B-moll är en mollskala som bygger på B. Den harmoniska moll höjer A till A♯. Dess tonartssignatur har två skarpturer. Skalan i naturlig (aeolisk) form består av tonerna B – C♯ – D – E – F♯ – G – A (och tillbaka till B). I den harmoniska mollhöjs sjunde tonen till A♯ för att skapa ett starkare ledningstonförhållande mot tonikan. I den melodiska moll skiftar skalan ofta: uppåt höjs både 6:e och 7:e graden (B – C♯ – D – E – F♯ – G♯ – A♯) medan man nedåt ofta återvänder till den naturliga formen.

Relativ och parallell tonart

Dess relativa dur är D-dur och dess parallella dur är B-dur. Relativ dur delar tonartssignatur (två skarpturer) men börjar på den tredje skalan (D), medan parallell dur delar grundtonen men har en annan tonartskaraktär (i naturlig bemärkelse skulle parallell dur till B-moll vara B-dur i internationell beteckning).

Harmonik och vanliga ackord

I B-moll är tonikaackordet (i) Bm (B–D–F♯). Vanliga övriga ackord är iv (Em), v eller V (i naturlig moll är v F♯m, men genom att höja A till A♯ får man ett stort dominantackord F♯ eller F♯7 som ger en starkare upplösning mot i), VI (G), VII (A) och III (D). Kompositörer använder ofta den harmoniska mollens A♯ för att skapa en klar dominantfunktion (F♯–A♯–C♯).

Historiska och kulturella associationer

Under barocken kopplades vissa tonarter till särskilda affekter eller känslolägen, och man trodde att h-moll var tonarten för passivt lidande. Christian Friedrich Daniel Schubart (1739–1791) beskrev den som en tonart "som klagade försiktigt och tyst", något som ofta återgivet används för att förklara varför Bach valde denna tonart i vissa av sina religiösa verk, till exempel i Johannespassionen och i sin berömda Mass i B‑moll. På Beethovens tid hade uppfattningen om tonarter förändrats: Francesco Galeazzi skrev att B-moll inte lämpade sig för musik av god smak, och Beethoven själv betecknade en melodisk idé i B‑moll i en av sina skissböcker som en "svart tonart". Dessa omdömen speglar mer estetiska och kulturella föreställningar än något absolut ljudläge.

Användning i olika musikstilar och kända verk

B-moll är vanlig i klassisk musik, romantiken och i modern populärmusik. Det är ett frekvent val när kompositörer vill förmedla allvar, vemod eller mörk dramatik. Exempel på välkända verk i tonarten är andra satsen i Rodrigos Concierto de Aranjuez (i h-moll), Bachs Mass i B‑moll, Schuberts ofullbordade symfoni (Symfoni nr. 8 i h‑moll), och Tjajkovskijs Sjätte symfoni (Pathétique) som också använder B‑moll för sin intensiva uttryckskraft. Ett modernt exempel från rockvärlden är det inledande ackordet i Pink Floyds hit "Comfortably Numb" (1979), som många känner igen som B‑moll.

Tonarten används också ofta i rock, folkmusik, country och andra gitarrcentrerade stilar. En praktisk förklaring är att en gitarr stämd i standardstämmning (E–A–D–G–B–E) har alla öppna strängar (E, A, D, G, B, E) som finns bland tonerna i B‑moll (B – C♯ – D – E – F♯ – G – A), vilket gör det enkelt att använda öppna strängar och resonanser när man spelar i denna tonart.

Tonal karaktär och notationsskillnader

Generellt uppfattas B‑moll som en mörk, allvarlig och ofta melankolisk tonart, men dess uttryck kan variera mycket beroende på tempovalg, instrumentation och harmonisk behandling. Observera också att notationskonventioner skiljer sig mellan språk: i tysk och svensk notering kallas tonen som i internationell notering heter B för "H", medan "B" i tysk/svensk notation motsvarar B♭. I denna text används beteckningen "B‑moll" i internationell bemärkelse (motsvarande tysk/svensk "h‑moll"), men i äldre källor och vissa svenska texter kan du se både "B‑moll" och "h‑moll" användas.

  • Skalsteg (naturlig moll): B – C♯ – D – E – F♯ – G – A
  • Harmonik: A höjs till A♯ för att bilda en starkare dominant (F♯–A♯–C♯)
  • Tonartssignatur: två skarpturer (F♯, C♯)