Historiografi

Historiografi handlar om historieskrivning och användning av historiska metoder. Man tittar alltså på författare, källor, tolkning, stil, fördomar och publik. Den kallas ibland för "historiens historia". Ordet historiografi kan också hänvisa till ett historiskt arbete.

Den skrivna historiens historia

I tusentals år har människor berättat historier om det förflutna och skrivit ner kungars, profeters och andra kända personers handlingar. Efter 500 f.Kr. började man skriva mer organiserade historier.

Den grekiska världen

Den skriftliga historien uppstod först hos de gamla grekerna, vars historiker i hög grad bidrog till utvecklingen av historisk metodik. De allra första historiska verken var Historierna av Herodotos av Halikarnassos (484 f.Kr.-ca.425 f.Kr.), som senare blev känd som "historiens fader" (Cicero). Thukydides var den förste att skilja mellan orsak och omedelbart ursprung till en händelse, och hans efterträdare Xenofon (ca 431-355 f.Kr.) införde självbiografiska element och karaktärsstudier i sin Anabasis.

Den romerska världen

Romarna övertog den grekiska traditionen och blev det första folket som skrev historia på ett icke-grekiskt språk. De mest kända författarna är Julius Caesars (100 f.Kr.-44 f.Kr.) Bellum Gallicum. Livius (59 f.Kr. - 17 e.Kr.) som beskriver Roms uppgång från stadsstat till världsherravälde. Plutarch (ca 46-127) och Suetonius (ca 69-efter 130) introducerade biografin som en gren av historien. Tacitus (c. 56 - c. 117) kritiserar romersk omoral genom att prisa tyska dygder.

Medeltida Europa

Att skriva historia var populärt bland kristna munkar och präster under medeltiden. De skrev om Jesu Kristi, kyrkans och deras beskyddare, de lokala härskarnas dynastiska historia. Under den tidiga medeltiden tog historieskrivning ofta formen av annaler eller krönikor där händelser registrerades år för år, men denna stil tenderade att försvåra analysen av händelser och orsaker. Ett exempel på denna typ av skrift är de anglosaxiska krönikorna, som var ett verk av flera olika författare och som inleddes under Alfred den stores regeringstid i slutet av 800-talet och av vilka ett exemplar fortfarande uppdaterades år 1154.

Under renässansen skrevs historia om stater eller nationer. Studiet av historia förändrades under upplysningen och romantiken. Voltaire beskrev historien om vissa tidsåldrar som var viktiga enligt honom, i stället för att beskriva händelser i kronologisk ordning. Historia blev en självständig disciplin. Den kallades inte längre philosophia historiae utan bara historia (historia).

Den moderna eran

Den moderna historieskrivningen började med Leopold Ranke på 1800-talet, som var mycket kritisk till de källor som användes i historien. Den franska Annales-skolan förändrade radikalt historien under 1900-talet. Fernand Braudel ville att historien skulle bli mer vetenskaplig genom att kräva mer matematiska bevis i historien, för att göra historiedisciplinen mindre subjektiv. Dessutom lade han till en socioekonomisk och geografisk ram för att besvara historiska frågor. Andra franska historiker, som Philippe Ariès och Michel Foucault, beskrev historia om vardagliga ämnen som död och sexualitet. De ville att historia skulle skrivas om alla ämnen och att alla frågor skulle ställas.

Historiska tidskrifter

Idén om den historiska tidskriften, ett forum där akademiska historiker kunde utbyta idéer, kom till på 1800-talet. De tidiga tidskrifterna liknade de akademiska tidskrifter som användes inom naturvetenskaperna och sågs som ett sätt att professionalisera historien. Tidskrifterna hjälpte också historikerna att etablera olika historiografiska metoder, varav Annales var det mest kända exemplet. Ekonomi. Sociétés. Civilisations. en publikation som bidrog till att etablera Annales-skolan.

1840 Historisk tidsskrift (Danmark)
1859 Historische Zeitschrift (Tyskland)
1866 Archivum historicum, senare Historiallinen arkisto (Finland, publicerat på finska)
1871 Historisk tidsskrift (Norge)
1876 Revue Historique (Frankrike)
1881 Historisk tidskrift (Sverige)
1886 English Historical Review (Storbritannien)
1895 American Historical Review (USA)
1914 Mississippi Valley Historical Review (omdöpt 1964 till Journal of American History) (USA)
1916 The Journal of Negro History (Tidskrift för negerhistoria)
1916 Historisk tidskrift för Finland (Finland, publicerad på svenska)
1918 Hispanic American historisk översikt
1928 Scandia (Sverige)
1929 Annales. Ekonomi. Sociétés. Civilisations
1952 Past & present: a journal of historical studies (Storbritannien)
1953 Vierteljahrshefte für Zeitgeschichte (Tyskland)
1956 Journal of the Historical Society of Nigeria (Nigeria)
1960 Journal of African History (Cambridge)
1960 Technology and culture: the international quarterly of the Society for the History of Technology (USA)
1975 Geschichte und Gesellschaft. Zeitschrift für historische Sozialwissenschaft (Tyskland)
1976 Journal of Family History
1982 Storia della Storiografia - History of Historiography - Histoire de l'Historiographie - Geschichte der Geschichtsschreibung [1]
1982 Subaltern Studies (Oxford University Press)
1986 Zeitschrift für Sozialgeschichte des 20.und 21. Jahrhunderts, ny titel sedan 2003: Sozial.Geschichte. Zeitschrift für historische Analyse des 20. und 21. Jahrhunderts (Tyskland)
1990 Kön och historia
1990 L'Homme. Zeitschrift für feministische Geschichtswissenschaft (Österrike)
1990 Österreichische Zeitschrift für Geschichtswissenschaften (ÖZG)
1992 Kvinnohistorisk granskning
1993 Historisk antropologi

Reproduktion av en del av ett exemplar från det tionde århundradet av Thukydides' Historia om det peloponnesiska kriget.

En sida ur Bede's Ecclesiastical History of the English People

Metoder för att beskriva historien

Frågan om hur en historiker närmar sig historiska händelser är en av de viktigaste frågorna inom historiografin. Historiker erkänner allmänt att enskilda historiska fakta i sig själva inte är särskilt meningsfulla. Sådana fakta blir användbara först när de sätts samman med andra historiska bevis, och processen att sätta samman dessa bevis betraktas som ett särskilt historiografiskt tillvägagångssätt.

Några av de vanligaste historigrafiska metoderna är:

Determinism

Determinism innebär att historiker anser att historien orsakas mer av vissa faktorer än av andra faktorer. De två vanligaste typerna av determinism är geografisk determinism och ekonomisk determinism. Geografisk determinism innebär att historiker anser att historien främst orsakas av geografin. Frederick Jackson Turner var en förespråkare för geografisk determinism. Ekonomisk determinism innebär att historiker anser att historien främst orsakas av ekonomin. Charles Beard var en förespråkare för ekonomisk determinism. Andra historiker anser att historien främst orsakas av politik eller främst av en kamp för naturliga rättigheter, men dessa brukar inte betecknas som determinism.

Relaterade sidor

Förteckning över historiker