Konfederationsartiklarna – USA:s första konstitution (1781–1789)

Upptäck Konfederationsartiklarna — USA:s första konstitution (1781–1789): bakgrund, innehåll och varför den ersattes av Förenta staternas konstitution 1789.

Konfederationsartiklarna, som formellt heter Articles of Confederation and Perpetual Union, var en överenskommelse mellan de tretton ursprungliga staterna i USA som fungerade som USA:s första konstitution. Alla tretton stater ratificerade artiklarna i början av 1781.

År 1789 ersatte grundlagsfäderna artiklarna med Förenta staternas konstitution och en federal regeringsform.

Bakgrund

Konfederationsartiklarna utarbetades under och efter det amerikanska frihetskriget (1775–1783). Syftet var att skapa en gemensam ram för samarbete mellan de nyblivna staterna samtidigt som varje delstat skulle behålla mycket av sin suveränitet. Namnet "Perpetual Union" (evig union) återspeglar ambitionen att de tretton staterna skulle vara förenade permanent, men samtidigt löst bundna.

Regeringsstruktur och befogenheter

Under artiklarna organiserades den nationella makten i en enda, enkammare kongress (Konfederationskongressen). Några viktiga kännetecken var:

• Varje stat hade en röst i kongressen oavsett storlek.
• Delegater utsågs av delstaternas lagstiftande församlingar och tjänstgjorde kortare perioder.
• Kongressen kunde föra krig och ingå avtal och allianser, sköta utrikespolitik och upprätthålla ett gemensamt myntsystem i viss mån.
• Kongressen kunde erlägga beslut om försvar och begära pengar från staterna, men hade inte rätt att direkt beskatta medborgare eller tvångsindriva skatter från delstaterna.
• Det fanns ingen separat verkställande makt (president i modern mening) eller ett nationellt domstolsväsende med bred jurisdiktion.
• För ändringar i artiklarna krävdes i praktiken enhällighet — alla stater måste godkänna en ändring.

Viktiga åtgärder under konfederationen

Trots sina begränsningar åstadkom kongressen flera betydelsefulla saker:

• Undertecknandet av Parisfreden 1783, som avslutade kriget mot Storbritannien.
• Land Ordinance of 1785 och Northwest Ordinance 1787, som reglerade försäljning och administration av västliga territorier och lade grunden för bildandet av nya delstater samt förbjöd slaveri i Northwest-territorierna.
• Skapandet av ett postväsen och vissa gemensamma institutioner som underlättade handel och kommunikation.

Svagheter och konsekvenser

Konfederationsartiklarna visade sig sakna effektiva verktyg för att upprätthålla en sammanhållen ekonomi och försvarspolitik. De huvudsakliga problemen var:

• Oförmåga att påtvinga skatteintäkter — kongressen var beroende av frivilliga bidrag från staterna, vilket ledde till kroniska finansproblem.
• Ingen central myndighet för att reglera inbördes handel mellan stater — tull- och handelskonflikter skapade ekonomisk oreda.
• Avsaknad av ett starkt verkställande organ och nationella domstolar gjorde genomförande av lagar och internationella avtal svagt.
• Kravet på enhällighet för att ändra artiklarna gjorde reformer praktiskt taget omöjliga.

Dessa svagheter bidrog till politisk och ekonomisk oro, bland annat upproren som Shay's Rebellion (1786–1787), vilket visade behovet av en mer effektiv centralmakt.

Övergången till Förenta staternas konstitution

På grund av artiklarnas brister sammankallades 1787 Constitutional Convention i Philadelphia. Många delegater insåg att reformer av artiklarna inte räckte; i stället utarbetades en helt ny grundlag som skapade en starkare federal regering med en tydlig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Den nya konstitutionen skrevs under 1787 och ratificerades av staterna under 1788–1789, varefter den trädde i kraft och ersatte Konfederationsartiklarna.

Arv och historisk betydelse

Konfederationsartiklarna var viktiga som första steg i skapandet av en nationell ordning efter självständigheten. De etablerade idéer om gemensamt självstyre och samarbeten mellan delstaterna och gav praktiska erfarenheter som tydliggjorde vad en fungerande nationell konstitution måste innehålla. Många av de frågor som artiklarna inte kunde lösa — skatter, handel, försvar och rättsväsen — blev centrala i det efterföljande konstitutionella systemet.

Innehåll

Även om förbundsartiklarna och konstitutionen skapades av många av samma personer var de två dokumenten mycket olika. De ursprungliga artiklarna på fem sidor innehöll tretton artiklar, en slutsats och ett avsnitt för underskrifter. Följande lista innehåller korta sammanfattningar av var och en av de tretton artiklarna.

(1) Förbundets namn ska vara "Amerikas förenta stater".

(2) Varje stat kommer att fortsätta att styra sig själv, med undantag för de specifika saker som artiklarna tillåter konfederationsregeringen att göra: "Varje stat [behåller] sin suveränitet, frihet och självständighet, och varje makt, jurisdiktion och rättighet som inte [ges till förbundsregeringen] av denna konfederation....".

(3) Förenta staterna är en grupp stater som har gått samman för att skydda och hjälpa varandra. Staterna har förenats "för sitt gemensamma försvar, för sina friheters säkerhet och för sitt ömsesidiga och allmänna [välbefinnande], [och] för att bistå varandra mot alla våldshandlingar eller angrepp på dem....".

(4) Människor i USA har fri rörlighet: alla kan passera fritt mellan staterna, utom "fattiga, vagabonder och flyktingar från rättvisan". När en person reser in i en stat får han alla de rättigheter som den staten ger människor som bor där. Om en person begår ett brott i en stat och flyr till en annan stat, och han hittas, kommer han att utlämnas till den stat där brottet begicks och ställas inför rätta där.

(5) Varje stat har en röst i "Confederationens kongress" (kallad "Förenta staterna i samlad kongress"). Varje stat kan ta med en grupp på två till sju delegater till kongressen. Varje delstats lagstiftande församling väljer sina kongressledamöter. Kongressledamöterna kan inte sitta i mer än tre av sex år.

(6) Endast konfederationens regering får bedriva utrikespolitik (samarbeta med andra länder) och förklara krig. Utan kongressens tillstånd får inga stater ha flottor eller heltidsarméer och inga stater får delta i något krig. Artiklarna uppmuntrade dock varje stat att ha miliser.

(7) När en armé upprättas för det gemensamma försvaret väljer delstaternas lagstiftande församlingar överstar och militära grader under överste.

(8) Förenta staterna kommer att betala för saker och ting med pengar som delstaternas lagstiftande församlingar kommer att samla in. Alla stater kommer inte att behöva betala samma belopp. Stater med högre fastighetsvärden kommer att betala mer.

(9) Förbundsregeringen har följande befogenheter: att förklara krig, att fastställa mått och vikt (inklusive mynt) och att kongressen ska fungera som slutlig domstol vid oenighet mellan stater.

(10) En "delstatskommitté" kommer att vara regering när kongressen inte sammanträder.

(11) Nio stater måste vara överens om att en ny stat ska godkännas som medlem i förbundet. Kanada är redan godkänt om det ansöker om medlemskap.

(12) Förbundet accepterar krigsskulder från tiden före artiklarna.

(13) Artiklarna kan endast ändras om kongressen och alla delstaters lagstiftande församlingar är överens.

 
Den andra kontinentalkongressen skrev och antog konfederationsartiklarna.  


Staty av en amerikansk milisman. Artiklarna uppmuntrade varje stat att ha miliser.  

Frågor och svar

F: Vad var konfederationsartiklarna?

F: Vilka ratificerade konfederationsartiklarna?

F: Vad var syftet med konfederationsartiklarna?

F: När ersattes konfederationsartiklarna?

F: Vilken regeringsform infördes med konfederationsartiklarna?

F: Vad var skillnaden mellan konfederationsartiklarna och USA:s konstitution?

F: Varför ersattes konfederationsartiklarna?

Sök med bokstav