Manyogana
Man'yōgana är det äldsta kända ljudbaserade skriftsystem som används för det japanska språket. När kanji, eller kinesiska tecken som används för att skriva japanska, först kom till Japan omkring 400-talet e.Kr. via den koreanska halvön, användes de endast för att skriva det kinesiska språket. Även om det japanska folket inte hade kinesiska som modersmål studerades klassiska kinesiska skrifter ändå flitigt av japanska överklassens japaner. En tid senare, även om den exakta tidpunkten är okänd, användes kinesiska tecken, som kom att kallas kanji i Japan, för första gången för att skriva det japanska språket omkring 600-talet e.Kr., även om det hade ett starkt kinesiskt inflytande.
Det var ganska svårt att komma fram till hur man skulle skriva det kinesiska teckensystemet så att det passade till det japanska språket, eftersom det fanns så stora skillnader mellan kinesiska och japanska. Kinesiskan har till exempel en SVO-ordföljd (subjekt-verb-objekt) (t.ex. jag äter sushi), medan japanskan har en SOV-ordföljd (t.ex. jag äter sushi). Medan kinesiska morfem, eller den minsta meningsfulla delen av ett ord, vanligtvis är enstaviga, dvs. har bara en stavelse, är japanska ord ofta flerspråkiga, dvs. har två eller flera stavelser. Exempel på detta är 山, 魚, 中, 国, 人, 多, 速 och 見. På mandarin-kinesiska, den mest talade kinesiska dialekten i världen, uttalas dessa morfem shān, yú, zhōng, guó, rén, duō, sù och kàn i den ordningen, som alla bara är en stavelse. I det japanska modersmålet uttalas dessa morfem emellertid yama, sakana, naka, kuni, hito, oo, haya och mi(ru). Vad som gör allt detta mer komplicerat är att de tre sista kanji nästan aldrig skrivs för sig själva på japanska, om ens alls, eftersom de vanligtvis används i adjektiv, verb och adverbier.
Att skriva tecken för sig självt är ofta okej på kinesiska, eftersom kinesiska är ett analytiskt språk, dvs. ett språk där grammatiken är strukturerad av ordföljden, medan japanska är mycket böjligt, vilket innebär att grammatiken är strukturerad av ordändelser. Av den anledningen har verb, adjektiv och adverb nästan alltid minst två morfem, varav det första är det derivationella morfemet, eller den del av ordet som har rotbetydelsen, och det andra och andra efter det kallas böjningsmorfem, eller delar av ordet som läggs till för att visa ett ords grammatik. Ett ord som använder tecknet 見 är till exempel 見る mi(ru), där det första morfemet, kanji som är 見 och dess uttal är mi, har rotbetydelsen "se", den andra stavelsen ru visar att ordet är ett verb, vilket gör det till ordet "se". Adjektivet 多い oo(i) består av morfemet 多 oo, som betyder "många", och morfemet い i, vilket visar att ordet är ett adjektiv. De sista exemplen är de två orden 速い haya(i) och 速く haya(ku). Medan det första morfemet i båda orden är de två stavelserna 速 haya, som betyder "snabbt", gör い i i i 速い ordet till ett adjektiv medan く ku i 速く hayaku gör ordet till ett adverb, vilket gör att ordet blir "snabbt".
På grund av de många skillnaderna mellan kinesiska och japanska måste det kinesiska teckensystemet ändras för att passa till talad japanska, om det skulle kunna förstås av personer med japanska som modersmål. Den första lösningen som japanerna kom på var att använda kinesiska tecken för deras uttal och inte för ordets betydelse. Dessa kallades man'yōgana, vilket fick sitt namn efter Man'yōshu, en samling japanska dikter där man skrev japanska med hjälp av man'yōgana. Medan kinesiska tecken som användes för sin betydelse blev kända som kanji, blev de kinesiska tecken som endast användes för uttalet kända som man'yōgana. Man'yōgana bestod av ungefär 970 kinesiska tecken som kunde användas för att representera ungefär de ungefär 90 olika morerna som används i det japanska språket.
Tecknet 山 betyder "berg" på japanska, men det användes vanligtvis bara för kinesiska lånord, eller ord som lånats in från det kinesiska språket, till exempel 富士山 Fuji-san, som betyder "Fuji", 火山kazan, som betyder "vulkan", och 山村 sanson, som betyder "bergsby". För ord som lånats från det kinesiska språket används on'yomi (på japanska är on'yomi för やま san, zan, sen eller zen), eller uttal som lånats från kinesiskan, i stället för kun'yomi, eller inhemskt japanskt uttal. Under den japanska skriftens tidiga dagar skrevs inhemska japanska ord i stor utsträckning med man'yōgana i stället för kanji. Medan kanji för "berg" till exempel är 山 och kun'yomi för ordet är yama, skulle det japanska ordet skrivas som 耶麻, 八馬, 矢間, 也麻 osv. för att skilja det från att vara ett kinesiskt låneord, eller kango.
En modern japansk mening skulle kunna skrivas så här: 私はすしを食べます Watashi-wa sushi-o tabemasu (vilket betyder: Jag äter sushi), kan samma mening skriven helt på man'yōgana skrivas som 和多氏巴寿司鳥他邊麻須, vilket ger den ett mer kinesiskt utseende. Eller om någon ville behålla alla kanji på samma sätt men ersätta alla moderna kana, skulle meningen se ut så här 私巴寿司鳥食邊麻須.
Även om man'yōgana gav japanerna ett sätt att återge talad japanska på papper var meningar skrivna på man'yōgana ganska svåra att läsa. Eftersom kinesiska tecken användes för att både representera ords betydelse och uttalet kunde det uppstå en hel del förvirring när en japansk modersmålstalare skulle läsa något som var skrivet både i kanji och man'yōgana. Ovanstående exempel på man'yōgana skulle vara svåra att läsa även för en japansk modersmålstalare, särskilt för en modern japan. Till råga på allt var det nästan omöjligt att skriva ner allting snabbt, eftersom det krävdes ett helt kinesiskt tecken för att skriva ner en enkel japansk stavelse, varav vissa kunde ha skrivits med upp till 30 penndrag.
För att kunna skriva snabbare, använda färre tecken och underlätta läsningen skapade japanska författare enklare kana, dvs. skrivtecken som representerar japanska stavelser. Buddhistiska munkar skapade katakana genom att endast använda delar av kanji för att snabbare kunna skriva ner talad undervisning. Kvinnor från överklassen använde de kanji de kände till och skrev kursiva former av dessa kanji. Dessa blev kända som hiragana. Även om de skapades separat ersatte de senare man'yōgana som de viktigaste ljudbaserade skriftsystemen. Även om de flesta ljudbaserade skrifterna idag använder hiragana och katakana, används man'yōgana fortfarande för att skriva vissa moderna japanska ord.
Dessa exempel kallas ateji. Några exempel är 寿司 sushi, 亜細亜 Ajia (Asien)、亜米利加 Amerika (Amerika)、仏蘭西 Furansu (Frankrike)、阿弗利加 Afurika (Afrika)、沢山 takusan och 珈琲 kōhī (kaffe)。
Ibland, som i fallet med 仏蘭西, är det här de gamla stavningarna av ortnamn innan japanerna beslutade att alla icke-kinesiska lånord ska representeras med katanana. Andra gånger används ateji eftersom de kinesiska tecknen är mer kända i olika länder än hiragana och katana, ett exempel är att kineserna kan känna igen 寿司, eftersom båda tecknen också finns på kinesiska, snarare än すし, eftersom inget av tecknen finns på kinesiska. Medan de kinesiska tecknen för "kaffe" är 咖啡 är det japanska 珈琲 tillräckligt nära att kineserna kan räkna ut det med lite gissning.
Frågor och svar
F: Vad är Man'yōgana?
S: Man'yōgana är det äldsta kända fonetiska skriftsystemet som används i det japanska språket. Det skapades genom att använda kinesiska tecken endast för deras uttal och inte för ordets betydelse.
F: När kom kanji till Japan?
Svar: Kanji, de kinesiska tecken som används för att skriva det japanska språket, kom först till Japan runt 400-talet e.Kr. De första japanska kanji introducerades till Japan på 400-talet f.Kr. via den koreanska halvön.
F: Hur skilde sig kineserna och japanerna åt i skrivandet?
Svar: Det fanns många skillnader i skrivstilen mellan kineser och japaner. Kinesiska har till exempel SVO-ordföljd (subjekt-verb-objekt), medan japanska har SOV-ordföljd (subjekt-verb-objekt). Dessutom är kinesiska morfem vanligtvis enstaviga, dvs. ord med endast en stavelse, medan japanska ord ofta är flerspråkiga, dvs. ord med två eller flera stavelser.
F: Vad gjordes för att hjälpa personer med japanska som modersmål att förstå kanji?
Svar: Det kinesiska bokstavssystemet måste anpassas till det talade japanska språket så att personer med japanska som modersmål kunde förstå det. Lösningen kallades man'yōgana, som bestod av cirka 970 kinesiska tecken som kunde användas för att beskriva cirka 90 olika moraler som används på japanska.
F: Vad ersatte man'yōgana som fonetiskt skriftsystem?
Svar: Katakana och hiragana ersatte man'yōgana som fonetiskt skriftsystem eftersom de var enkla och lätta att använda jämfört med man'yōgana, som var svårt att förstå även för personer med japanska som modersmål eftersom det i hög grad byggde på kanji-tecken.
Fråga: Finns det några moderna exempel på ord som skrivs på man'yōgana?
V: Ja, det finns moderna exempel på ord som skrivs med man'yōgana, såsom 寿司 sushi、亜細亜 Ajia (Asien)、亜米利加 Amerika (Amerika)、仏蘭西 Furansu (Frankrike)、阿弗利加 Afurika (Afrika)、沢山 takusan och 珈琲 kōhī (kaffe). Dessa kallas ateji eftersom de använder gamla skrifter från innan katakana blev populärt eller för att de är mer igenkännliga än hiragana/katakana utanför Japan, eftersom vissa av dem också kan förekomma i andra språk, t.ex. kinesiska.
