Modell 1857 12-Pounder Napoleon Field Gun
Den 12-pundiga Napoleon Field Gun modell 1857, officiellt kallad "light 12-pounder gun" av den amerikanska armén, var den mest populära slätborrade kanonen som användes under det amerikanska inbördeskriget. Kanonen fick sitt namn efter den franske presidenten och kejsaren Napoleon III, brorson till Napoleon Bonaparte.
M1857 12-pundare "Napoleon" i Gettysburg National Military Park, 2005. Bronsröret har en grön patina eftersom det inte är i bruk och inte är polerat.
Historia
Den franska Canon obusier de campagne de 12 cm, modell 1853, även känd som Canon de l'Empereur, var en typ av kanon-obusier (granatkanon) eller gun-howitzer som utvecklades 1853 av den franska armén. Den kunde avfyra kula, granat, kanister eller hagelbössa, vilket gjorde att den kunde ersätta alla tidigare franska kanoner. Den var utformad i gjuten brons med slätborrning och kunde användas även som haubits. Den var tillräckligt lätt för att kunna dras av ett hästspann. Samtidigt hade den tillräcklig eldkraft för att förstöra befästningar på ett avstånd av en halv mil (805 meter). När den kom i tjänst hos kejsar Napoleon III fick den sitt namn efter honom.
År 1857 antogs konstruktionen av den amerikanska armén som den lätta 12-pundiga M1857. Unionen tillverkade 1 156 enheter medan konfederationen tillverkade 501. Eftersom de inte hade Nordens tillverkningskapacitet försökte konfederationerna erövra så många unionstillverkade Napoleon 12-pundare som möjligt. Den konfedererade armén utvecklade också sin egen version. År 1863 var general Robert E. Lee så imponerad av M1857 att han lät samla in alla sexpundiga pistoler i Norra Virginias armé och skicka dem till Richmond för att smältas ner och gjutas om till tolvpundiga pistoler. De konfedererade fortsatte att tillverka 12-pundiga Napoleons tills unionsarmén erövrade Ducktowns koppargruvor nära Chattanooga, Tennessee. Detta minskade konfederaternas bronstillverkning. Efter det gjöts konfedererade 1857:or av järn.
USA M1857
När den första 1857-modellen gjöts i nordliga gjuterier hade de två handtag eller "delfiner". Efter 1861 togs delfinerna bort, pipan förkortades från den franska versionen och den gjordes lättare. Liksom de flesta kanoner som användes vid den här tiden var de muzzleloading-vapen. Den 12-pundiga Napoleon-modellen 1857 med sin bronsrör utgjorde 40 % av kanonerna på båda sidor. Den amerikanska versionen av Napoleon kunde träffa ett mål på upp till 1 700 yards (1 600 m) avstånd. De var dock mest träffsäkra på närmare avstånd på cirka 250 yards (230 m). Den använde en laddning på 2,5 pund (1,1 kg) svartkrut. M1857 Napoleon avfyrade en kanonkula eller ett kanonskott med en hastighet av 1 440 fot per sekund (eller 439 meter per sekund). Pipan hade en borrning på 4,62 tum (117 mm) i diameter och var 62 tum (1 600 mm) lång. Enbart pipan vägde 550 kg (1 220 pund). Med sin kanonvagn vägde den 1 109 kg och drogs av ett ekipage med sex hästar. Den genomsnittliga kanonbesättningen bestod av sex män.
