som förberedelse för ekonomiskt och politiskt oberoende. Dessa omfattade nationellt försvar (t.ex. den nationella försvarslagen från 1935, som organiserade en värnplikt för tjänstgöring i landet), större kontroll över ekonomin, fulländning av de demokratiska institutionerna, utbildningsreformer, förbättrade transporter, främjande av lokalt kapital, industrialisering och kolonisering av Mindanao.

Osäkerheterna, särskilt i den diplomatiska och militära situationen i Sydostasien, i fråga om USA:s engagemang i den framtida Republiken Filippinerna och i ekonomin på grund av den stora depressionen, visade sig dock vara stora problem. Situationen komplicerades ytterligare av förekomsten av oroligheter inom jordbruket och av maktkampen mellan Osmeña och Quezon, särskilt efter att Quezon tilläts bli omvald efter en sexårig mandatperiod.

Det är svårt att göra en ordentlig utvärdering av politikens effektivitet eller misslyckande på grund av den japanska invasionen och ockupationen under andra världskriget.

Andra världskriget

Japan inledde ett överraskande angrepp på Filippinerna den 8 december 1941. Den filippinska samväldets regering tog in den filippinska armén i USA:s arméstyrkor i Fjärran Östern, som skulle stå emot den japanska ockupationen. Manila förklarades vara en öppen stad för att förhindra att den förstördes, och den ockuperades av japanerna den 2 januari 1942. Under tiden fortsatte striderna mot japanerna på Bataanhalvön, Corregidor och Leyte, fram till den slutliga kapitulationen av de amerikansk-filippinska styrkorna i maj 1942.

Quezon och Osmeña eskorterades av trupper från Manila till Corregidor, och senare reste de till Australien och sedan till USA. Där inrättade de en exilregering som deltog i Stillahavskrigsrådet och i FN:s deklaration. Under denna exil insjuknade Quezon i tuberkulos, och senare avled han i tuberkulos. Osmeña ersatte honom som president.

Under tiden organiserade den japanska militären en ny regering i Filippinerna som kallades den andra filippinska republiken och leddes av president José P. Laurel. Denna regering slutade med att bli mycket impopulär.

Motståndet mot den japanska ockupationen fortsatte i Filippinerna. Detta inkluderade Hukbalahap ("Folkets armé mot japanerna"), som bestod av 30 000 beväpnade personer och kontrollerade stora delar av centrala Luzon. Rester av den filippinska armén bekämpade också japanerna genom gerillakrigföring, och det var framgångsrikt, eftersom alla utom 12 av de 48 provinserna befriades.

Den amerikanska generalen Douglas MacArthurs armé landade på Leyte den 20 oktober 1944, och alla välkomnades som befriare, tillsammans med filippinska samväldets trupper när andra amfibielandningar följde. Striderna fortsatte i avlägsna hörn av Filippinerna fram till Japans kapitulation i augusti 1945, som undertecknades den 2 september i Tokyobukten. Uppskattningarna av filippinska förluster uppgick till en miljon och Manila skadades kraftigt när vissa japanska styrkor vägrade att lämna staden (i strid med order från det japanska överkommandot).

Efter kriget i Filippinerna återupprättades det filippinska samväldet och en ettårig övergångsperiod för att förbereda självständigheten inleddes. Val följde i april 1946 där Manuel Roxas vann som den första presidenten i den självständiga Republiken Filippinerna och Elpidio Quirino vann som vicepresident. Trots åren av japansk ockupation blev Filippinerna självständiga precis som planerat ett decennium tidigare, den 4 juli 1946.

Självständighet

Samväldet upphörde när USA erkände Filippinernas självständighet den 4 juli 1946, som planerat. Ekonomin förblev dock beroende av USA. Detta berodde på Bell Trade Act, även känd som Philippine Trade Act, som var ett villkor för att få bidrag till krigsrehabilitering från USA.

Uppror och jordbruksreformer

På den tiden hade arrendatorerna klagomål som ofta berodde på skulder som orsakats av andelsjordbrukssystemet och den dramatiska befolkningsökningen, som ökade det ekonomiska trycket på arrendatorernas familjer. Som ett resultat av detta inledde samväldet ett program för jordbruksreformer. Programmets framgång hämmades dock av pågående sammandrabbningar mellan arrendatorer och jordägare.

Ett exempel på dessa sammandrabbningar är den som Benigno Ramos tog initiativ till genom sin Sakdalista-rörelse, som förespråkade skattesänkningar, jordreformer, uppdelning av de stora egendomarna eller haciendorna och avbrytande av de amerikanska förbindelserna. Upproret, som ägde rum i centrala Luzon i maj 1935, krävde ett hundratal liv.

Nationellt språk

På grund av de många olika filippinska språken utarbetades ett program för "utveckling och antagande av ett gemensamt nationellt språk baserat på de befintliga inhemska dialekterna" i den filippinska konstitutionen från 1935. Samväldet skapade ett Surian ng Wikang Pambansa (Nationellt språkinstitut), som bestod av Quezon och sex andra medlemmar från olika etniska grupper. En överläggning hölls, och tagalog (på grund av dess omfattande litterära tradition) valdes som grund för det "nationella språket" som skulle kallas "filippinska".

År 1940 godkände samväldet att en ordbok och en grammatikbok för språket skapades. Samma år antogs Commonwealth Act 570, som gjorde det möjligt för pilipino att bli ett officiellt språk vid självständigheten.

Samväldets ekonomi var huvudsakligen baserad på jordbruk, eftersom den var jordbruksbaserad. Jordbrukarna odlade abaca, kokosnötter och kokosolja, socker och timmerträd. Andra utländska inkomster kom från pengar som spenderades på de amerikanska armé-, marin- och flygbaserna i Filippinerna, till exempel flottbasen i Subic Bay och Clark Air Base. Ekonomin var god tills andra världskriget satte stopp för tillväxten.

År 1941 uppskattades Filippinernas befolkning till 17 000 000, medan Manilas befolkning uppgick till 684 000. Antalet kineser ökade till 117 000. Det fanns också 30 000 japaner, varav 20 000 bodde i Davao, och 9 000 amerikansk-mexikaner. Engelska talades av 27 procent av befolkningen. Spanska talades av endast 3 %.

Nedan följer en uppskattning av antalet talare av de dominerande språken:

• Cebuano: 4 620 685
• Tagalog: 3,068,565
• Ilocano: 2 353 518
• Hiligaynon: 1 951 005
• Waray-Waray: 920,009
• Kapampangan: 621,455
• Pangasinan: 573 752

Färgerna anger vilket politiskt parti eller vilken partigrupp varje president tillhörde på valdagen.

¹ Dog av tuberkulos i Saranac Lake, New York.
² Slut på samväldets regering, den självständiga republiken börjar.