Slaget vid Marathon

Den persiska invasionen

När den joniska revolten hade krossats genom persernas seger i slaget vid Lade började Dareios planera för att erövra Grekland. År 490 f.Kr. skickade han en sjöstyrka under Datis och Artaphernes över Egeiska havet för att underkuva Kykladerna, en grupp grekiska öar i Egeiska havet. Nästa steg var att attackera Aten och Eretria. Efter ett framgångsrikt fälttåg i Egeiska havet besegrade, intog och brände perserna Eretria. "/

Den persiska styrkan seglade sedan till Attika. De landade på Schinias-stranden på östra sidan av Maratonbukten. Det breda fältet, som kallas Marathonslätten, var platt, jämnt och idealiskt för strid. Atenarna, som fick sällskap av en liten styrka från Plataea, marscherade till Marathon och blockerade de två utgångarna från Marathonslätten. Det blev ett dödläge i fem dagar. Sedan beslutade atenarna av oklara skäl att attackera perserna. Trots persernas numerära övertag visade sig de grekiska hopliterna vara mycket effektiva mot det mer lättbeväpnade persiska infanteriet. De slog ut de persiska flyglarna innan de vände in mot mitten av den persiska linjen.

Konsekvenser

Nederlaget vid Marathon var en avgörande seger som innebar slutet på den första persiska invasionen av Grekland. Den persiska styrkan drog sig tillbaka till Asien. Dareios började sedan samla ihop en ny enorm armé med vilken han tänkte helt underkuva Grekland. År 486 f.Kr. gjorde dock hans egyptiska undersåtar uppror, vilket sköt upp varje grekisk expedition. Efter Darius död återupptog hans son Xerxes I förberedelserna för en andra invasion av Grekland, som slutligen inleddes 480 f.Kr.

Slaget vid Marathon var en avgörande händelse i de grekisk-persiska krigen och visade grekerna att perserna kunde besegras. Den slutliga grekiska triumfen i dessa krig började vid Marathon. Under de följande tvåhundra åren växte den klassiska grekiska civilisationen fram, som har haft så stort inflytande på det västerländska samhället. Därför ses slaget vid Marathon ofta som ett avgörande ögonblick i Europas historia.

John Stuart Mill föreslog att "slaget vid Marathon, även som en händelse i den brittiska historien, är viktigare än slaget vid Hastings". Slaget vid Marathon är kanske mer känt som inspirationen till maratonloppet. Även om det är historiskt felaktigt blev legenden om en grekisk budbärare som sprang till Aten med nyheter om segern inspirationen till denna idrottstävling, som infördes vid de olympiska spelen i Aten 1896 och som ursprungligen sprang mellan Marathon och Aten.

Battle

När den atenska linjen var klar gav Miltiades enligt en källa den enkla signalen att rycka fram: "Mot dem".^p191 Troligen marscherade de tills de nådde gränsen för bågskyttarnas effektivitet, den "slagna zonen", (ungefär 200 meter) och började sedan springa mot fienden.^p66 Herodotos menar att detta var första gången en grekisk armé sprang in i strid på detta sätt; detta berodde förmodligen på att det var första gången en grekisk armé hade mött en fiende som huvudsakligen bestod av missiltrupper (bågskyttar, spjutkastare).

Allt detta var uppenbarligen till persernas stora förvåning. Den grekiska linjen passerade genom pilhagel, skyddad till största delen av sin rustning, och kolliderade slutligen med fiendens armé. Holland ger en suggestiv beskrivning:

"Fienden som befann sig direkt i deras väg... insåg till sin förskräckelse att [atenarna], långt ifrån att vara ett lätt byte för sina bågskyttar, som de först hade föreställt sig, inte skulle stoppas... Effekten var förödande. Atenarna hade finslipat sin stridsstil i strid med andra falanger, träsköldar som slog mot träsköldar, spjutspetsar av järn som klirrade mot bröstplåtar av brons ... Under de första fruktansvärda sekunderna av kollisionen fanns det inget annat än en pulveriserande krasch av metall mot kött och ben; sedan rullade den atenska tidevarvet över män som på sin höjd bar påsydda jackaar för att skydda sig, och som kanske inte var beväpnade med något mer än bågar eller slungor. Hopliternas askspjut av aska kunde i stället för att darra ... i stället sticka och sticka igen, och de av fienden som undvek deras fruktansvärda hugg kunde lätt krossas till döds under den rena vikten av de framryckande männen av brons."^194–197

De atenska flyglarna slog snabbt ut de underlägsna persiska levies (värnpliktiga trupper) på flankerna, innan de vände sig inåt för att omringa den persiska mitten, som hade varit mer framgångsrik mot den tunna grekiska mitten. Slaget slutade när det persiska centrumet sedan i panik bröt ut mot sina fartyg, förföljda av grekerna. Vissa, som var omedvetna om den lokala terrängen, sprang mot träsket där ett okänt antal drunknade.^p71 Atenarna förföljde perserna tillbaka till sina fartyg och lyckades erövra sju fartyg, även om de flesta kunde sjösättas.

Herodotos berättar att 6 400 persiska kroppar räknades på slagfältet. Det är okänt hur många fler som dog i träsket. Atenarna förlorade 192 män och platéerna 11.

Första fasen av slaget.


Andra fasen av slaget.