Euoplocephalus (som betyder "väl bepansrat huvud") var en stor, fyrbent dinosaurie inom ankylosauriderna. Den blev ungefär 6 meter lång och uppskattningsvis cirka 2 ton tung. Kroppen var lågt byggd och massiv med korta, kraftiga ben. Huvudet var brett och försett med en hornig, tandlös näbb framme, medan käkarna bar små, pinnliknande kindtänder anpassade för att mala växtlighet. Skallen hade flera beniga utskott och horn som skyddade sidorna av skallen, och hjärnan var relativt liten i förhållande till kroppsstorleken (hjärna).
Pansar och försvar
Hela ryggen och sidorna var täckta av ett rikt bestånd av osteoderm (benplattor) i olika former och storlekar — allt från platta plattor till upphöjda knoppar. Den mest karakteristiska försvarsanordningen var den kraftiga svansklubban i slutet av svansen: ett massivt, benförstärkt knyte uppbyggt av förtjockade osteoderm och modifierade svanskotor. Denna klubba fungerade sannolikt som ett vapen mot rovdjur och kanske även i konkurrens inom arten.
Matvanor och ekologi
Euoplocephalus var växtätare och åt lågt växande växter — blad, barr och eventuellt trädens grenar — som klipptes av med näbben och maldes med de bakre kindtänderna. Den rörliga halsen och den låga kroppshöjden gjorde det lätt att beta nära marken. Bland samtida rovdjur fanns stora köttätare som Tyrannosaurus och mindre, snabba rovdinosaurier som Deinonychus, vilket gjorde robust pansar och svansklubba viktiga för överlevnad.
Fossil och utbredning
Fossil från mer än 40 individer har hittats i provinsen Alberta i Kanada och i Montana i USA, vilket gör Euoplocephalus till en av de bäst kända ankylosauriderna. Bland fynden finns omkring 15 kranier, tänder och flera nästan kompletta skelett där pansaret fortfarande suttit på plats. Enskilda pansarplattor och osteoderm är dock de vanligaste resterna som påträffats.
Betydelse för forskning
På grund av det stora antalet fynd har studier av Euoplocephalus bidragit mycket till förståelsen av ankylosauridernas anatomi, variation mellan individer och pansarets funktion. Fortsatt forskning har också lett till diskussioner om artavgränsningar inom gruppen — flera fossila exemplar har jämförts för att avgöra vilka som verkligen tillhör Euoplocephalus och vilka som kan representera närbesläktade släkten eller arter.
