Pandora (mytologi) | i grekisk mytologi, den första dödliga kvinnan

Hesiods versioner

Teogoni

Pandora-myten dyker upp för första gången på raderna 560-612 i Hesiods dikt Theogony. Denna version ger inte kvinnan något namn. Prometheus har stulit eldens gåva och gett den till människorna. Zeus blir arg över detta och bestämmer sig för att straffa människorna, som kompensation för gåvan. Han beordrar Hephaestos att göra den första kvinnan från jorden. Denna kvinna beskrivs som en "vacker ondska" vars ättlingar skulle plåga människosläktet. Efter att Hephaestos gjort detta klär Athena henne i en silverklocka, en broderad slöja, kransar och en krona av guld. Denna kvinna är inte namngiven i Theogony, men är troligen Pandora. Hesiod skrev om hennes myt i Works and Days. När hon för första gången visar sig för gudar och dödliga "greps de av förundran" när de såg på henne. Men hon var "ren och skär list, inte att stå emot av människor". Hesiod utvecklar detta (590-93):

Från henne härstammar kvinnornas ras och kvinnosläkt:
från henne härstammar den dödliga rasen och stammen av kvinnor som
lever bland de dödliga människorna till deras stora besvär,
utan att ha någon hjälp i den avskyvärda fattigdomen, utan endast i rikedom.

Senare berättar Hesiod att män som försöker undvika kvinnors ondska genom att undvika äktenskap inte kommer att klara sig bättre (604-7):

Han uppnår en dödlig ålder utan någon som tar hand om hans år,
och även om han åtminstone inte har någon brist på försörjning medan han lever,
så delar hans släktingar upp hans ägodelar mellan sig när han är död.

I slutet säger Hesiod att en man ibland hittar en god hustru, men ändå (609) "kämpar det onda mot det goda".

Verk och dagar

Den mer kända versionen av myten kommer från ett annat av Hesiods verk, Works and Days. Där finns myten på raderna 60-105. Hesiod berättar om Pandoras ursprung. Han gör också omfattningen av det elände hon tillfogar mänskligheten större. Liksom tidigare skapas hon av Hephaestos, men nu hjälper fler gudar till att fullborda henne (raderna 63-82): Aphrodite "lade nåd över hennes huvud och grymt begär och bekymmer som tröttar ut lemmarna" (65-6); Hermes gav henne "ett skamligt sinne och en bedräglig natur" (67-8); Hermes gav henne också talförmåga och lade i henne "lögner och listiga ord" (77-80) ; Athena klädde sedan henne (72); därefter smyckade hon, Persuasion och Charites henne med halsband och andra finesser (72-4); Horae smyckade henne med en kranskrona (75). Slutligen ger Hermes denna kvinna ett namn: Pandora - "Alla begåvade" - "eftersom alla olympier gav henne en gåva" (81). Berättelsen är skriven på ett sådant sätt att Pandoras feminina och bedrägliga natur är ett litet problem för mänskligheten, eftersom hon för med sig en pithos. Detta ord översätts vanligen som burk, ibland som en låda. Lådan innehåller "betungande slit och sjukdom som ger död åt människorna" (91-2), sjukdomar (102) och "en myriad andra smärtor" (100).

Prometheus hade varnat sin bror Epimetheus för att ta emot gåvor från Zeus. Men Epimetheus lyssnade inte; han tog emot Pandora, som genast spred innehållet i sin kruka. Som ett resultat av detta berättar Hesiod att "jorden och havet är fulla av ondska" (101). En sak undgick dock inte burken (96-9), nämligen hoppet:

Endast Hoppet var kvar i sitt obrytbara hus,
hon stannade kvar under burkens kant och
flög
inte
iväg. Innan [hon kunde] satte Pandora tillbaka
locket på burken. Detta var den aegisbärande
molnfångaren Zeus'
vilja.

Han berättar inte för läsaren varför hoppet stannade kvar i burken.

Hesiod avslutar med denna moral (105): "Det är alltså inte möjligt att undkomma Zeus' tankar."

 
Jules Joseph Lefebvre: Pandora, 1882  

Senare ändringar

I den arkaiska och klassiska grekiska litteraturen nämns Pandora inte längre. Sofokles skrev en satyrpjäs om Pandora, eller Hamrarna, men mycket lite är känt om denna pjäs. Sappho kan ha hänvisat till Pandora i ett bevarat fragment.

Senare fyllde man i små detaljer eller lade till eftertexter till Hesiods berättelse. Exempel på detta är Apollodoros och Hyginus: Var och en av dem lade till en del till berättelsen som kanske redan fanns i Hesiods version, även om den inte var nedskriven: Epimeteus gifte sig med Pandora. Båda lägger till att de hade en dotter, Pyrrha, som gifte sig med Deukalion och överlevde syndafloden tillsammans med honom. Problemet med den versionen är att Hesiods kvinnokatalog, fragment nr 2, hade gjort en "Pandora" till en av Deukalions döttrar och till Zeus mor till Graecus.

På 1400-talet sa en munk vid namn Annio da Viterbo att han hade hittat ett manuskript av en historiker vid namn Berossus. Berossus hade levt på 300-talet f.Kr. Enligt manuskriptet nämndes även "Pandora" som en svärdotter till Noa. Detta försök att förena hedniska och kristna texter erkändes dock senare som en förfalskning.

Poeten Theognis från Megara, som levde under det sjätte året före Kristus, hade en annan synvinkel:

Hoppet är den enda goda gud som finns kvar bland mänskligheten,
de andra har lämnat och begett sig till Olympen.
Förtroende, en mäktig gud har försvunnit, Återhållsamhet har försvunnit från människorna
och Graciorna, min vän, har övergivit jorden.
Människors rättsliga eder är inte längre att lita på, ingen
vördar
heller
de odödliga gudarna; rasen av fromma människor har förgåtts och
människorna erkänner inte längre uppföranderegler eller fromhetshandlingar.

Theogonis verkar hänvisa till en annan version av myten: i den versionen innehöll krukan välsignelser snarare än ondska. Denna version tycks följa en tradition som fanns före Hesiod och som bevarades av Babrius, författare från 200-talet. Enligt Babrius skickade gudarna en kruka som innehöll välsignelser till människorna. En "dåraktig människa" (inte Pandora) öppnade krukan och de flesta av välsignelserna gick förlorade för alltid. Endast hoppet fanns kvar, "för att lova var och en av oss det goda som flydde".

Attiska målare av röda figurer verkar ha haft en tradition som var oberoende av de litterära källorna: Ibland kompletterar de den litterära versionen, ibland ignorerar de den helt och hållet.

 
John William Waterhouse: Pandora, 1896  

Tolkningssvårigheter

Pandora kan tolkas på många olika sätt. Erwin Panofsky har skrivit en monografi i ämnet. Enligt M. L. West är berättelsen om Pandora och krukan äldre än Hesiods versioner. Detta förklarar också den förvirring och de problem som Hesiods version innebär och att den är ofullständig. Enligt West var Pandoora gift med Prometheus i dessa versioner. West citerar Hesiods katalog över kvinnor, som bevarade den äldre versionen. I en version av berättelsen kan krukan ha innehållit endast goda ting för mänskligheten. West skriver också att det kan ha varit så att Epimetheus och Pandora och deras roller var ombytta i myterna från tiden före Hesiod. Detta kallas för en "mytisk inversion". Han påpekar att det finns en märklig korrelation mellan att Pandora skapades av jord i Hesiods berättelse, till det som står i Apollodoros att Prometheus skapade människan av vatten och jord. Hesiods myt om Pandoras kruka skulle alltså kunna vara en sammanfattning av många olika tidiga myter.

Det finns olika frågor som måste diskuteras. I den grekiska originaltexten talas det om elpis. Vanligtvis översätts detta ord till engelska med Hope, men det skulle kunna översättas på annat sätt. Förväntan är en annan möjlig översättning, som är mer neutral. Man kan förvänta sig både goda och dåliga saker. Hopp har en positiv konnotation.

Elpis är allt som finns kvar i burken när Pandora stänger den igen, så ger burken elpis till mänskligheten eller håller den elpis borta från den? -En annan fråga är om det är bra eller dåligt för mänskligheten att elpis finns kvar i burken.

Den första frågan kan förvirra den som inte är specialist. Men som med de flesta gamla grekiska ord kan elpis översättas på flera olika sätt. Ett antal forskare föredrar den neutrala översättningen "förväntan". Men förväntan på vad? Klassiska författare använder ordet elpis för att betyda "förväntan på något dåligt" såväl som "förväntan på något gott". En statistisk analys visar att den senare betydelsen förekommer fem gånger oftare än den förra i hela den antika grekiska litteraturen. Andra har minoritetsåsikten att elpis bör återges som "förväntan på det onda" (vel sim).

Hur man svarar på den första frågan beror till stor del på svaret på den andra frågan: ska vi tolka burken som ett fängelse eller ett skafferi? Krukan fungerar förvisso som ett fängelse för det onda som Pandora släppte ut - de påverkar mänskligheten först när de är utanför krukan. Vissa har hävdat att logiken därför kräver att krukan fungerar som ett fängelse även för Elpis, som undanhålls människorna. Om man tolkar elpis som ett förväntat hopp är mytens ton pessimistisk: Alla ondska i världen spreds från Pandoras kruka, medan den enda potentiellt lindrande kraften, hoppet, förblir säkert inlåst i krukan.

Denna tolkning ger upphov till ytterligare en fråga som komplicerar debatten: ska vi ta Hoppet i en absolut mening eller i en snäv mening där vi förstår Hoppet som ett hopp endast i förhållande till det onda som frigörs från burken? Om hoppet är fängslat i burken, betyder det då att den mänskliga tillvaron är helt hopplös? Detta är den mest pessimistiska tolkning som är möjlig för myten. En mindre pessimistisk tolkning (som förvisso fortfarande är pessimistisk) tolkar myten så att den säger: Otaliga onda ting flydde Pandoras burk och plågar den mänskliga existensen; hoppet om att vi skulle kunna bemästra dessa onda ting förblir fängslat i burken. Livet är inte hopplöst, men var och en av oss är hopplöst mänsklig.

Det hävdas också att hoppet helt enkelt var en av ondskorna i krukan, det falska hoppet, och att det inte var bra för mänskligheten, eftersom Hesiod senare i dikten skriver att hoppet är tomt (498) och inte bra (500) och att det gör mänskligheten lat genom att ta bort hennes flit och göra henne benägen till det onda.

Filosofen Friedrich Nietzsche hävdade i Human, All Too Human att "Zeus ville inte att människan skulle kasta bort sitt liv, oavsett hur mycket andra onda ting skulle plåga henne, utan snarare fortsätta att låta sig plågas på nytt. Därför ger han människan hopp. I själva verket är det det ondaste av onda ting eftersom det förlänger människans plåga."

En invändning mot tolkningen att hoppet är gott/burken är ett fängelse är att om burken är full av ondska, vad gör då det förväntade hoppet - en välsignelse - bland dem? Denna invändning leder till att vissa tolkar elpis som förväntan på det onda, vilket skulle göra mytens ton något optimistisk: även om mänskligheten är besvärad av allt ont i världen, slipper vi åtminstone den ständiga förväntan på det onda, vilket skulle göra livet outhärdligt.

Den optimistiska tolkningen av myten uttrycks av M.L. West. Elpis har den mer vanliga betydelsen av förväntat hopp. Och medan krukan fungerade som ett fängelse för det onda som rymde, fungerar den därefter som en bostad för Hoppet. West förklarar: "Det skulle vara absurt att representera antingen närvaron av onda ting genom att de är instängda i en burk eller närvaron av hopp genom att de flyr från en burk". Hoppet bevaras alltså som en förmån för människor.

 

Pandora som ger allt: en mytisk inversion

En felaktig etymologi av Pandoras namn, "allbegåvad", fanns i Works and Days. Pandora betyder "allsmäktig", men inte "allsmäktig". Vissa målningar i vaser, från det femte århundradet före Kristus, tyder på att föreställningarna om gudinnan Pandora levde kvar efter Hesiods tid. Ett annat namn på Pandora hittades i en kylix (cirka 460 f.Kr.), Anesidora, som betyder "hon som skickar upp gåvor". Den här vasmålningen föreställer Hephaestus och Athenae som avslutar arbetet med den första kvinnan, precis som i Theogony. Epitetet anesidora används också för att namnge Gaia eller Demeter.

Pandora/Anesidora skulle möjligen ha tagit på sig aspekter av Gaea och Demeter. Pandora skulle förkroppsliga jordens fruktbarhet och dess förmåga att bära säd och frukt till förmån för människorna. Med tiden förvandlades denna "allt givande" gudinna på något sätt till en "allt begåvad" dödlig kvinna. T. A. Sinclair, som kommenterar Works and Days, hävdar att Hesiod inte visar någon medvetenhet om mytologin om en sådan gudomlig "givare". A.H. Smith noterar dock att i Hesiods berättelse förde Athena och årstiderna gräs- och vårblommor till Pandora, vilket tyder på att Hesiod var medveten om Pandoras ursprungliga "allt-givande" funktion. Jane Ellen Harrison ser i Hesiods berättelse "bevis för en övergång från matriarkat till patriarkat i den grekiska kulturen". När den livgivande gudinnan Pandora överskuggas uppstår den dödsbringande människan Pandora". Harrison drar således slutsatsen att "i Hesiods patriarkala mytologi förändras och förminskas hennes stora gestalt på ett märkligt sätt. Hon är inte längre jordfödd, utan en varelse, ett hantverk av den olympiske Zeus". (Harrison 1922:284) Robert Graves, som citerar Harrison, hävdar om den hesiodiska episoden att "Pandora är inte en äkta myt utan en antifeministisk fabel, troligen ett eget påhitt". H.J. Rose skrev att myten om Pandora är avgjort mer illiberal än den episka myten eftersom den gör Pandora till ursprunget till alla människans olyckor med henne som exempel på den dåliga hustrun.

Hesiods myt utplånade dock inte helt och hållet minnet av den allsmäktiga gudinnan Pandora. I ett scholium till rad 971 i Aristofanes' Fåglarna nämns en kult "till Pandora, jorden, eftersom hon skänker allt som är nödvändigt för livet".

I det femte århundradets Aten gjorde Pandora ett framträdande framträdande i vad som till en början verkar oväntat, i en marmorrelief eller bronsapplikationer som en fris längs basen av Athena Parthenos, den kulminerande upplevelsen på Akropolis; där har Jeffrey M. Hurwit tolkat hennes närvaro som en "anti-Athena" som förstärker patriarkaliska ideologier och den "starkt könsbundna sociala och politiska verkligheten i det femte århundradets Aten". Tolkningen har aldrig varit lätt: Pausanias (i.24.7) noterade bara ämnet och gick vidare. Jeffrey Hurwit har hävdat att Pandora representerar en "anti-Athena", på samma sätt ett barn utan mor, en förkroppsligande av behovet av det patriarkala styre som den jungfruliga Athena, som stod över sitt kön, försvarade.

 
Nicolas Régnier: Allegori över fåfänga - Pandora, ca. 1626. Régnier porträtterade Pandora med en burk, inte en låda.  

Pithos i "box"

Humanisten Erasmus av Rotterdam översatte Hesiod från grekiska till latin på 1500-talet. Det grekiska ordet pithos används för en stor kruka som till exempel används för att förvara vin. Det kan också syfta på en begravningskruka. Pyxis däremot är en låda. Vanligtvis sägs det att Erasmus bytte ut orden när han översatte, så att Pandoras burk blev Pandoras ask. Uttrycket "Pandoras ask" har levt kvar sedan dess.

 

Böcker

• Athanassakis, A. Hesiod: Theogony, Works and Days, Shield (New York 1983).
• Beall, E. "Innehållet i Hesiods Pandoras kruka: Erga 94-98", Hermes 117 (1989) 227-30.
• Harrison, Jane Ellen, Prolegomena to the Study of Greek Religion (1903) 1922, s. 280-85.
• Griffith, Mark. Aischylos Prometheus Bound Text and Commentary (Cambridge 1983).
• Hesiod, Works and Days Online-text.
• Hesiod, Works and Days, med prolegomena och kommentarer (Oxford 1978).
• Hesiod, Theogony, and Works and Days (Oxford 1988).
• Kenaan, Pandoras sinnen: The Feminine Character of the Ancient Text (Madison, WI: The University of Wisconsin Press, 2008), s. xii, 253 (Wisconsin Studies in Classics).
• Kirk, G.S., Myth: Its Meaning and Functions in Ancient and Other Cultures (Berkeley 1970) 226-32.
• Lamberton, Robert, Hesiod, New Haven: Yale University Press, 1988. ISBN 0-300-04068-7. Se kapitel II, "Theogony", och kapitel III, "The Works and Days", särskilt s. 96-103 för en jämförelse och analys av Pandorasagan sida vid sida.
• Leinieks, V. "Elpis i Hesiod, Works and Days 96", Philologus 128 (1984) 1-8.
• Moore, Clifford H. The Religious Thought of the Greeks, 1916.
• Neils, Jenifer, The Girl in the Pithos: Hesiod's Elpis, i "Periklean Athens and its Legacy. Problems and Perspectives", eds. J. M. Barringer och J. M. Hurwit (Austin : University of Texas Press), 2005, s. 37-45.
• Nilsson, Martin P. Grekisk religionshistoria, 1949.
• Phipps, William E., Eve and Pandora Contrasted, i Theology Today, v.45, n.1, april 1988, Princeton: Princeton Theological Seminary.
• Pucci, Pietro, Hesiod and the Language of Poetry (Baltimore 1977).
• Rose, Herbert Jennings, A Handbook of Greek Literature; From Homer to the Age of Lucian, London, Methuen & Co., Ltd., 1934. Se särskilt kapitel III, Hesiod and the Hesiodic Schools, s. 61.
• Smith, William, Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology, 1870, sub "Pandora" On-line text Arkiverad 2009-04-18 vid Wayback Machine
• William Smith, Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology (1870) vol I:177, sub "Anesidora" Arkiverad 2005-11-25 vid Wayback Machine "Spender" är ett feltryck av "sender", som ofta upprepas.
• Verdenius, Willem Jacob, A Commentary on Hesiod Works and Days vv 1-382 (Leiden: E.J. Brill, 1985). ISBN 90-04-07465-1. Detta verk har en mycket djupgående diskussion och syntes av de olika teorierna och spekulationerna om Pandorasagan och krukan. Jfr s. 62 och framåt.
• Vernant, J. P., Myth and Society in Ancient Greece (New York 1990) 183-201.
• Warner, M., Monuments and Maidens: The Allegory of the Female Form (New York 1985) 213-40
• West, M. L. Hesiod, Theogony, ed. with prolegomena and commentary (Oxford 1966).
• West, M. L. Hesiod, Works and Days, ed. with prolegomena and commentary (Oxford 1978).
• Zeitlin, Froma. Att spela den andra: Gender and Society in Classical Greek Literature (Princeton 1995).