Paridae (Mesar) – Fakta om arter, utseende, utbredning och beteende

Upptäck Paridae (mesar): arter, utseende, utbredning och beteende. Lär dig om livsmiljö, föda, häckning och vanor hos dessa charmiga småfåglar.

Paridae är en familj av småfåglar, mesar (som i Nordamerika kallas "chickadees" eller "titmice"). De är sångfåglar av typen passerine som är inhemska på norra halvklotet och i Afrika. De flesta av dem klassificerades tidigare i släktet Parus, som nu har delats upp.

De här fåglarna är huvudsakligen små, kraftiga skogsarter med korta, kraftiga näbbar. Vissa har kammar. De är mellan 10 och 22 centimeter långa. De är anpassningsbara fåglar med en blandad kost som innehåller frön och insekter.

Många arter lever i närheten av människans bostäder och kommer gärna till fågelmatare för att äta nötter eller frön, och lär sig att ta annan föda. I Storbritannien har mesar och blåmesar lärt sig att bryta igenom foliehättorna som förseglar mjölkflaskorna på dörrtrösklarna för att komma åt grädden på toppen. Naturligtvis har förändringen av mjölkförpackningarna berövat dem denna delikatess.

Dessa fåglar häckar i hålor och använder vanligtvis träd, även om vissa arter bygger bo på marken. De lägger allt från tre till nitton vitfläckiga ägg, beroende på art.

Utseende

Paridae är små till medelstora fåglar med kompakt kropp, kort stjärt och rundade vingar. Vanliga kännetecken är:

• Huvudteckning: många arter har tydliga huvudmönster med mörka mössor, vita kinder eller halsband (t.ex. svart mössa och vita kinder hos flera arter).
• Kammar och tofsar: några arter har påtagliga kammar eller tofsar på huvudet som kan höjas eller sänkas.
• Färg: översidan är ofta gråaktig, blå eller olivgrön, medan undersidan kan vara ljus, bufffärgad eller gulaktig.
• Storlek: längd mellan ungefär 10 och 22 cm beroende på art.

Utbredning och habitat

Mesar finns främst på norra halvklotet — i Europa, Asien och Nordamerika — samt flera arter i Afrika. De förekommer i en mängd habitat:

• Blad- och barrskogar
• Parker, trädgårdar och tätbebyggda områden där det finns träd
• Bergsskogar och buskmarker

Vissa arter är specialiserade på vissa habitattyper medan andra är mycket anpassningsbara och trivs nära människan.

Föda och förvaltning

Mesars föda är blandad och varierar med säsong:

• Insekter och spindlar: viktiga under häckningstiden eftersom de ger protein åt ungarna.
• Frön och nötter: utgör en större del av kosten under höst och vinter. Många arter lagrar (cache:ar) frön för senare bruk.
• Fågelmatare: arter som vänjer sig vid människor besöker ofta matare för solrosfrön, talgbollar och andra godsaker.

Deras kraftiga näbbar gör dem skickliga på att knäcka fröskal och skala frukter. De är rörliga för att söka föda, klättrar ofta under bark och i grenar och kan hänga upp och ner för att få tag i byten.

Beteende och kommunikation

Mesar är sociala fåglar med komplexa kommunikationssystem. De bildar ofta flockar utanför häckningstid och visar:

• Vokalisering: tydliga och varierade läten; vissa arter har karaktäristiska "chick-a-dee"-ljud (namnet "chickadee" kommer från detta).
• Dominanshierarkier: flockar har ofta rangordningar som påverkar åtkomst till mat och boplatser.
• Problemlösning och lärande: flera arter visar hög kognitiv förmåga — de kan komma ihåg var de gömt föda, lära sig nya matkällor och anpassa beteenden i närvaro av människor.

Häckning och livscykel

Mesar är hålhäckare och använder naturliga håligheter i träd, övergivna fågelbon eller fågelholkar. Några punkter om häckningen:

• Bo: fodras med mossa, fjädrar och ibland hår.
• Ägg: kullstorleken varierar kraftigt — från cirka 3 upp till 19 vitfläckiga ägg beroende på art och miljö.
• Ruvning: bägge föräldrar deltar ofta i att mata ungarna efter kläckning, ruvningstiden varierar med art.
• Längd på liv: många arter blir flera år gamla i det vilda; vissa kan överleva 8–12 år under gynnsamma förhållanden.

Släkten och arter

Tidigare placerades många arter i det stora släktet Parus, men modern taxonomi har delat upp gruppen i flera släkten som bättre speglar evolutionära relationer. Idag innehåller familjen omkring omkring 60 arter (beroende på taxonomisk auktoritet), fördelade på flera närbesläktade släkten.

Förhållande till människor och bevarande

Mesar är populära bland fågelskådare och lättigenkännliga i trädgårdar. De bidrar till kontroll av insekter och spridning av frön, och många arter trivs vid fågelmatare. Samtidigt:

• Habitatförlust, förändringar i skogsbruk och invasiva arter kan hota lokala bestånd.
• Vissa arter är rödlistade eller hotade regionalt, medan många andra är stabila och vanliga.

Allmänna åtgärder som gagnar mesar inkluderar bevarande av gammal skog med fria hålträd, uppsättning av fågelholkar och ansvarsfullt utformade trädgårdar.

Sammanfattning

Paridae är en mångsidig familj av små, sociala och intelligenta fåglar som spelar en viktig roll i många ekosystem. De är lätta att känna igen, anpassningsbara och ofta närvarande i människans närhet — från skogar till parker och trädgårdar. Deras varierande beteenden, vokaliseringar och förmåga att utnyttja nya födokällor gör dem både intressanta att studera och uppskattade av allmänheten.

Beteende

Mästerpipor är aktiva, högljudda och sociala fåglar. De är territoriella under häckningstiden. Mässlingarna har stor anpassningsförmåga och är, efter korridorer (kråkor och gevärar) och papegojor, bland de mest intelligenta av alla fåglar.

Vokaliseringar

Tuttarna gör en mängd olika rop och sånger. De är bland de mest högljudda av alla fåglar och ropar kontinuerligt och högt. De är bara tysta när de till exempel försöker undvika rovdjur eller när de tränger sig på en rivaliserande persons territorium. Tysta rop görs när de äter för att hålla kontakt med andra i sin sociala grupp. Andra rop används för att signalera larm - det mest kända av dessa är "Chic-a-dee-dee" från nordamerikanska arter i släktet Poecile. Ropet fungerar också som ett samlingsrop för att kalla andra att mobba och trakassera rovdjuret. Genom experiment har det visats att antalet "dee"-stavelser i slutet av ropet ökar med den fara som rovdjuret utgör.

Kost och utfodring

Mesarna är insektsätare och äter ett stort antal små insekter och andra ryggradslösa djur, särskilt små bladätande larver. De äter också frön och nötter, särskilt på vintern. En typisk aktivitet är att hänga, där de inspekterar en gren eller kvist och blad från alla vinklar medan de hänger upp och ner för att äta.

I områden med flera olika arter av mesar söker de olika arterna efter olika delar av trädet. Större arter söker på marken, medelstora arter söker på större grenar och de minsta arterna på grenändarna. Om de får tag på större byten eller frön kommer mesarna att göra "hold-hammering". De håller fast föremålet med ena foten och slår på det med näbben tills det öppnas. På detta sätt kan de öppna hasselnötter på 20 minuter.

Många fåglar lagrar mat i en gömma eller ett gömställe. De samlar på sig förråd av mat för vintern. Dessa gömställen består vanligtvis av frön men kan också bestå av insekter.

Hammarhållning är ett vanligt sätt för familjen att hantera livsmedel.


Blåmes med byte

Frågor och svar

F: Vad är Paridae?

F: Hur klassificerades de flesta av Paridae-arterna tidigare?

F: Vilka är de gemensamma kännetecknen för Paridae?

F: Är Paridae anpassningsbara fåglar?

F: Vad är ett unikt beteende hos talgoxar och blåmesar i Storbritannien?

F: Var brukar Paridae-fåglarna häcka?

F: Hur många vitspräckliga ägg brukar Paridae-fåglar lägga?

Sök med bokstav