Norra Virginias armé

Historia

Armén kallades när den först organiserades för Potomac-armén (Confederate Army of the Potomac). Den bildades den 22 oktober 1861. Den 31 maj 1861 fick den konfedererade generalen P. G. T. Beauregard för första gången befälet över det som kallades "Alexandria Line". Han anslöt sig till sina trupper nära Manassas, Virginia den 2 juni. Han planerade en attack mot Washington, D.C. som först krävde att man tryckte tillbaka unionsarmén bakom Bull Run. Han begärde ytterligare stöd från Joseph E. Johnstons armé i Shenandoahdalen. På morgonen den 21 juli 1861 planerade Beauregard en överraskningsattack mot unionsstyrkorna som misslyckades. Han drevs tillbaka fram till eftermiddagen, då Johnstons trupper anlände med tåg. De konfedererade kunde då driva tillbaka unionsstyrkorna och skapade en seger av en nära nog katastrofal situation. Både Beauregard och Johnston var fullfjädrade generaler. Men Johnson tog över befälet över de två arméerna som nu slogs samman till en. Konfederationens president Jefferson Davis gillade eller höll inte med Beauregard. Det uppstod en rad verbala dispyter med Beauregard efter att Johnston tagit över befälet. Möjligen som ett resultat av detta skickades Beauregard västerut i januari 1862 för att tjänstgöra som andreman i Mississippis armé.

I slaget vid Seven Pines sårades Johnston. Jefferson Davis utsåg Lee att ta över befälet. I juni 1862, när Lee tog över, var armén en samling av olika kommandon i Virginia och North Carolina. Det var också då armén nådde sin högsta styrka på 90 000 soldater. När han ersatte Johnston hade hans order rubriken "Department of Northern Virginia" och "Army of Northern Virginia". Från och med den tiden var det det namnet den var känd under.

Armén under Lee

Lee ville inspirera sina trupper genom att säga till dem att "varje man har bestämt sig för att bevara den gamla ryktbarheten hos armén i norra Virginia och dess generals rykte och att segra eller dö i den kommande striden". Det fanns ingen gammal historia, det var en nybildad armé. Men Lee fick fram idén. Den första första serien av slag under Lee, kallade Seven Days Battles, definierade Lees armé. Hans soldater var tuffa, hängivna män som var villiga att tillfoga och lida stora förluster för att vinna slag. Mellan 1861 och 1865 deltog Norra Virginias armé i dussintals slag. Några av de mer kända är slaget vid Antietam, slaget vid Chancellorsville och slaget vid Gettysburg. I slaget vid Fredericksburg lyckades hans armé tillfoga unionsarmén 12 653 förluster medan den bara förlorade 5 377 man. I december 1861 korrigerade Lee en av sina officerare efter en strid med orden "ni låter dessa människor komma undan". "Gå efter dem och skada dem så mycket ni kan!". Under månaderna efter Lees övertagande av armén i norra Virginia, när de drev unionsarmén bort från Richmond, Virginia, och ut ur Virginia, blev han en hjälte för sina soldater och folket i Virginia.

Antietam och kampanjen i Maryland

Antietam var det tredje av fyra slag i Lees Marylandkampanj. Det utkämpades den 17 september 1862 och var det blodigaste endagsslaget under inbördeskriget. Exakta siffror är okända, men officiella uppgifter visar att Army of Northern Virginia led 10 320 förluster (dödade, sårade eller saknade). Unionens armé vid Potomac led 12 400 förluster.

Lees mål var att Norra Virginias armé skulle invadera de nordliga delstaterna Maryland och Pennsylvania. På så sätt kunde han hota städerna Washington D.C. och Baltimore. Genom en rad avgörande segrar trodde Lee att sydstaterna skulle kunna vinna erkännande från England och Frankrike och få dem att stödja sydstaternas sak. Förhoppningen var att om Lees armé segrade skulle det kunna få Abraham Lincoln att söka fred. Under september månad hade Lee flyttat sin armé norrut. De tog garnisonen vid slaget vid Harpers Ferry till fånga. Lees armé drevs tillbaka vid slaget vid South Mountain och drog sig tillbaka igen efter en dags hårda strider vid Antietam. När Lee drog sig tillbaka in i Virginia lyckades han förstärka general George B. McClellans överdrivet försiktiga natur med en framgångsrik eftertruppsaktion vid slaget vid Shepherdstown. Det hindrade unionens Army of the Potomac från att jaga Army of Northern Virginia tillbaka in i Virginia. Ur militär synvinkel var Antietam oavgjort. Men det gav Lincoln det tillfälle han behövde för att ta hem en seger och använda den för att leverera sin emancipationsförklaring.

Chancellorsville

Vid Chancellorsville besegrade Lees armé Potomac-armén ännu en gång, denna gång med 16 800 förluster och 13 000 förlorade män. Segern vid Chancellorsville gav nytt hopp till södern. Den stärkte idén om att ett enda slag mot norr skulle kunna vinna kriget. Hans soldater och officerare höll Lee i högsta aktning. De litade på hans omdöme och trodde att han var ett militärt geni. Vid samma tid led unionens armé vid Potomac av dålig moral under general Joseph Hooker. Gång på gång besegrade Army of Northern Virginia, som hade färre män och betydligt färre resurser, den större Army of the Potomac. Lee följde noggrant händelserna i tidningarna i norr för att få all information om sin fiende.

Gettysburg

Gettysburg var Lees nästa chans att slå ett sista slag som skulle vinna kriget. Slaget utspelade sig mellan den 1 och 3 juli 1863. Den här gången drabbades Lee av fler förluster än vad han hade råd med. Det dödläge som var Gettysburg avslutade Lees invasion i norr och förstörde nästan Norra Virginias armé. Nu var kriget vänt för unionen.

Slaget avslöjade att armén i norra Virginia hade en annan agenda. När den konfedererade armén svepte norrut in i Pennsylvania samlade soldaterna in förrymda slavar och fria svarta. Afroamerikaner, män, kvinnor och barn samlades in och togs med armén när den marscherade norrut. När Norra Virginias armé drog sig tillbaka tog de de tillfångatagna svarta, uppskattningsvis över tusen, med sig tillbaka till Virginia. Där återlämnades de som hade flytt slaveriet till sina slavägare. Andra såldes på auktion eller fängslades. Lee har kanske inte beordrat "slavjakten". En gång i Pennsylvania sade han till sina trupper att "ingen större skam kan drabba armén" eller misskreditera konfederationens sak "än att fortsätta de barbariska övergrepp mot de obeväpnade och försvarslösa [sic] och den hänsynslösa förstörelsen av privat egendom som har präglat fiendens väg i vårt eget land". Detta hindrade inte hans officerare och män från att samla ihop svarta. I ett fall i Mercersburg i Pennsylvania hotade soldaterna att bränna "varje hus som hyser en flyende slav". De gav människorna i sina hem 20 minuter på sig att lämna ifrån sig alla svarta människor.

General Lee på sin häst Traveler

Appomattox

I mitten av maj 1864 gick rykten om att Norra Virginias armé var besegrad. En unionsofficer i general George G. Meades stab korrigerade denna uppfattning. Han sade "Lee är en modig och skicklig soldat och han kommer att slåss så länge han har en division eller en dagsransonering kvar". Om Lees soldater sade Lyman: "Dessa rebeller är inte halvt utsvultna och redo att ge upp - en mer senig, svullen och formidabelt utseende uppsättning män kunde inte vara det". Lyman visste att de fortfarande var en dödlig stridsstyrka även efter tre års hårt krig mot en större och bättre utrustad armé. Det var inte överraskande att det skulle ta ytterligare 11 månader av hårda strider innan Army of Northern Virginia slutligen kapitulerade i Appomattox.