Sonderkommando: definition, roll och historia i nazistiska koncentrationsläger

Sonderkommandos var särskilda arbetsgrupper bestående av fångar i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. (På tyska betyder Sonderkommando "specialenhet".) De arbetade i och runt gaskamrarna, som nazisterna använde för att mörda många människor.

Definition och bakgrund

Sonderkommando var tvångsorganiserade arbetsgrupper som upprättades av SS i flera av de nazistiska dödslägren, framför allt i förintelselägren som Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Sobibór och Majdanek. Medlemmarna rekryterades oftast bland nyankomna fångar, och många var judar eller romer. Uppgifterna gavs under hot om döden och de som sattes in i dessa enheter hade i praktiken inga verkliga val.

Arbetsuppgifter och villkor

Arbetet för ett Sonderkommando var fysiskt och psykiskt extremt påfrestande. Typiska uppgifter inkluderade:

att föra fångar till gaskamrarna och tvinga dem in,
att ta hand om kropparna efter gasningen — ta ut, tvätta, klippa hår och ta bort smycken och värdeföremål,
att sortera och packa egendom som konfiskerades,
att föra kropparna till krematorierna eller gravarna och sköta kremerings- eller massgravsarbeten,
och att rengöra och underhålla de anläggningar som användes för massmord.

Arbetsförhållandena var omänskliga: långa dagar, svält, sjukdomar, och ständigt våld från SS-personal. Nazisterna försökte ofta dölja sina brott genom att antingen mörda hela Sonderkommandon regelbundet eller byta ut medlemmar, vilket ledde till att många aldrig överlevde mer än några månader i denna roll.

Motstånd och uppror

Trots den extrema utsattheten fanns exempel på organiserat motstånd. I flera läger deltog Sonderkommando i uppror och flyktförsök. Ett känt exempel är upproret i Auschwitz-Birkenau den 7 oktober 1944, då fångar från Sonderkommando lyckades spränga delar av ett krematorium och flera satte eld på anläggningar. I Treblinka och Sobibór genomfördes också uppror där många lyckades fly, även om många senare togs tillfånga eller dödades.

Vittnesmål och historisk betydelse

Vittnesmål från överlevande i Sonderkommando är centrala för vår kunskap om hur förintelsen genomfördes. Flera överlevande, exempelvis Filip Müller och Shlomo Venezia, har lämnat detaljerade redogörelser. Det finns också hemliga anteckningar och dokument som gömdes eller grävdes ner i lägren och senare hittades, vilka utgör värdefulla källor för forskare.

Efterkrigstid, rättsliga följder och minnet

Efter kriget var ämnet Sonderkommando känsligt och komplicerat i rättsliga och moraliska diskussioner. De som överlevde hade i många fall tvingats medverka i nazisternas mekanismer för utrotning under hot om döden, och detta diskuteras i forskning och rättsprocesser med hänsyn till tvång, ansvar och utsatthet. Många överlevande vittnade i rättegångar mot nazistiska förövare, och deras berättelser har hjälpt till att bevara minnet av offren och avslöja förövarnas metoder.

Etiska frågor och forskning

Historiker och etiker diskuterar ofta Sonderkommando i termer av tvång och moral. Det är viktigt att skilja mellan de som begick brott frivilligt och de som tvingades bidra till sin egen och andras förintelse under hot om omedelbar död. Forskningen försöker förstå individernas villkor, maktrelationerna i lägren och de psykologiska konsekvenserna för de överlevande.

Bevarande av minnet

Idag finns minnesmärken, museer och utbildningsprojekt som lyfter fram Sonderkommandos erfarenheter som en del av den bredare berättelsen om Förintelsen. Deras vittnesmål och de materiella spåren från lägren är viktiga för att dokumentera vad som hände, motverka förnekelse och för att hedra offren.

Sammanfattning: Sonderkommando var tvångsorganiserade grupper i nazisternas dödsläger som utförde arbete kopplat till massmordens genomförande. Deras situation präglades av extremt våld, moraliska dilemman, och ett mycket lågt överlevnadstal. Deras vittnesmål är avgörande för förståelsen av hur Förintelsen genomfördes och för minnesarbetet efteråt.

Sonderkommando bredvid en benkrossmaskin

Vad gjorde Sonderkommando?

Sonderkommandos dödade ingen. När de nazistiska vakterna i koncentrationslägren dödade människor i sina gaskamrar fick Sonderkommandos göra några olika saker:

Ta fångar till gaskamrarna
Ta ut döda kroppar ur gaskamrarna efter att nazisterna hade dödat dem.
Ta saker som nazisterna ville ha från de döda kropparna. De var till exempel tvungna att ta ut guldtänder och tandfyllningar, klippa av kvinnornas hår och ta smycken och glasögon.
Begrava eller bränna de döda kropparna
Rengör gaskamrarna och gör dem redo för nästa grupp människor som nazisterna ville döda.

Livet som Sonderkommando

Vanligtvis valde nazisternas lägervakter ut folk till Sonderkommandogrupperna direkt efter att de anlänt till koncentrationslägren. De valde nästan alltid judiska fångar. Dessa människor fick veta att de skulle dödas om de inte gick med på det. De fick inte veta vilken typ av arbete de skulle få utföra. Ibland hittade de nya Sonderkommandona sina egna familjers kroppar i gaskamrarna. De fick inte byta jobb eller vägra att arbeta. Det enda sättet för dem att sluta arbeta som Sonderkommando var att ta livet av sig.

Ibland var grupperna av Sonderkommandos mycket stora. När nazisterna dödade allt fler människor i koncentrationslägren ville de ha fler Sonderkommandos. År 1943 omfattade Sonderkommandogrupperna i koncentrationslägret Birkenau (även kallat Auschwitz II) 400 fångar. Men när många fler judar från Ungern skickades till lägret 1944 lade nazisterna till ytterligare 500 Sonderkommando.

Nazisterna behövde Sonderkommandos för att vara tillräckligt starka för att kunna arbeta. På grund av detta behandlades de lite bättre än de andra fångarna. De fick sova i sina egna baracker. De fick också behålla saker som mat, mediciner och cigaretter som hade tillhört människor som hade dödats i gaskamrarna. Nazisterna tillät dessa saker eftersom de ville kunna döda människor så snabbt som möjligt i gaskamrarna. Utan Sonderkommando som hjälpte till med de döda kropparna skulle nazisterna inte kunna använda gaskamrarna lika mycket.

Död

Eftersom de visste så mycket om hur nazisterna dödade så många människor såg nazisterna Sonderkommando som Geheimnisträger - människor som kände till hemligheter. På grund av detta hölls de åtskilda från andra fångar i lägren. Nazisterna ville inte heller att någon utanför lägren skulle få veta vad de gjorde. För att se till att Sonderkommando aldrig kunde berätta vad de visste, dödade nazisterna regelbundet alla Sonderkommando, vanligtvis ungefär var tredje månad. Sedan valde de ut en ny grupp av nya fångar som just kommit till lägren. Den nya gruppens första uppgift skulle vara att bränna de gamla Sonderkommandos kroppar.

Krematorium i koncentrationslägret Dachau

Henryk Mandelbaum och en tolk samtalar på platsen för krematorierna i Birkenau. Han var medlem av lägrets Sonderkommandos.

Sonderkommandos slår tillbaka

Vissa Sonderkommandos försökte göra uppror (slå tillbaka) mot nazisterna. Till exempel förstörde Sonderkommandos i Auschwitz 1944 delvis en av krematorierna där kroppar brändes. I månader hade unga judiska kvinnor i hemlighet tagit små mängder krut från en vapenfabrik i Auschwitzlägret. De hade smugglat detta krut till män och kvinnor i lägrets motståndsrörelse. (Motståndsrörelsen var en grupp fångar i Auschwitz som bestämde sig för att slå tillbaka mot nazisterna, ibland på hemliga sätt). Med hjälp av detta krut planerade ledarna för Sonderkommando att spränga gaskamrarna och krematorierna och starta ett uppror mot lägrets vakter.

Innan planen var klar fick dock folk i lägrets motståndsrörelse reda på att nazistvakterna skulle mörda Sonderkommando den 7 oktober 1944. Motståndsmännen varnade Sonderkommando, som attackerade vakterna med två maskingevär, yxor, knivar och granater. De dödade cirka tre vakter och skadade cirka tolv andra. Sammanlagt 451 Sonderkommandos dödades denna dag. En del av dem dog när de kämpade mot lägrets vakter. Några dog inte och avrättades senare samma dag av nazisterna.

Det förekom också revolter i två andra koncentrationsläger, Treblinka och Sobibór. I Treblinka lyckades omkring 100 fångar fly från lägret den 2 augusti 1943. I Sobibór gjorde Sonderkommando i en del av lägret (läger I) uppror den 14 oktober 1943. Sonderkommando i en annan del av lägret (läger III) gjorde inte uppror utan mördades dagen därpå.

Andra Sonderkommandos kämpade tillbaka i hemlighet. I Auschwitz i augusti 1944 kunde medlemmar av Sonderkommando till exempel ta bilder som visade hur kroppar brändes och hur människor skickades till gaskamrarna. De smugglade ut dessa bilder ur lägret som bevis på vad nazisterna gjorde.

Färre än tjugo av flera tusen medlemmar i Sonderkommando har överlevt och kunde vittna om vad som hände. Efter andra världskriget hittade man i vissa läger anteckningar som medlemmar av Sonderkommando hade begravt eller gömt i hopp om att någon skulle hitta anteckningarna senare och veta vad som hänt.

Vittnesmål

Mellan 1943 och 1944 fick vissa medlemmar av Sonderkommando i Birkenau (Auschwitz II) penna och papper och skrev om vad de hade sett i lägret. De begravde det de skrev nära krematorierna. Deras skrifter hittades efter krigsslutet.

Den här lappen hittades t.ex. begravd i krematorierna i Auschwitz. Det skrevs av Zalman Gradowski, en Sonderkommando som dödades i revolten den 7 oktober 1944:

"Kära hittade av dessa anteckningar, jag har en begäran till dig ... att mina dagar i helvetet, att min hopplösa morgondag kommer att finna ett syfte i framtiden. Jag överför [skriver om] endast en del av det som hände i Birkenau-Auschwitz-helvetet. Ni kommer att inse hur verkligheten såg ut ... Från allt detta kommer ni att få en bild av hur vårt folk fördärvades [dog]."