Eora

Språk

Eorafolket består av många klaner (grupper), bland annat Cadigal, Wanegal och Cammeraygal.

De talade språk som nu är kända som Dharug, Dharawal och Kurringgai. Flera Eora-ord har hittat in i australisk engelska, till exempel dingo, gibba och woomera.

Livsstil

Det traditionella Eora-folket bodde längs kusten i Sydney-regionen, omgivet av stränder, floder, berg och skogar. Som de flesta ursprungsbefolkningar var de jägare och samlare. De hade ingen specifik bit mark som de ägde, utan de flyttade och bodde från plats till plats.

De livnärde sig främst på färska produkter från havet, inklusive fisk, sköldpaddor och andra skaldjur. Det fanns också många djur som de jagade för att få mat, särskilt ankor, kakaduor och duvor. De var experter på att navigera nära kusten, fiska och göra upp eld. De reste längs kusten och fiskade i barkkanoter. Eora-folket odlade eller planterade inte grödor - de åt de bär, frön och frukter som marken gav dem. De tog aldrig mer än vad som behövdes från marken och förvaltade marken så att de inte slösade med dess resurser. Kvinnorna plockade örter som användes i örtmediciner.

Eorafolket slog läger vid vattnet och sov i grottor när det regnade. De höll sig nära floder och vattendrag eftersom det var deras huvudsakliga födokälla. När det blev kallt använde man filtar av djurpäls för att värma sig. De höll sig också varma genom att hålla små eldar igång.

Eora var ett mycket andligt folk. De trodde att det fanns en levande ande i allting. De trodde också att om mark togs ifrån dem skulle alla andar i den marken också dö. Fester, ritualer och ceremonier var en viktig del av livet för Eorafolket. Vissa invigningsceremonier var hemliga och endast män deltog. Som en del av pojkarnas initiering fördes kunskap och trosuppfattningar vidare inför deras roll som vuxna. Pojkarna genomgick en tandceremoni där deras framtand slogs ut. Den saknade tanden var ett tecken för andra på att pojken hade blivit invigd. Flickorna fick lära sig matlagning och kunskap om medicinska växter och rötter samt hur man spårade små djur.

Den första flottans ankomst

Eora-folket är de traditionella ägarna av den mark som nu utgörs av Sydney. De var närvarande när den första flottan anlände.

När den första flottan anlände i januari 1788 med tusentals fångar trodde Eora-folket att fartygen hade kommit för att stanna för att hämta förnödenheter och vatten. En del av Eorafolket trodde att skeppen i själva verket var andar. De insåg snart att britterna hade kommit för att stanna.

Guvernör Phillip ville skapa vänskapliga relationer med Eorafolket och beordrade fångarna och marinsoldaterna att behandla dem väl. Det dröjde inte länge innan sammandrabbningar bröt ut mellan de två grupperna. Både Eorafolket och de europeiska bosättarna var ansvariga för attacker. Människor på båda sidor dödades.

Strider med europeiska bosättare, införandet av nya sjukdomar som smittkoppor och förstörelsen av deras naturliga födokällor ledde till att omkring 90 procent av Eorafolket dog ut mellan 1788 och 1900.

Många Eora-folk flyttade från Sydney-regionen för att fly från europeiska bosättare och de sjukdomar som spreds i området, t.ex. smittkoppor. En del av dem som stannade kvar antog europeiska sedvänjor som att bära kläder, röka tobakspipor och dricka alkohol. De gav upp sina traditionella levnadssätt och var beroende av att nybyggarna gav dem mat. 

Noterbara personer

Bennelong, en Wangal från Eorafolket, fungerade som en länk mellan den brittiska kolonin i Sydney och Eorafolket under koloniens första tid. Han fick en tegelstuga på det som blev känt som Bennelong Point, där Sydney Opera House nu står. Han reste till England 1792 tillsammans med Yemmerrawanne och återvände till Sydney 1795. Hans hustru, Barangaroo, var en viktig Cammeraygal-kvinna från Sydneys tidiga historia som var en mäktig och färgstark figur i koloniseringen av Australien. Hon är ihågkommen i namngivningen av förorten Barangaroo i östra Darling Harbour.