Thompson (kulsprutepistol)

Teknisk specifikation

• Kaliber: .45 ACP
• Pipa: 270 mm (10,5 tum)
• Längd: 810 mm (32 tum)
• Vikt: 4,5 kg (10 pounds) tomt
• Drift: Friktionsfördröjd gasåterkoppling
• Kapacitet: 20/30 runda stavmagasin; 50/100 trummagasin.

Historia

År 1882 gick John T. Thompson in i USA:s armé. Under det spansk-amerikanska kriget gjorde han sig ett gott rykte genom att se till att ammunitionen kom fram till frontlinjerna. Detta skedde vid en tidpunkt då det rådde nästan fullständigt kaos i arméns försörjningssystem. Han spelade senare en roll i utvecklingen av två viktiga amerikanska militära vapen. Dessa var M1903 Springfield-geväret och M1911-pistolen. År 1916 startades Auto-Ordnance där Thompson hade majoriteten av aktierna. Vapnet, som utformades för att användas under första världskriget, kallades först "The Annihilator I" (Thompson kallade det för en skyttegravsborste) och kunde avfyra 20 skott per sekund. De första lådorna med den nya kulsprutepistolen anlände till hamnen för leverans den 11 november 1918, samma dag som kriget tog slut. Thompson och Auto-Ordnance började utveckla pistolen för den civila marknaden. År 1921 tillverkades den första modellen, kallad M1921.

Efter första världskriget

1921 tillverkade Colt Patent Firearms Company 15 000 Thompson-maskinpistoler för Auto-Ordinance till en kostnad av 38,25 dollar styck. Dessa kallades "Model 1921A". Denna modell vägde 4,65 kg (10,25 pund) och hade en effektiv räckvidd (avståndet den var exakt) på 50 meter (164 fot). General Thompson försökte sälja sin pistol till europeiska länder utan större framgång. Han försökte sälja den i USA men försäljningen gick långsamt. År 1926 fick han beställningar från USA:s postverk och USA:s marinkår. Marinkåren använde vapnen under banankrigen. Den fungerade bra för att motverka bakhåll från nicaraguanska gerillasoldater. Den irländska republikanska armén använde dem 1921 under den sista delen av det irländska frihetskriget. De var inte imponerade av att de bara kunde döda cirka 32 procent av dem de sköt mot. Andra som köpte hans kulsprutepistol var bland annat brottsbekämpande myndigheter och ranchägare. Den organiserade brottsligheten hittade snabbt användningsområden för pistolen. Senare beställde den amerikanska flottan 1 500 stycken.

Andra världskriget

Den amerikanska militären började använda vapnet 1938 och använde det under hela andra världskriget. Det fanns två varianter som användes. Modellen M1928A1 kunde använda antingen stick- eller trummagasin, den hade en mynningsbroms (för att motverka att vapnet tenderar att stiga när det avfyras) och hade kylflänsar (för att motverka att vapnets pipa blir för varm). M1A1-modellen hade inga kylfenor, kunde endast använda stavmagasin och hade ett förenklat sikte. Den användes av alla de allierade under kriget. Det största problemet med Thompson-maskinpistolen var att den var komplicerad och dyr att tillverka. Den var också tung med en vikt på cirka 6,4 kg (14 pund) laddad. Den måste hållas mycket ren, annars kunde den inte avfyras. Men soldaterna gillade vapnet. Det var en favorit bland brittiska och australiska soldater. I den amerikanska militären bars det av gruppledare och officerare. I de tunga djunglerna under Stillahavskriget lät det farligt likt de japanska lätta kulsprutor som orsakade viss förvirring på båda sidor. När USA utvecklade M3-maskinpistolen, även kallad "grease gun", var den mycket lättare, billigare att tillverka och hade en långsammare eldhastighet. De flesta soldater som hade Thompsons var mycket långsamma med att ge upp dem till förmån för den mindre omtyckta fettpistolen.

Den användes under Koreakriget och senare under Vietnamkriget. Thompson-maskinpistolen pensionerades 1971 efter 33 års tjänstgöring.

Andra militärer

Thompson användes i den arabisk-israeliska konflikten, den kubanska revolutionen och i konflikten på Nordirland (1969-1998). Thompson-maskinpistolen fortsätter att tillverkas i dag. Dess produktionssiffror är över 1 700 000. De används fortfarande i många länder runt om i världen.