Paramylodon – utdött släkte av markslödlor i Nordamerika (P. harlani)

Paramylodon — utdött markslöda (P. harlani) i Nordamerika. Fakta om storlek, diet, dermalben och berömda fynd från La Brea-tjärgroparna.

Paramylodon är ett utdött släkte av markandsloddar i familjen Mylodontidae. Det förekom endemiskt i Nordamerika från Pliocen fram till slutet av pleistocena, ungefär från cirka 4,9 miljoner år sedan (mya) till omkring 11 000 år sedan.

Utseende och anatomi

Paramylodon var en kraftigt byggd markslöja. Individer uppskattas ha kunnat resa sig upp till cirka 3 meter i höjd när de stod på bakbenen och vikten har bedömts uppgå till uppemot 1 000 kg–1 100 kg beroende på individ och uppskattningsmetod. Kroppsbyggnaden kännetecknas av robusta lemmar, stora kloformade naglar och ett massivt bäcken. Skallens och tändernas form visar att den var anpassad för att tugga växtlighet; tänderna är trubbiga och väl lämpade för malning av blad och mjukare växtdelar.

Täckt hud och försvar

Liksom den sydamerikanska Mylodon hade Paramylodon dermala benknölar (osteodermer) — små, platta ben inbäddade i huden. Dessa fungerade sannolikt som skydd mot rovdjur och gjorde det svårare att bita sig igenom huden, särskilt vid angrepp bakifrån.

Föda och beteende

Skall- och tandstrukturen tyder på att Paramylodon var en växtätare som åt löv, grenar och annan vegetation. Den kunde nå högre buskage genom att resa sig upp på bakbenen och använda sina starka framben och klor för att dra in växtmaterial i munnen. Rörelsemässigt var den förmodligen långsam och markbunden; den gick huvudsakligen på alla fyra men kunde anta upprätt ställning för födosök eller för att visa hot.

Taxonomi och arter

Det finns i dag endast en allmänt erkänd art i släktet, P. harlani, ofta kallad Harlan's ground sloth. Arten tillskrivs i litteraturen (Owen) 1840, och artnamnet hedrar den amerikanske paleontologen som först beskrev en underkäke (beskrivningen dateras till 1835 i äldre källor).

Fyndplatser och fossila kvarlevor

Paramylodon är känd från fossiler i USA, Mexiko och så långt söderut som Guatemala. Bland de mest berömda fynden kommer från La Brea-tjärgroparna i Kalifornien, där flera mer eller mindre kompletta skelett har påträffats. Dessa rikliga material har gett forskare goda möjligheter att rekonstruera artens kroppsform och livssätt.

Utrotning

Paramylodon dog ut i slutet av pleistocen, omkring 11 000 år sedan. Liknande andra nordamerikanska megafaunaarter sammanföll dess försvinnande med snabba klimatförändringar i övergången till holocen samt med ankomsten och expansionen av människor i Nordamerika. De sannolika orsakerna till utdöendet anses vara en kombination av klimatpåverkan, habitatförändringar och mänsklig jakttryck, även om graden av var och en av dessa faktorer fortfarande debatteras inom forskningen.

Betydelse för forskning

Studiet av Paramylodon ger värdefull information om evolutionen hos markslöjor (xenarthra), om anpassningar till olika växtföda och försvar mot rovdjur, samt om megafaunans respons på miljöförändringar och mänsklig påverkan i Nordamerika. De välbevarade lämningarna från La Brea och andra lokaler är särskilt viktiga för att förstå artens anatomi och ekologi.

Sammanfattning: Paramylodon harlani var en stor, kraftigt byggd markslöja i Nordamerika med skyddande dermala benknölar, anpassad för att leva av löv och grenar. Den är känd från fossiler i USA, Mexiko och Centralamerika och dog ut i samband med slutet av pleistocen.

Frågor och svar

F: Vad är Paramylodon?

F: Var var Paramylodon endemisk?

F: Hur länge levde Paramylodon?

F: Vilken storlek och vikt har Paramylodon?

F: Varifrån är Paramylodon känt?

F: Hur många arter av Paramylodon är kända?

F: Vad säger Paramylodons skalle och tänder om dess diet?

Sök med bokstav