Thylacine (tasmansk tiger) – utdöd pungdjursart, fakta och historia

Thylacine var ett köttätande (huvudsakligen köttätande) pungdjur. Thylacinen var också känd som tasmansk tiger, tasmansk varg och tasmansk hyena. Den sista kända Thylacine dog i ett zoo i Hobart den 7 september 1936. De levde en gång i tiden över hela Australien och Nya Guinea. Det finns målningar av djuren i norra delen av västra Australien och i Northern Territory. I Riversleigh i norra Queensland har forskare upptäckt fossila ben från thylaciner som är minst 30 miljoner år gamla.

Utseende och biologiska fakta

Thylacinen (vetenskapligt namn Thylacinus cynocephalus) var ett storväxt, hundliknande pungdjur med karakteristiska mörka ränder över bakdelen och ryggen. Kroppslängden (utan svans) låg vanligtvis kring 100–130 cm, svansen var kraftig och kunde vara ytterligare cirka 50–65 cm, och vikten varierade oftast mellan cirka 15 och 30 kg beroende på kön och individ. Pälsen var gulbrun till rostbrun och randningen gav ett tigerliknande intryck.

Thylacinen hade en ovanligt bred gapförmåga för ett pungdjur och kunde öppna käkarna mycket vid jakt. Som marsupial bar honan sina ungar i en pung (marsupium) tills de var tillräckligt utvecklade för att följa modern utanför pungen.

Ekologi och beteende

• Livsmiljö: Thylacinen fanns i olika habitat, från skogar till öppna savanner och bergsområden.
• Föda: Huvudsakligen köttätare — bytesdjur var bland annat små till medelstora pungdjur, fåglar och andra däggdjur. Jakt skedde ofta nattetid eller i gryning/skymning.
• Socialt beteende: Troligen mestadels ensamma jägare eller par under parningssäsong. Det finns begränsad dokumentation om komplexa flockstrukturer.
• Fortplantning: Honan bar sina ungar i pungen. Litterstorleken tros ha varit relativt liten jämfört med andra pungdjur, men exakta siffror varierar i olika källor.

Utbredning och fossilt arv

Thylacinen hade tidigare en vidsträckt utbredning över Australien, Nya Guinea och ön Tasmanien. Fossila fynd visar att släktet Thylacinus har en mycket lång utvecklingshistoria i Australasien – fynd från platser som Riversleigh visar på arter inom gruppen som levt för miljontals år sedan.

Orsaker till utdöendet

Flera faktorer bidrog till att thylacinen försvann:

• Jakt och utrotningstryck: Med europeisk bosättning på Tasmanien började konflikter kring tamboskap och bönder satte in fällor och fick betalt för dödade thylaciner. Staten och privata intressen betalade under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet ut belöningar som ökade jakttrycket.
• Habitatförlust: Avskogning och omvandling av mark för jordbruk minskade lämpliga livsmiljöer.
• Introducerade rovdjur och konkurrens: Hundar och senare tamdjur påverkade både konkurrens om bytesdjur och direkta konflikter med thylaciner.
• Sjukdom: Det finns hypoteser om sjukdomsutbrott som kan ha försvagat populationer, men detta är svårare att dokumentera exakt.

Den sista kända individen och dokumentation

Den sista kända thylacinen i fångenskap dog den 7 september 1936 i ett zoo i Hobart. Sedan dess har thylacinen betraktats som utdöd, även om det rapporterats många obesvarade observationer och sökningar har gjorts under decennierna därefter. Det finns fotografier och korta filmmaterial från tidigt 1900‑tal som dokumenterar fångna individer och zoobesök.

Kulturell betydelse och bevarandearv

Thylacinen har blivit en symbol för mänskligt orsakad utdöende och en viktig varning i bevarandefrågor. Den förekommer i konst, mytologi och som ett nationellt och globalt exempel i diskussioner om bevarande och återställning av arter. Många museer världen över bevarar skinn, skelett och annan vävnad som viktiga vetenskapliga källor.

Modern forskning och återuppväcktsdebatt

Forskningen kring thylacinen inkluderar paleontologi, genetik och bevarandebiologi. Morgondagens tekniker, såsom analys av gammalt DNA, används för att bättre förstå artens släktskap och biologi. Det finns också debatt och spekulationer om möjligheten till "de‑extinction" (återuppväckande genom avancerad genteknik) — en tekniskt, etisk och praktiskt komplex fråga där många forskare är försiktiga.

Nutida observationer och sökningar

Efter den officiella utdöendenoteringen har tusentals anmälningar om möjliga thylacines inkommit, främst från Tasmanien. Många av dessa rapporter har varit svåra att verifiera; sporadiska sökexpeditioner och övervakning med fällor och kameror har gjorts utan att ge entydiga bevis för att arten lever vidare. Trots det lever fascinationen kvar och thylacinen fortsätter att vara ett populärt ämne för både vetenskap och allmänheten.

Sammanfattning: Thylacinen var ett unikt, storväxt pungdjur med ett utpräglat rovdjursbeteende som en gång levde i stora delar av Australasien. Genom jakt, habitatförlust och andra mänskligt påverkade faktorer försvann den under tidigt 1900‑tal och har sedan dess blivit en symbol för de bevarandeutmaningar vi står inför.

Thylacinens utdöende

Thylaciner var vanliga i hela Australien. Fossila lämningar har hittats i Queensland, målningar har hittats i västra Australien och en mumifierad kropp har hittats i en grotta på Nullabor Plain i södra Australien. Kroppen daterades som 4 650 år gammal. Thylacinen började försvinna från det australiska fastlandet för cirka 5 000 år sedan. Detta är ungefär samtidigt som dingon anlände till Australien. På grund av stigande havsnivåer för 10 000 år sedan skiljdes Tasmanien från det australiska fastlandet av Bass Strait, som dingon aldrig korsade. När européerna kom till Australien 1788 levde Thylacinen endast på Tasmanien.

Sjöfarare på Abel Tasmans fartyg i november 1642 rapporterade att de hade sett "tygr"-fotspår. Den franske upptäcktsresanden Antoine Bruni d'Entrecasteaux hittade ett käkben från en thylacine år 1792. Den 13 maj 1792 gjorde han den första bekräftade observationen, som beskrevs som stor som en stor hund, med svarta ränder. År 1805 skickade guvernör Paterson en beskrivning av en thylacine till Sydney. Han sade att djuret var sällsynt och ovanligt.

Thylacines jagades eftersom bönderna sa att de dödade får. Tasmaniens regering gav pengar till bönderna för varje thylacine de dödade. Den sista thylacinen som sköts och dödades var i Mawbanna, Tasmanien, den 13 maj 1930 av lantbrukaren Wilfred Batty. Regeringen införde lagar för att skydda dem några månader innan den sista dog. De är nu utdöda, vilket innebär att det inte finns några thylaciner kvar i livet någonstans i världen.

Thyalcin i djurparken i Hobart, 1933

Frågor och svar

Q: Vad är en Thylacine?

Q: När dog den senast kända thylacinen?

Fråga: Var levde Thylacine en gång i tiden?

Fråga: Var hittar man målningar av Thylacines?

F: Vad har forskare upptäckt vid Riversleigh i norra Queensland?

F: Vilken typ av djur är Thylacine?

F: Vad finns det för andra namn på Thylacine?

Sök med bokstav