Napoleon Bonaparte — fransk kejsare, fältherre och kort biografi

Napoleon Bonaparte föddes i Casa Buonaparte i staden Ajaccio på Korsika den 15 augusti 1769. Detta var ett år efter det att ön hade överlåtits till Frankrike av Republiken Genua. Han var det andra av åtta barn. Han fick namnet Napoleone di Buonaparte. Han tog sitt förnamn från en farbror som hade dödats i kampen mot fransmännen. Senare använde han dock det mer franskklingande Napoléon Bonaparte.

De korsikanska buonaparteserna kom från lägre italiensk adel. De hade kommit till Korsika på 1500-talet. Hans far Nobile Carlo Buonaparte blev 1777 Korsikas representant vid Ludvig XVI:s hov. Det största inflytandet under Napoleons barndom var hans mor, Maria Letizia Ramolino. Hennes fasta uppfostran kontrollerade ett vilt barn. Han hade en äldre bror, Joseph. Han hade också yngre syskon Lucien, Elisa, Louis, Pauline, Caroline och Jérôme. Napoleon döptes som katolik strax före sin andra födelsedag, den 21 juli 1770 i katedralen i Ajaccio.

Napoleon växte upp som katolik men var deist.

Napoleon kunde börja vid militärskolan i Brienne 1779. Han var nio år gammal när han började på akademin. Han flyttade till École Royale Militaire i Paris 1784 och tog examen ett år senare som andre löjtnant i artilleri. Napoleon kunde tillbringa en stor del av de följande åtta åren på Korsika. Där spelade han en aktiv roll i politiska och militära frågor. Han kom i konflikt med den korsikanske nationalisten Pasquale Paoli, och hans familj tvingades fly till Marseille 1793.

Den franska revolutionen orsakade många strider och oroligheter i Frankrike. Ibland hade Napoleon förbindelser med makthavarna. Andra gånger satt han i fängelse. I de franska revolutionskrigen hjälpte han republiken mot rojalister som stödde Frankrikes tidigare kung. I september 1793 tog han befälet över en artilleribrigad vid belägringen av Toulon, där rojalistiska ledare hade välkomnat en brittisk flotta och brittiska trupper. Britterna drevs ut den 17 december 1793, och Bonaparte belönades med en befordran till brigadgeneral och placerades i februari 1794 i den franska armén i Italien.

13 Vendémiaire

General Napoleon Bonaparte utsågs senare av republiken att slå tillbaka rojalisterna den 5 oktober 1795 (13 vendémiaire år IV i den franska republikanska kalendern). Mer än 1 400 rojalister dog och resten flydde. Han hade rensat gatorna med "en doft av grapeshot" enligt 1800-talshistorikern Thomas Carlyle. Han befordrades sedan till generalmajor och satte sitt namn på den franska revolutionen.

Nederlaget för de rojalistiska upproren gjorde slut på hotet mot konventet och gav Bonaparte plötsligt berömmelse, rikedom och beskydd av den nya direktören. Den 9 mars 1796 gifte sig Napoleon med Josephine de Beauharnais, en änka som var äldre än han själv och en mycket osannolik hustru för den blivande härskaren.

Italienska kampanjen

Italienkampanjen är den första gången Napoleon leder Frankrike i krig. I slutet av mars 1796 inledde Bonaparte en rad operationer för att dela upp och besegra de österrikiska och sardiska arméerna i Italien. Han besegrade sardinerna den 21 april och förde Savoyen och Nice in i Frankrike. Därefter vann han i en rad briljanta slag Lombardiet från österrikarna. Mantua, det sista lombardiska fästet, föll i februari 1797.

Den egyptiska kampanjen

I maj 1798 gav sig general Napoleon ut på ett fälttåg i Egypten. Fransmännen behövde hota Brittiska Indien och den franska direktören var orolig för att Napoleon skulle ta kontroll över Frankrike. Den franska armén under Napoleon vann en överväldigande seger i slaget vid Pyramiderna. Knappt 300 franska soldater dog, medan tusentals mamluker (en gammal makt i Mellanöstern) dödades. Men hans armé försvagades av böldpest och dåliga förnödenheter eftersom flottan besegrades i slaget vid Nilen. Det egyptiska fälttåget var ett militärt misslyckande men en kulturell framgång. Rosettastenen hittades av den franske ingenjören kapten Pierre-François Bouchard, och den franske forskaren Jean-François Champollion kunde läsa orden i stenen. Napoleon återvände till Frankrike på grund av en förändring i den franska regeringen. Vissa anser att Napoleon inte borde ha lämnat sina soldater i Egypten. Napoleon hjälpte till att leda statskuppen Brumaire i november 1799.

Bonaparte återvände till Paris i oktober 1799. Frankrikes situation hade förbättrats genom en rad segrar, men republiken var bankrutt och den ineffektiva direktören var impopulär bland den franska befolkningen. En av direktörerna, Emmanuel Joseph Sieyès, kontaktade honom för att få hans stöd i en kupp för att störta den konstitutionella regeringen. Ledarna för komplotten var hans bror Lucien Bonaparte (talmannen i rådet av femhundra), Roger Ducos, en annan direktör, Joseph Fouché, och Charles Maurice Talleyrand. Andra deputerade insåg att de stod inför ett kuppförsök. Inför deras protester ledde Bonaparte trupper för att ta över kontrollen och skingra dem, vilket lämnade en restlegislatur att utse Bonaparte, Sièyes och Ducos till de tre provisoriska konsulerna som skulle administrera regeringen.

Sieyès förväntade sig att dominera den nya regimen, men han blev utmanövrerad av Bonaparte. Napoleon utarbetade författningen för år VIII och säkrade sitt eget val till förste konsul. Detta gjorde Bonaparte till den mäktigaste personen i Frankrike och han tog sin bostad i Tuilerierna.

År 1800 säkrade Napoleon sin makt genom att korsa Alperna och besegra österrikarna vid Marengo. Därefter förhandlade han fram en allmän europeisk fred som fastställde floden Rhen som Frankrikes östra gräns. Han ingick också ett avtal med påven (konkordatet från 1801), vilket bidrog till det franska inrikes lugnet genom att avsluta det bråk med den romersk-katolska kyrkan som hade uppstått under den franska revolutionen.

I Frankrike omorganiserades administrationen, domstolsväsendet förenklades och alla skolor ställdes under centraliserad kontroll. Den franska lagstiftningen standardiserades i Napoleonkodexen, eller civilkodexen, och sex andra kodexar. De garanterade de rättigheter och friheter som vunnits under revolutionen, bland annat jämlikhet inför lagen och religionsfrihet.

I februari 1804 avslöjade den tidigare polisministern Joseph Fouche en brittisk-finansiell komplott mot Bonaparte. Det gav Napoleon en anledning att starta en ärftlig dynasti. Den 2 december 1804 krönte Napoleon Bonaparte sig själv till "fransmännens kejsare". Det franska folket såg honom inte som monark från den gamla regimen eftersom han innehade en titel från det romerska kejsardömet. Han bjöd in påven Pius VII för att se sin kröning i Notre Dame-katedralen i Paris. Under ceremonin tog Napoleon I kronan ur påvens hand och satte den på sitt eget huvud. Detta hade överenskommits mellan Napoleon och påven. I katedralen i Milano den 26 maj 1805 kröntes Napoleon till Italiens kung med Lombardiets järnkrona.

Reformer

För att återupprätta välståndet moderniserade Napoleon finanserna. Han reglerade ekonomin för att kontrollera priserna, uppmuntrade ny industri och byggde vägar och kanaler. För att säkerställa välutbildade tjänstemän och militärer främjade han ett system med offentliga skolor under fast statlig kontroll. Han upphävde också vissa sociala reformer från revolutionen. Han slöt fred med den katolska kyrkan i konkordatet från 1801. Konkordatet höll kyrkan under statlig kontroll men erkände religionsfrihet för katoliker.

Napoleon I vann stöd över klassgränserna. Han uppmuntrade den utvandrade befolkningen att återvända, förutsatt att de svor en lojalitetsed. Bönderna var lättade när han erkände deras rätt till den mark de hade köpt under revolutionen. Napoleons främsta motstånd kom från rojalister och republikaner.

Napoleonkodexen

En av Napoleons mest bestående reformer var en ny lagbok, populärt kallad Napoleonkodexen. Den förkroppsligade upplysningsprinciper som alla medborgares jämlikhet inför lagen, religiös tolerans och avancemang baserat på dygd. Men Napoleonkodexen upphävde vissa av den franska revolutionens reformer. Kvinnor, till exempel, förlorade de flesta av sina nyvunna rättigheter enligt den nya kodexen. Lagen betraktade kvinnor som minderåriga som inte kunde utöva medborgarskapets rättigheter. Manliga familjeöverhuvuden återfick full auktoritet över sina fruar och barn. Återigen värderade Napoleon ordning och auktoritet högre än individuella rättigheter.

Det stora imperiet

Kejsar Napoleon övergav planerna på att invadera England och vände sina arméer mot de österrikisk-ryska styrkorna och besegrade dem i slaget vid Austerlitz den 2 december 1805. År 1806 krossade Napoleon den preussiska armén vid Jena och Auerstädt och den ryska armén vid Friedland. Han krönte sin äldre bror Joseph Bonaparte till kung av Neapel och Sicilien 1806 och omvandlade den nederländska republiken till kungadömet Holland för sin bror Ludvig. Napoleon inrättade också Rhenkonfederationen (de flesta tyska stater) som han var beskyddare för.

För att legitimera sitt styre skilde han sig från sin hustru Joséphine och gifte sig med Marie Louise, hertiginna av Parma och dotter till kejsar Frans I av Österrike. Snart levererade hon en son och arvtagare till Bonaparte-dynastin. Han fick namnet Napoléon François Joseph Charles Bonaparte eller Napoleon II och kröntes till kung av Rom från och med sin födelse.

I Tilsit i juli 1807 blev Napoleon allierad med den ryske tsaren Alexander Romanov och reducerade Preussens storlek avsevärt. Han lade också till nya stater till imperiet: kungariket Westfalen, under hans yngsta bror Jerome, hertigdömet Warszawa och andra stater.

Besegra

Kongressen i Erfurt försökte bevara den rysk-franska alliansen och ledarna hade ett vänskapligt personligt förhållande efter sitt första möte i Tilsit 1807. Den 23 juni 1812 gick Napoleon emellertid i krig mot Ryssland. Den franska invasionen av Ryssland besegrade många ryska städer och byar, men när de nådde Moskva var det vinter. På grund av den ryska arméns brända jordtaktik fann fransmännen lite mat för sig själva och sina hästar. Napoleons armé kunde inte besegra ryssarna. Ryssarna började attackera. Napoleon och hans armé var tvungna att återvända till Frankrike. Fransmännen led mycket under Napoleons reträtt. De flesta av hans soldater återvände aldrig till Frankrike. Hans armé reducerades till 70 000 soldater och 40 000 eftersläntrare, mot mer än tre gånger så många allierade trupper. Till slut besegrades han av de allierade i slaget vid nationerna 1813: Sverige, Ryssland, Österrike och Preussen.

Napoleon hade inget annat val än att abdikera till förmån för sin son. De allierade vägrade dock att acceptera detta. Napoleon abdikerade utan villkor den 11 april 1814. Före sin officiella abdikation försökte Napoleon begå självmord med ett piller men det fungerade inte. I fördraget i Fontainebleau förvisade segrarna honom till Elba, en ö med 12 000 invånare i Medelhavet. De allierade tillät Napoleon att behålla kejsartiteln "kejsare av Elba" och en ersättning på 2 miljoner franc per år. Napoleon begärde till och med en salut med 21 kanoner som kejsare på ön Elba. Många delegater fruktade att Elba låg för nära Europa för att behålla en så farlig styrka.

Separerad från sin son och hustru, som hade hamnat under österrikisk kontroll, avskuren från den ersättning som garanterades honom genom fördraget i Fontainebleau och medveten om ryktena om att han var på väg att förvisas till en avlägsen ö i Atlanten, flydde Napoleon från Elba den 26 februari 1815. Den 1 mars 1815 gjorde han en överraskande marsch till Paris. Hans tidigare trupper anslöt sig till honom och Ludvig XVIII flydde i exil. Han blev återigen Frankrikes härskare i 100 dagar. Napoleon besegrades i slaget vid Waterloo av britterna under hertigen av Wellington och preussarna den 18 juni 1815, vilket var hans sista slag. Napoleon tillfångatogs återigen och fördes till sin andra exil på ön Sankt Helena i Atlanten.

Napoleon skickades till ön Sankt Helena utanför Afrikas kust. Han dog den 5 maj 1821 av magcancer. Napoleon höll sig uppdaterad om händelserna genom The Times och hoppades på frigivning i händelse av att Holland blev premiärminister. Det fanns andra komplotter för att rädda Napoleon från fångenskap, bland annat en från Texas, där exilerade soldater från Grande Armée ville återuppliva Napoleonimperiet i Amerika. Det fanns till och med en plan att rädda honom med en primitiv ubåt. För Lord Byron var Napoleon den romantiska hjälten, det förföljda, ensamma och bristfälliga geniet. Nyheten om att Napoleon hade börjat trädgårdsodla på Longwood tilltalade också mer inhemska brittiska känslor.

Fransmännen är fortfarande stolta över Napoleons storhetstid. Napoleonkodexen återspeglar den moderna franska konstitutionen. Vapen och andra typer av militärteknik förblev i stort sett oförändrade under revolutionen och Napoleontiden, men 1700-talets operativa rörlighet genomgick betydande förändringar. Napoleons största inflytande gällde krigsföringen. Hans popularitet skulle senare hjälpa hans brorson Louis-Napoléon att bli Frankrikes härskare mer än 30 år senare.

På världsscenen spred Napoleons erövring revolutionens idéer. Han misslyckades med att göra Europa till ett franskt imperium. I stället väckte han nationalistiska känslor i hela Europa. Han var också känd som "Frankrikes ledare".

Historiker har många olika åsikter om Napoleon. Vissa historiker säger att han orsakade krig som dödade många människor i Europa och att han därför var en dålig härskare. Vincent Cronin håller inte med om den åsikten och menar att de flesta av Napoleonkrigen startades av Napoleons fiender. Andra menar att Napoleon gjorde misstaget att försöka erövra för mycket land och att om han hade slutat 1808 hade hans fiender kanske låtit honom vara ifred. Andra historiker har sagt att han var en bra härskare. De brukar fokusera på de förändringar som han förde med sig till Frankrike och de länder som han erövrade. Andrew Roberts listar de största idéerna som Napoleon förde med sig till Frankrike och andra länder som Napoleonkoden, religionsfrihet, bättre civilförvaltning, bättre utbildning, mer jämlikhet, stöd till vetenskap och konst och annat.