Coelacanth (näckrosa) – levande fossil från Indiska oceanen
Näckrosan (coelacanth) — levande fossil från Indiska oceanen: 400 miljoner år gammal fisk, oväntad överlevare och evolutionärt mysterium.
Näckrosa är en typ av fisk i Sarcopterygii, de loppfinska fiskarna. De utgör en systergrupp till de fiskar som utvecklats till tetrapoder. Deras fossil går omkring 400 miljoner år tillbaka i tiden — alltså långt före de första landlevande ryggradsdjuren.
Man trodde länge att näckrosor varit utdöda i omkring 80 miljoner år, men två levande arter överlevde och lever i och kring Indiska oceanen samt angränsande områden. Den första nu levande arten som vetenskapen fick kännedom om fångades levande utanför den östafrikanska kusten 1938 — en sensationell upptäckt som förändrade vår bild av fiskarnas evolution.
Utseende och anatomi
Näckrosor kännetecknas av kraftiga, köttiga fenor som sitter på stela benliknande stjälkar — därför kallas de ofta lappfeniga eller lofdinsfiskar. De kan bli upp till cirka två meter långa och har tjocka, kraftiga fjäll täckta av ett poröst material som kallas cosmin. Kroppen är robust, med en tydlig led i skallen (en intracranial joint) som gör att de kan öppna gapet extra brett för att fånga byten. De har en oljefylld simblåsa istället för en luftig simblåsa, vilket hjälper dem att hålla position i större djup.
Levnadssätt och utbredning
- Näckrosor lever främst i djupare kustvatten, ofta i bergskanter och undervattensgrottor på djup mellan ungefär 150 och 700 meter.
- De är nattaktiva och rör sig långsamt; födan består av fiskar, bläckfiskar och krepsdjur som fångas i mörkret nära botten eller i grottorna.
- Det finns idag två kända levande arter; den ena är känd från västra Indiska oceanen (runt Komorerna, Madagascar och östra Afrika) och den andra från områden i närheten av Indonesien. De exakta utbredningsområdena är fortfarande föremål för forskning.
Fortplantning
Näckrosor har intern befruktning och föder levande ungar (vivipari/ovovivipari beroende på definition). De har långsam fortplantning med få ungar per kull och lång dräktighetstid, något som gör dem sårbara för populationstryck.
Vetenskaplig betydelse och bevarande
Som så kallade "levande fossil" ger näckrosor värdefulla insikter i övergången mellan fiskar och de tidiga fyrfota ryggradsdjuren. De har därför stort värde för forskning i evolution, anatomi och genetik.
Samtidigt är arterna sårbara: små populationer, låg reproduktionshastighet och mänskliga hot som bifångst i fiske och störningar i livsmiljöer gör att bevarandearbete är viktigt. Internationella, nationella och lokala skyddsinsatser samt forskning med undervattensrobotar, DNA-analyser och övervakning bidrar till att bättre förstå och skydda dessa arter.
Upptäcktens historia
Upptäckten 1938 var oväntad och skapade stor uppståndelse i vetenskapliga kretsar. Sedan dess har fynd, observationer och modern teknik (till exempel undervattensrobotar och genetiska studier) successivt ökat vår kunskap, även om mycket fortfarande är okänt om deras exakta beteenden och populationstillstånd.
Sammanfattningsvis är näckrosan ett fascinerande exempel på en gammal fiskgrupp som överlevt till modern tid — en viktig länk i förståelsen av ryggradsdjurens evolution och samtidigt en artgrupp som behöver fortsatt skydd och forskning.
Egenskaper
Coelacantherna är den närmaste länken mellan fiskar och de första amfibierna som gjorde övergången från hav till land under devonperioden (408-362 miljoner år sedan). Medan fishapoderna levde nära stranden i lerigt vatten, levde coelacantherna i öppet vatten. De moderna arterna är rovdjur som lever i djupa hav.
Latimeria
Latimeria är det enda levande släktet av den annars fossila pungfiskens släkte. Det är förmodligen det mest kända taxonet av Lazarus. Att en sådan varelse kan ha varit oregistrerad så länge är sällsynt, men kanske kan de kalla djupen i det västindiska havet (där coelacanthen lever) och de få rovdjur den har ha hjälpt arten att överleva. Dess äckliga smak gör att fiskare inte medvetet försökte fånga den, det vill säga innan forskarna började erbjuda belöningar.
Den population som lever utanför Tanzania hotas av japanska trålare, men fisken är inte ätbar. De fångas helt enkelt av misstag i trålarna. Mer än 20 har dött på detta sätt, och det totala antalet fiskar kan inte vara stort.
Upptäckt
Latimeria upptäcktes för första gången 1938 av Marjorie Courtenay Latimer, intendent för ett litet museum i den sydafrikanska hamnstaden East London, när hon besökte en fiskare som lät henne leta i båtens fångst efter intressanta exemplar. Den andra arten hittades utanför Komorerna i den indonesiska skärgården 1952. Det största exemplaret var cirka 1,8 meter.
Frågor och svar
F: Vad är en coelacanth?
S: En coelacant är en typ av fisk i Sarcopterygii, de lobfenade fiskarna.
F: Är coelacanther släkt med tetrapoder?
S: Ja, coelacanthen är en systergrupp till de fiskar som utvecklades till tetrapoder.
F: Hur långt tillbaka sträcker sig fossilfynden av coelacanther?
S: De fossila fynden av coelacanther sträcker sig 400 miljoner år tillbaka i tiden.
F: Trodde man att coelacanthen var utdöd?
S: Ja, man trodde att den var utdöd i 80 miljoner år.
F: Var fångades den första coelacanthen efter att man trodde att den var utdöd?
S: Den första coelacanthen fångades utanför den östafrikanska kusten 1938.
F: Fanns det några platser där man fortfarande fångade coelacanther innan den fångades 1938?
S: Ja, fiskare på öarna Komorerna hade fångat coelacanther under mycket lång tid och kallade det gombesa.
F: Hur många arter av coelacanths finns det i Indiska oceanen?
S: Det finns minst två arter av coelacanther som lever i Indiska oceanen.
Sök