Sarcopterygii
Sarcopterygii är en klass av fiskar. De är loppfinska fiskar, som lungfiskar och pungfiskar. De är en klass av benfiskar som först uppträdde i silur, för 418 miljoner år sedan (mya). En linje i denna grupp gav upphov till tetrapoderna.
I senare devon följde ättlingar till pelagiska fiskar med loppfenor - som Eusthenopteron - efter: Panderichthys, som är anpassad till leriga grundområden; Tiktaalik med lemliknande fenor som kunde ta den till land. Tidiga tetrapoder i örtfyllda träsk, som t.ex: Acanthostega, som hade fötter med åtta siffror, och Ichthyostega med lemmar. Bland efterföljarna fanns också pelagiska loppfinska fiskar som till exempel arter av coelacanther.
Coelacanths är de enda levande sarcopterygians som lever i havet.
Egenskaper
Det är benfiskar med parvis rundade fenor. Eftersom fenorna liknar lemmar, tyder det på att dessa fiskar kan vara förfäder till landlevande ryggradsdjur. Alla sarcopterygians har tänder som är täckta med äkta emalj.
Som en klad ingår alla dess ättlingar i gruppen. Det innebär att den omfattar Tetrapoderna, det vill säga alla arter av ryggradsdjur med fyra ben. Sarcopterygiens fenben är mycket lika det som man tror var den ursprungliga formen av tetrapodernas lemmar. Förfäderna till tetrapoderna finns bland loppfenorna från den devoniska perioden. Begreppet "fishapod" börjar användas för denna övergångsgrupp.
Utveckling
Sarcopterygians och deras släktingar Actinopterygii ("strålfeniga fiskar") utgör överklassen Osteichthyes, "beniga fiskar", som har ett benigt skelett i stället för brosk. I övrigt finns det stora skillnader mellan Sarcopterygii och Actinopterygii när det gäller fenor, andningsorgan och cirkulationsstrukturer.
De första sarkopterygerna, som hittades i det översta Silur (ca 418 mya), liknade Acanthodii, de "taggiga fiskarna" som dog ut i slutet av paleozoikum. I den tidiga och mellersta devon (416-385 mya), medan de rovlevande placoderna dominerade haven, kom vissa sarcopterygians in i sötvattenmiljöer.
I tidig devon (416-397 mya) delades sarkopterygerna upp i två huvudlinjer - coelacantherna och rhipidistierna. De förstnämnda lämnade aldrig oceanerna och deras storhetstid var den sena devon och karbon, från 385 till 299 mya, eftersom de var vanligare under dessa perioder än under någon annan period i Phanerozoikum; coelacanther lever fortfarande idag i oceanerna (släktet Latimeria).
Rhipidistierna, vars förfäder troligen levde i haven nära flodmynningarna, lämnade havsvärlden och flyttade till sötvattenmiljöer. De delade i sin tur upp sig i två stora grupper: lungfiskarna och tetrapoderna. Lungfiskarna utvecklade de första protolungorna och protolimberna. De lärde sig i mellersta devon (397-385 mya) att leva utanför en vattenmiljö och använde sina stubbiga fenor (protolimber) för att gå på land och hitta nytt vatten om deras vattenhål var uttömt, och sina lungor för att andas luft och få tillräckligt med syre. Lungfiskens största mångfald fanns under triasperioden; idag finns det mindre än ett dussin släkten kvar.
De första tetrapodomorferna, däribland de gigantiska rhizodonterna, hade samma allmänna anatomi som lungfiskarna, som var deras närmaste släktingar, men de tycks inte ha lämnat sin vattenmiljö förrän under den senare devoniska epoken (385-359 mya), då tetrapoderna (fyrbenta ryggradsdjur) uppträdde. Tetrapoderna är de enda tetrapodomorferna som överlevde efter devonianen.
Sarcopterygians som inte är tetrapoder fortsatte att existera fram till slutet av paleozoisk tid, men drabbades av stora förluster under utdöendet mellan perm och trias (251 mya).
Taxonomi och fylogeni
- Sarcopterygii
- Coelacanthimorpha
- Coelacanthiformes
- Latimeriidae
- Rhipidistia
- Dipnoi
- Tetrapodomorpha
- †Rhizodontiformes
- Osteolepiformes
- Panderichthyida
