Placoderm (Placodermi) — bepansrade förhistoriska käkfiskar från silur–devon

Upptäck placoderm — bepansrade käkfiskar från silur–devon: fossiler, jättar som Dunkleosteus, evolutionära genombrott och deras utdöende i fiskens tidsålder.

Placoderms (Placodermi: grekiska = pläterad hud) var en klass av bepansrade förhistoriska fiskar som levde från mitten av silur till slutet av devonperioden. Huvudet och bröstkorgen var täckta av pansarplattor. Resten av kroppen var skalad eller naken, beroende på arten. Placoderms var bland de första fiskarna med käkar, Gnathostomata. Ett 380 miljoner år gammalt fossil av en art är det äldsta kända exemplet på levande födsel.

Anatomi och utseende

Placodermernas kännetecken är de tunga bensköldarna över framdelen av kroppen. Dessa pansarplattor bildade ofta en rörlig leder mellan huvud- och bröstplåtarna, vilket gav en skyddande men ändå rörlig käkregion. Istället för moderna tänder hade många placodermarter bonygna tänder eller käkplattor (gnathal plates) med vassa kantningar som fungerade som tugg- eller skärorgan. I vissa grupper, framför allt hos stora rovdjur som Dunkleosteus, utvecklades extremt kraftiga bett med snabb öppning och stängning.

Det fanns stor variation i kroppstyp:

• flata, bottenlevande former med brett pansar (t.ex. antiarcher),
• strömlinjeformade pelagiska rovdjur med kraftiga käkar (t.ex. många arthrodirer),
• små, specialiserade former som kan ha varit filter- eller bottensökande konsumenter.

Storlek och ekologiska roller

Placodermerna varierade i storlek från små arter bara några centimeter långa till jättar på flera meter. De största arterna, som Dunkleosteus och Gorgonichthys, kunde nå uppemot 6 meter och fungera som toppredatorer i sina ekosystem. Många andra placodermer var bentiska rovdjur eller bottenlevande bottendjur, medan vissa levde högre upp i vattenpelaren.

Systematik och utvecklingshistoria

Placodermi innehöll flera stora ordningar, bland andra Arthrodira (rörliga huvuden, ofta stora rovdjur), Antiarchi (tät bepansrade bottenlevande former med stavliknande bröstfenor), Ptyctodontida, Rhenanida och Acanthothoraci. En av de tydligare skillnaderna mot moderna käkfiskar är konstruktionen av käkarna och tänderna.

Forskningen om placodermernas släktskap har utvecklats. Tidigare sågs de ofta som en enhetlig grupp, men moderna fylogenetiska studier föreslår att placodermrelaterade former kan vara parafyletiska — alltså en rad tidiga käkfiskar som står nära stamgruppen till nutida käkfiskar (gnathostomer) snarare än en ensam, avgränsad systergrupp.

Fortplantning

En av de mest anmärkningsvärda upptäckterna bland placodermfossil är bevis på inre befruktning och levande födsel. Fossilet nämnt i inledningen kommer från den övre devon och visar en vuxen hona med ett bevarat embryo och en näringsförbindelse — det äldsta kända beviset för vivipari (levande födsel) hos ryggradsdjur. Ett känt exempel från Gogo-formationen är Materpiscis, där ett bevarat embryo och en kurant struktur tolkats som en form av navelsträng.

Fossilfynd och viktiga lokaler

Den viktigaste källan till placodermfossil i Europa är kontinenten Old Red Sandstone. Under devon var detta ett sammanhängande område med Nordamerika och Västeuropa och de omkringliggande kontinentala shelfområdena. Fossil från dessa lager i Skottland har samlats in sedan 1700‑talet, och Louis Agassiz skrev tidiga beskrivningar av fossila fiskar. Ett sekel senare visade Eric Stensiö att placoderms var äkta käkfiskar.

På senare tid har Gogo-formationen i norra västra Australien blivit en särskilt viktig fyndplats. Gogo är ett korallrev från övre devon med exceptionell bevaringsgrad — hela skelett, mjukvävnadsavtryck och detaljer som embryon finns bevarade. Där har välbevarade fossiler av ett stort antal arter hittats, vilket ger unika insikter i anatomi och biologi hos placodermarna.

Utdöende

Placodermfiskarna var mycket framgångsrika under devonperioden, som ibland kallas "fiskens tidsålder". Under övre devon inträffade dock flera utdöendehändelser som kraftigt förändrade den marina faunan. Dessa händelser (särskilt de sent devoniska utdöendena) påverkade många marina grupper och ledde till att placoderms minskade i mångfald. Kombinationen av miljöförändringar, habitatförluster och ekosystemomkastningar gjorde att klassen till sist dog ut i slutet av devon.

Betydelse för evolutionär forskning

Placodermfossilen är avgörande för att förstå hur käkar, pariga fenor (som senare blev lemmar) och andra nyckelinnovationer hos ryggradsdjuren utvecklades. Deras varierande morfologi och bevarade detaljer ger information om tidiga utvecklingsvägar hos käkfiskar och bidrar till tolkningen av hur moderna fiskar och tetrapoder uppstod.

Sammanfattningsvis var placodermerna en mångfacetterad och ekologiskt viktig grupp av tidiga käkfiskar. Trots att de försvann i slutet av devon har deras fossila arv gett och fortsätter att ge värdefulla insikter om ryggradsdjurens tidiga evolution.

Frågor och svar

F: Vad är Placoderms klass?

F: Vad är unikt med en art av placoderm?

F: När dog placoderm ut?

F: Var finns de flesta placodermfossilerna?

F: Vem skrev en undersökning om fossila fiskar?

F: Vem visade att placoderms var äkta fiskar med käkar?

Fråga: Var har man hittat nyare anmärkningsvärda fossiler?

Sök med bokstav