Thomsongazellen (Gazella thomsonii) är den vanligaste gasellen i Östafrika. Det är en sorts liten antilop. Den är uppkallad efter upptäcktsresanden Joseph Thomson och kallas därför ibland för "tommie". De kan hittas på ranchar och jordbruksmark i hela Östafrika och överlever långt efter det att andra arter har dödats eller migrerat bort.

 

Utseende

Thomsongazellen är en liten, gracil antilop med distinkt teckning. Ovansidan är vanligtvis rödbrun till kastanjefärgad medan undersidan är vit. En mörk, nästan svart sidostrim sträcker sig längs kroppssidorna från skuldran till bakbenen och skiljer den ljusare buken från den mörkare ryggen. Ansiktet är ljust med mörkare linjer vid ögonen. Svansen är kort med en svart tofs i spetsen.

  • Storlek: vuxna väger vanligtvis cirka 15–30 kg beroende på kön och population.
  • Höjd: skulderhöjd omkring 50–75 cm.
  • Horn: både hanar och honor har horn, men hannarna har längre och tjockare horn med tydliga ribbor; hos honorna är de smalare och kortare.
  • Livslängd: i vilt tillstånd ofta upp till cirka 10 år, något längre i fångenskap.

Utbredning och habitat

Arten förekommer främst i Östafrika, särskilt i Kenya och Tanzania, inklusive välkända områden som Serengeti och Maasai Mara. Thomsongazellen trivs i öppna savanner, gräsmarker och busklandskap där den kan beta och hålla utkik efter rovdjur. Den finns även i kulturlandskap och betesmarker och kan anpassa sig till områden med människans närvaro så länge störningarna inte blir för stora.

Beteende och föda

Thomsongazellen är dagaktiv och lever i flockar som kan variera i storlek beroende på säsong och tillgång på bete. De är snabba och vigla djur, kända för sin förmåga att springa fort och för fotrörelser som kallas "stotting" eller pronking (hoppande, upprätt språng) när de varnar för rovdjur eller visar vigör.

  • Föda: huvudsakligen gräs, men de tar även blad och skott; de kan välja mindre fibrösa grässorter efter regn.
  • Social struktur: hannar kan vara territoriella under parningssäsongen och försvara områden där honor samlas; utanför parningstiden ses ofta mindre flockar eller större lösa grupper.
  • Rörelser: de kan göra lokala förflyttningar i takt med säsongens regn och beteutbud, men utför inte stora långdragna migrationer som vissa andra arter.

Fortplantning

Parning sker ofta när hannar försvarar revir för att locka honor. Dräktigheten varar cirka 5–6 månader och födseln resulterar vanligtvis i en unge åt gången. Ungarna föds väl utvecklade och kan stå och gå kort efter födseln. Honan gömmer ofta ungen i tät växtlighet de första veckorna för att minska risken för upptäckt av rovdjur.

Rovdjur och hot

Thomsongazellen utsätts för predation från en rad afrikanska rovdjur, bland dem gepard, lejon, leopard, hyenor och afrikanska vildhundar. Ungarna är även hotade av stora rovfåglar och små rovdjur när de är ensamma.

Större hot mot arten kommer från människan: habitatförlust genom jordbruk och expansion av boskapsskötsel, stängsel som fragmenterar habitat, illegal jakt och konkurrens om bete med domesticerade djur. Klimatförändringar och återkommande torka påverkar också beteförråd och överlevnad.

Bevarande

Thomsongazellen bedöms av IUCN som en art med bekymmer i vissa områden (senaste bedömningar varierar), och lokala populationer kan vara hotade. Bevarandeinsatser innefattar skyddade områden, anti-tjuvjaktstillsyn, och arbete för att minska konflikter mellan vilt och boskapägare, samt bevarandeprogram som involverar lokalsamhällen. Forskning och övervakning av populationstrender är viktiga för att kunna vidta riktade åtgärder.

Intressanta fakta

  • Smeknamnet "tommie" används ofta i parker och av naturguider.
  • Thomsongazellen är en av de snabbaste växtätarna i sin miljö och räddas ofta tack vare hastighet och vaksamhet.
  • Den svarta sidostrimman fungerar som kamouflage och kan även spela roll vid igenkänning mellan individer.

Sammanfattningsvis är thomsongazellen en anpassningsbar och karaktäristisk art i Östafrikas gräsmarker som spelar en viktig roll i ekosystemet, både som betesdjur och som bytesdjur för stora rovdjur. Bevarandeinsatser är avgörande för att säkerställa att den fortsätter att förekomma i sina naturliga habitat.