Gaskammare – vad är det? Definition, användning och historia

I USA har fängelser använt gaskamrar för att avrätta dödsdömda fångar. Den första personen i USA som avrättades i en gaskammare var Gee Jon i ett fängelse i Nevada 1924. Regeringen i Nevada ville inte använda en elektrisk stol och ansåg att hängning var grymt och omänskligt.

Gaskammaren är vanligtvis en liten kammare som görs lufttät med en dörr (vanligtvis med gummiremsor runtom), dit fången eskorteras och antingen placeras eller fästs på en stol med remmar och lämnas där inne. Därefter förs gasen in antingen genom en slang eller så släpps en pellets ner i en lösning som tillsammans producerar en dödlig gas, och personen/personerna kvävs inom några minuter. I USA har högst en eller två personer avrättats, även om det på senare tid har blivit ytterst ovanligt. Efter att Kalifornien slutade använda den till förmån för dödlig injektion blev den nästan överflödig. Men det är fortfarande möjligt i flera delstater, vanligtvis som en andra metod, om det inte skulle finnas droger för att utföra en injektion, eller om fången av någon anledning föredrar att avrättas med gas.

Nyligen har det lagts fram förslag och antagits en lag i Oklahoma om en variant, så kallad kvävgas, antingen genom en kammare eller en mask. Det anses vara mindre smärtsamt och ångestframkallande än den metod som tidigare använts. Från början var tanken med en gaskammare faktiskt att låta den dödsdömde fången sova i en cell som sedan skulle utsättas för dödlig gas under natten, utan att fången visste om det. Men på grund av dålig isoleringsteknik var det för svårt och därför infördes gaskammaren i stället. Den infördes i flera stater, bland annat Mississippi, North Carolina, Missouri, Colorado, Kalifornien, Arizona och New Mexico, men den blev aldrig lika populär som den elektriska stolen och senare avrättning genom injektion. Metoden är nämligen dyr och anses vara smärtsam eftersom fången måste andas djupt för att påskynda döden, vilket är svårt när kroppen vill stöta bort ångorna. (Med kväve är det annorlunda eftersom kroppen inte avvisar det som konstigt eller dödligt). Det är också extremt farligt för publiken och personalen om det uppstår ett läckage, och omöjligt att stoppa om det finns ett försök att stoppa avrättningen, som i fallen Caryl Chessman och Burton Abbott. När det gäller elektrisk ström eller en injektion kan strömbrytaren stängas av och nålen slitas ut, och även om det kanske inte räcker är det ingen risk för de personer som försöker rädda fången. I ett fall, när mekanismen fastnade, var bödeln tvungen att släppa kulan i syran (vilket producerade de dödliga ångorna under stolen där fången satt) och hoppa ut ur kammaren medan fängelsedirektören stod redo att slå igen dörren och dra åt den.

På 1990-talet hade gaskammaren blivit impopulär i USA. Den blev aldrig lika populär som avrättning med elektrisk stol eller (på senare tid) dödlig injektion. När Donald Eugene Harding avrättades i Arizona 1992 beskrev vittnen hans död som "våldsam" och en "ful händelse". Den sista fången som avrättades i gaskammaren i USA var Walter LaGrand, i Arizona 1999. Alla delstater som fortfarande har dödsstraff använder sig av dödlig injektion.

I april 2015 införde Oklahoma dock en lag om att använda kvävgas för att avrätta människor, även om det inte är säkert om gasen skulle användas genom en mask eller liknande eller i en gaskammare. De godkände detta efter att det tog över en timme att avrätta Clayton Lockett med en dödlig injektion.

Gaskammaren har också använts i Litauen, ett litet land i Baltikum, innan det annekterades (togs över av) Sovjetunionen 1940. Efter det avrättade Litauen fångar med den sovjetiska metoden med en kula skjuten i bakhuvudet.

Under Förintelsen använde Nazityskland gaskamrar för att döda mellan två och tre miljoner människor.

Nazityskland använde först gaskamrar för att döda människor med funktionshinder. Nazisterna ansåg att funktionshindrade personer var "livsovärdiga" och inte förtjänade att leva. Mellan 1939 och 1941 dödade nazisterna 70 273 personer med funktionshinder på sjukhus som Hartheim Euthanasi Center.

Nazityskland planerade att döda alla judar. De kallade denna plan för den slutgiltiga lösningen. År 1942 höll den nazistiska regimen ett möte där man beslutade sig för att döda alla judar som hamnade under tysk kontroll. Efter detta började de bygga dödsläger med gaskamrar. År 1942 började nazisterna döda hundratals människor åt gången i gaskamrar i dödslägren Belzec, Sobibór och Treblinka.

Nazisterna byggde också gaskamrar i några av de koncentrationsläger som redan fanns, som Auschwitz (Auschwitz II, kallat "Birkenau") och Majdanek.

I lägren användes antingen kolmonoxid eller cyanidgas, och den första gasningen skedde i slutet av 1941 och den sista i augusti 1944. Cyanid infördes i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau genom användning av Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel, som ansågs vara mer effektivt. Kolmonoxid tog många minuter att döda, även när kammaren var full med hundratals människor. I Auschwitz-Birkenau var också metoden för att föra in människorna i kamrarna effektivare, med stora underjordiska rum förklädda till duschrum, dit offren gick in oftast utan motstånd och lugnt lämnade sina kläder och tillhörigheter. På grund av dessa orsaker ansågs Auschwitz-Birkenau vara den mest effektiva delen av nazisternas dödsmaskin under Förintelsen, och kunde döda upp till 2 000 människor per dag om ett korrekt schema gjordes och följdes.

De flesta morden skedde dock på andra ställen, bland annat i andra läger och genom skottlossning. Gas ansågs vara en bättre metod eftersom den involverade färre personer och de som hjälpte till kunde vara judar som successivt ersattes. Efter gasningen släpades offren ut och brändes snabbt i stora ugnar, och gaskamrarna rengjordes och fläktades. Efter kriget och förstörelsen av lägren blev metoden troligen vanhedrad på grund av att den associerades med nazisterna.

Historiker uppskattar att nazisterna dödade omkring tre miljoner människor i dessa läger, främst genom gasanvändning, men också genom skjutningar, sjukdomar och svält. Bland dessa människor fanns följande: