Korallormar: arter, utseende, gift och beteende

Korallormarna är en stor grupp av elapida ormar. Det finns två huvudgrupper av korallormar. Dessa grupper är Old World korallormar och New World korallormar.

• Det finns 11 arter av korallorm från den gamla världen i ett enda släkte (Calliophis).
• Det finns över 65 erkända arter av korallormar från Nya världen i tre släkten (Leptomicrurus, Micruroides och Micrurus).

Korallormar har anmärkningsvärda röda, gul/vita och svarta band. De flesta arter av korallorm är små. Nordamerikanska arter är i genomsnitt cirka 91 cm långa, men exemplar på upp till 150 cm eller något större har rapporterats. Korallormar som lever i vatten har platta svansar. Dessa svansar fungerar som en fena för att hjälpa ormen att simma.

Liksom alla elapidormar har korallormar ett par små tänder för att avge sitt gift (vissa korallormar har bakre tänder). Dessa huggtänder, som är förstorade och ihåliga, levererar giftet till bytesdjuren. Korallormar äter oftast mindre ormar, ödlor, grodor, fågelungar och gnagare etc. Giftet tar tid på sig innan det får full effekt.

Korallormar håller ofta fast vid offret när de biter, till skillnad från huggormar. Ormar har utdragbara huggtänder och föredrar att slå till och släppa taget omedelbart. Korallormar är inte aggressiva eller benägna att bita. De står för mindre än en procent av antalet ormbett varje år i USA.

Utseende och igenkänning

Korallormar är ofta färgstarka och lätt igenkännliga tack vare sina ringar eller band i kombinationer av rött, svart och gult/vitt. Bandningen varierar mellan arter och geografiska områden. De har vanligtvis släta fjäll, en smal kropp och en relativt kort stjärt. Vuxna korallormar är oftast små till medelstora (många arter under 1 meter), men det finns variation. Vissa vattenlevande arter har en utplattad svans som fungerar som en fena.

Gift och medicinska effekter

Korallormars gift är typiskt neurotoxiskt, vilket innebär att det påverkar nervsystemet. En bettpatient kan initialt uppleva svullnad och smärta, men de klassiska tecknen är ofta neurologiska: dubbelseende, hängande ögonlock (ptos), svaghet, sväljningssvårigheter och muskelparalys som i svåra fall kan leda till andningsstillestånd.

Giftet verkar ofta långsamt, så symtom kan fördröjas flera timmar efter bettet. På grund av detta är alla misstänkta bett från korallormar allvarliga och bör tas omhand på sjukhus även om initiala symtom är lindriga. Det finns antiserum (antivenom) för vissa arter, och behandling kan kräva understödjande vård som syrgas, intubation och mekanisk ventilation om andningen påverkas.

Varning: Försök inte behandla ett bett hemma genom att skära, suga ut gift eller använda strypförband/tourniquet. Dessa åtgärder kan göra mer skada än nytta. Immobilisera den bitna extremiteten och sök akutvård.

Beteende, föda och reproduktion

Korallormar är ofta skygga och nattaktiva eller skymningsaktiva. Många arter är fossoriala (lever under jord eller i löv- och vedrösen) och syns sällan i öppna miljöer. De jagar främst andra små ryggradsdjur: mindre ormar (inklusive andra korallormar), ödlor, groddjur, fågelungar och små däggdjur. När de biter håller de ofta kvar i bytesdjuret för att föra in giftet.

De flesta korallormar är äggläggande (ovipara) och lägger kläckbara ägg i gömställen som rötter eller håligheter. Antalet ägg per kull varierar mellan arter.

Utbredning och habitat

New World-korallormar (Micrurus, Micruroides, Leptomicrurus med flera) finns i stora delar av Nord-, Central- och Sydamerika. Old World-korallormar (t.ex. släktet Calliophis) förekommer i delar av Asien och Sydostasien. De lever i varierande habitat: från skogar och buskmarker till tropiska lågland och ibland våtmarker nära vattendrag.

Mimikry och förväxlingar

Många oskyldiga ormarter efterliknar korallormarnas färger som ett skyddande beteende (Batesiansk mimikry). I Nordamerika finns välkända efterapare som milk snake och vissa kingsnakes som har liknande färgteckning. Ett känt rim för att skilja dem åt är: "Red touch yellow, kill a fellow; red touch black, friend of Jack." Detta är dock bara tillförlitligt i delar av Nordamerika och kan vara missvisande utanför dessa områden. När du är osäker, håll avstånd och behandla ormen som potentiellt farlig.

Förebyggande och första hjälpen

• Undvik att plocka upp eller störa ormar. Använd stövlar och långbyxor i områden där korallormar förekommer.
• Om du blir biten: håll dig lugn, begränsa rörelse, immobilisera den bitna extremiteten i hjärtats nivå och sök omedelbart medicinsk hjälp.
• Sök akutvård även om symptomen initialt är milda — försening kan ge allvarligare följder.
• Gör inte egna försök att suga ut gift, skära i såret eller använda tourniquet.

Bevarande

Statusen varierar mellan arter. Habitatförlust, fragmentering och i vissa fall insamling för handels- eller hobbyändamål hotar lokala populationer. Vissa arter är dåligt studerade och bedöms som data-deficient. Lokala naturvårdsmyndigheter och internationella rödlistor ger bäst information om hotstatus för specifika arter.

Sammanfattning

Korallormar är färgglada, ofta små elapidormar med ett neurotoxiskt gift. De är i regel skyggare än aggressiva, men bett kan vara allvarliga och kräva snabb medicinsk behandling. Kännedom om deras utseende, beteende och hur man agerar vid bett minskar risken för skada både för människor och ormar.

Frågor och svar

F: Vilka är de två huvudgrupperna av korallormar?

F: Hur många arter av Old World Coral Snake finns det?

F: Hur många erkända arter av New World Coral Snake finns det?

F: Vilken är den typiska längden för nordamerikanska arter av korallorm?

F: Vilken typ av svans har vattenlevande korallormar?

Sök med bokstav