Sigill — vaxförseglingar och stämplar: definition, användning och historia
Upptäck allt om sigill — vaxförseglingar och stämplar: definition, historisk utveckling, praktisk användning och symbolik från antiken till idag.
En försegling är en vaxbit med ett officiellt märke som fästs på ett viktigt brev eller dokument för att göra det officiellt. Det kan också betyda den anordning (t.ex. en metallstämpel eller ring) som används för att göra det officiella märket. Ordet kommer från latinets "sigillum".
Vad är ett sigill och hur fungerar det?
Ett sigill består i regel av en avbildning eller text (till exempel ett vapenmärke, porträtt, titel eller mottoskrift) som trycks ner i ett mjukt material — oftast vax, men även lera, bly eller papper — så att ett bestående avtryck uppstår. Avtrycket fungerar som:
- autentiserande kännetecken — visar vem som utfärdat eller godkänt handlingen,
- säkerhetsanordning — visar om ett brev eller paket har blivit öppnat,
- ceremoniellt eller symboliskt tecken — markerar rang, äganderätt eller myndighet.
Typer av sigill
- Vaxsigill — det klassiska sigillet, gjort av uppvärmt vax som stansas med en stämpel (en sigillstämpel eller ring). Användes mycket under medeltiden och framåt.
- Silvers- och blysigill — t.ex. på medeltida diplom och vid påvliga dokument (pavelbullor). Bly- och metallsigill gav större hållbarhet.
- Ler- och cylindersigill — vanliga i forntida Mesopotamien; cylinderformade sigill rullades över lera och lämnade ett kontinuerligt mönster.
- Embossade och torra sigill — moderna stansningar i papper eller pergament utan färgämne, vanligt för officiella sigill och företagsstämplar.
- Adhesiva sigill — självhäftande etiketter och klistermärken som imiterar traditionella sigill i dekorativt eller säkerhetsmässigt syfte.
Historik i korthet
Sigill har använts i flera tusen år. Några viktiga punkter:
- Forntiden: Cylinder- och stämpelsigill i Mesopotamien (från omkring 3500 f.Kr.) och sigill i Egypten användes för administration och handel.
- Antiken: Romerska signettringar och sigill gav personlig auktoritet till dokument och brev.
- Mellanaldern: Waxsigill blev centralt för kungar, kyrkan och adeln i Europa; sigill var juridiskt bindande och viktiga vid diplomati.
- Nyare tid: Med tryckpress, stämpelpressar och postväsendet förändrades användningen — vissa sigill blev mer ceremoniella medan andra övergick till mekaniska stämpel- och embosseringsmetoder.
Tillverkning och teknik
Det finns två grundläggande delar i ett traditionellt sigill:
- Matrisen (stempeln eller signetringen) — den positiva formen som graveras i metall eller sten.
- Impressionen — avtrycket i vax, lera eller metall som visar matrisens motiv.
Sejllvax kunde färgas och tillsättas med harts eller andra ämnen för att förbättra hållbarheten. Färger och materialval kunde ha symbolisk betydelse eller ange avsändarens status.
Användning förr och nu
- Juridiskt: Sigill användes historiskt för att legitimera lagliga dokument. I vissa länder och sammanhang behåller sigill juridisk betydelse (t.ex. notarie- och myndighetssigill).
- Administrativt: Myndigheter och institutioner använde statliga sigill för äkthet och för att förhindra förfalskning.
- Ceremoniellt och symboliskt: Kungliga sigill, stads- och klostersigill visar härkomst och identitet; de används än i dag i ceremoniella dokument.
- Privat och dekorativt: Sigill används för inbjudningar, bröllop och som samlarobjekt.
Sigillografi – studiet av sigill
Studiet av sälar kallas sigillografi. Det omfattar identifiering, datering och tolkning av sigillens motiv, material och tekniker. Sigillografer arbetar ofta med:
- analys av avtryck och matriser,
- rekonstruktion av ämbetsutövning och personkopplingar,
- konservering och dokumentation av historiska sigill i arkiv och museer.
Bevarande och samlande
Sigill kan vara ömtåliga — särskilt äldre vaxavtryck. Förvaring i stabilt klimat, skydd mot mekanisk påverkan och professionell konservering är viktigt. Samlare och arkiv dokumenterar kontext (dokumentets äkthet, ursprung och förbindelser) eftersom det ger värdefull historisk information.
Sammanfattning: Sigill har spelat en central roll för autentisering, säkerhet och symbolik i många kulturer. Från forntida lerlådor och romerska signetringar till medeltida vaxsigill och moderna embosseringar — sigillet har utvecklats men behåller fortfarande betydelse både i historisk forskning och i vissa samtida rättsliga och ceremoniella sammanhang.
Studiet av sälar kallas Sigillografi.
Vaxförsegling på ett kuvert
Intryck
Förseglingar används på dokument för att bevisa att de verkligen kommer från den person som undertecknat dem (de "autentiserar" dokumentet). En försegling kan sättas på själva brevet eller på kuvertet där den är fastklistrad. Författaren skulle hälla lite vax över brevets skarv och sedan trycka på en ring eller metallstämpel (kallad matris) som har hans officiella märke på. Detta innebar att ingen skulle kunna öppna brevet och sedan stänga det igen, eftersom förseglingen bryts när brevet öppnas. De flesta regeringar sätter fortfarande sigill på viktiga dokument. Brev har normalt sett inga förseglingar längre, inte ens viktiga brev.
Ibland användes bly, tenn eller elfenben i stället för vax.
Varje tätning skiljer sig från alla andra. Detta innebär att en viktig person (t.ex. en kung) har sin egen personliga stämpel.
Sälarnas historia
Sälar användes i mycket tidiga civilisationer. I det gamla Mesopotamien graverades sigill på cylindrar som kunde rullas för att skapa ett avtryck på lera. Man har hittat signetringar från kungar från det gamla Egypten. Från det gamla Egypten har man hittat sigill i form av kungars signetringar. Andra antika sigill kommer från Saudiarabien eller från den grekiska och romerska forntiden.
Efter Romarrikets fall år 476 användes inte sigillen lika mycket. Påvarna använde sig av blyseglar, och Karl den store (som dog 814) hade ett särskilt sigill med Jupiter Sarpis ingraverat. I England hade alla kungar från och med Edvard Bekännaren sitt eget "majestätssigill".
Sälar från Östasien utvecklades senare till blocktryck. Sälar från Kina har hittats från 500-talet f.Kr.
Att bära signetringar (från latinets "signum" som betyder tecken) är en gammal tradition bland adelsmän i Europa och i vissa andra kulturer. I Latinamerika är det också traditionellt för ättlingarna till de gamla aristokratiska criollo-familjerna att bära signetringar enligt den spanska traditionen.
Signetringar bärs ofta på lillfingret på höger eller vänster hand (beroende på land), även om vissa länder har andra seder och bruk (franska och tyska adelsmän och vissa spanska adelsmän bär den på ringfingret på vänster hand, schweizare bär den på ringfingret på höger hand). I Storbritannien bärs signetringar vanligtvis på lillfingret på bärarens vänstra hand och är ofta gjutna i guld. Ringen bärs med sigillet utåt så att bäraren kan göra en försegling utan att ta av sig ringen.
En liknande tradition finns hos smederna som använder sitt "touchmark" (en stämpel som används på den varma metallen för att visa vem som gjort den) på allt de gjort. När de dog förstördes deras märke.
Studiet av sigillografi är mycket användbart inom många områden: släktforskning, politisk historia, konsthistoria osv. Detta beror på att den moderna vetenskapen kan fastställa hur gammalt ett sigill är. Detta gör det möjligt att datera dokument eller konstverk.
Metaforiska användningsområden för "säl"
Ordet "försegling" används ofta som en metafor:
- Att "sätta sin stämpel" eller att ge sitt "godkännande" innebär att säga eller göra något som verkar ge ett beslut sin auktoritet.
Eftersom sigill används för att stänga något officiellt kan ordet "sigill" också användas i andra situationer med liknande betydelse:
- En försegling kan betyda en gest eller ett löfte som görs, t.ex. det löfte som två personer ger vid sitt giftermål.
- Att "försegla" kan betyda att bestämma eller lösa något, t.ex. att "försegla någons öde" eller att "försegla ett affärsavtal".
- Att "försegla" kan betyda att stänga något för en lång tid. Att "försegla något" innebär att stänga ett område så att ingen kan gå dit.
- En hemlig handling är "förseglad".
Sök