Slaget vid Ellandun (825) – vändpunkten mellan Mercia och Wessex

Under 700-talet och det tidiga 800-talet utövade kungarna i Mercia olika grader av herravälde över kungadömena i sydöstra England. Vissa styrde även direkt över andra kungadömen. Även om Wessex ibland hade varit tvunget att erkänna de mercianska kungarnas makt fanns det vanligtvis ett starkt motstånd mot att låta dem styra Wessex direkt.

Beorhtric av Wessex (786-802) hade förmodligen fått hjälp av Offa av Mercia (757-796) när han blev kung av Wessex. År 789 gifte han sig med Eadburh, Offas dotter. Under resten av hans regeringstid var Wessex underordnat Mercia. När Beorhtric blev kung var Egbert också en anspråkstagare. Edgar förvisades under en tid från Wessex och tillbringade större delen av sin tid vid Karl den stores hov. När Beorhtric dog återvände Egbert och tog över tronen. Vid denna tid var Coenwulf av Mercia (796-821) kung och han ingick ett fredsavtal med Wessex.

År 815 invaderade Egbert Cornwall och tog det under sitt styre. Han lät underkungar styra landet åt honom. Från och med 825 inledde Egbert en rad militära operationer i syfte att öka sitt herravälde över Wales. Samtidigt beslutade den nye kungen av Mercia, Beornwulf, efter att ha utökat sin makt över Kent, Essex och Middlesex, att invadera Wessex.

Egbert befann sig i Cornwall med sin armé när han fick höra att Mercierna hade invaderat Wessex. Han ledde sin armé tillbaka in i Wessex och mötte Beornwulf och hans armé vid Ellendun (nu Wroughton söder om Swindon). I vad Frank Stenton kallade "ett av de mest avgörande slagen i anglosaxisk historia" besegrade Egbert Beornwulf. Slaget var kostsamt för båda sidor i form av förlust av människoliv. Henry of Huntingdon sade att floden rann röd av blod. Segern över Mercia flyttade maktbalansen till Egbert. Han var nu den mest framgångsrika kungen i södra England.

Egbert skickade genast sin son Athelwulf med en armé för att störta Baldred, den merciske underkungen i Kent. Resultatet blev att hela Kent, Surrey, Sussex och East Anglia underkastade sig Egbert. Beornwulf försökte återta East Anglia senare samma år men dödades i försöket. Kent, Surrey och Sussex förblev från och med denna tid en del av kungariket Wessex. Egbert utnämnde sin son Athelwulf till underkung av Kent, som omfattade alla Wessex nya territorier.

År 829 invaderade Egbert och besegrade sedan hela Mercia. Wiglaf landsförvisades. Kungen av Northumbria underkastade sig honom efter nederlaget i Mercia. Han antog titeln latin: Rex Merciorum (kung av Mercia). Denna titel fanns också på mynt som tillverkades i den tidigare mercitiska hamnen i London. År 830 återvände Wiglaf till makten i Mercia, men vinsterna i Kent och sydvästra England stannade hos Wessex. Egbert dog den 4 februari 839. Han lämnade efter sig ett territorium som var större än någon annan Wessex-kung sedan Ine.