Urinvägsinfektion

Tecken och symtom

Nedre urinvägsinfektion kallas också för blåsinfektion. De vanligaste symtomen är att det bränner när man kissar och att man måste kissa ofta (eller vill kissa) utan vaginala flytningar eller betydande smärta. Dessa symtom kan variera från milda till allvarliga. Hos friska kvinnor varar symtomen i genomsnitt sex dagar. Vissa personer får smärta ovanför blygdbenet (underlivet) eller i nedre delen av ryggen. Personer som har en övre urinvägsinfektion eller pyelonefrit (en njurinfektion) kan ha smärta i flanken, feber (hög temperatur) eller illamående och kräkningar. Dessa symtom är utöver de normala symtomen på en nedre urinvägsinfektion. I sällsynta fall ser urinen blodig ut eller innehåller synlig pyuri (pus i urinen).

Hos barn

Hos små barn kan feber vara det enda symptomet på en urinvägsinfektion (UTI). Många medicinska föreningar rekommenderar en urinodling för kvinnor under två år eller oomskurna män som är yngre än ett år och har feber. Spädbarn med urinvägsinfektion äter ibland dåligt, kräks, sover mer eller visar tecken på gulsot ( en gulfärgning av huden). Äldre barn kan få ny urininkontinens (förlust av kontroll över blåsan).

Hos äldre

Urinvägssymtom är ofta inte synliga hos äldre personer. Ibland är de enda symtomen inkontinens (förlust av kontroll över blåsan), en förändring av den mentala statusen (förmågan att tänka) eller trötthet. Det första symptomet för vissa gamla människor är sepsis, en infektion i blodet. Diagnosen kan vara svår eftersom många gamla människor är inkontinenta (kan inte hålla kisset) eller har demens (dålig tankeförmåga).

Urinen kan innehålla pus (ett tillstånd som kallas pyuri), vilket ses hos en person med sepsis på grund av en urinvägsinfektion.

Orsak

E. coli är orsaken till 80-85 % av urinvägsinfektionerna. Staphylococcus saprophyticus är orsaken i 5-10 % av fallen. I sällsynta fall orsakar virus- eller svampinfektioner urinvägsinfektioner Andra bakteriella orsaker till urinvägsinfektioner är bl.a. följande:

• Klebsiella
• Proteus
• Pseudomonas,
• Enterobacter

Dessa bakteriella orsaker är inte vanliga och inträffar vanligtvis när personen har ett onormalt urinsystem eller när personen har fått en urinkateterisering (slang införd i urinblåsan). Urinvägsinfektioner på grund avStaphylococcus aureus inträffar vanligtvis efter att personen har haft en blodinfektion.

Genus

Könsliv är orsaken till 75-90 procent av urinblåseinflammationerna hos unga, sexuellt aktiva kvinnor. Risken för infektion är relaterad till hur ofta de har sex. Eftersom urinvägsinfektioner är så vanliga när kvinnor gifter sig för första gången används ofta uttrycket "smekmånadsblåsanemi". Hos postmenopausala kvinnor (kvinnor som slutat menstruera) påverkar sexuell aktivitet inte risken för att utveckla en urinvägsinfektion. Användning av spermiedödande medel (en gel eller kräm som dödar spermier) ökar risken för urinvägsinfektioner.

Kvinnor får fler urinvägsinfektioner än män eftersom kvinnor har ett urinrör som är mycket kortare och närmare anus. När kvinnors östrogennivåer (ett hormon) minskar i samband med klimakteriet ökar risken för urinvägsinfektioner på grund av förlusten av den skyddande vaginalfloran (goda bakterier som lever i slidan).

Urinkatetrar

En urinkateter är ett rör som sätts in i urinblåsan för att tömma urinen. Användning av en kateter ökar risken för urinvägsinfektioner. Risken för bakteriuri (bakterier i urinen) är 3-6 % varje dag katetern används. Antibiotika stoppar inte dessa infektioner. Risken för en infektion kan minskas genom att:

• använda en kateter endast när det är nödvändigt
• se till att allt är mycket rent (sterilt) när katetern sätts in
• se till att inget blockerar katetern.

Övriga

Blåsinfektioner är vanligare i vissa familjer. Andra riskfaktorer är diabetes, omskärelse och en stor prostata (en körtel runt urinröret hos män). Komplicerande faktorer är inte helt klara. Dessa faktorer kan omfatta vissa anatomiska problem (som rör fysisk förträngning), funktionella eller metaboliska problem. En komplicerad urinvägsinfektion är svårare att behandla och kräver vanligtvis en mer aggressiv utvärdering, behandling och uppföljning. Hos barn är urinvägsinfektioner kopplade till vesikoureteral reflux (en onormal förflyttning av urin från blåsan till urinledare eller njurar) och förstoppning.

Mekanism

De bakterier som orsakar urinvägsinfektioner går vanligtvis in i urinblåsan från urinröret. Man tror att dessa bakterier kommer från tarmen. Kvinnor löper större risk eftersom de har ett kort urinrör som ligger nära anus). Efter att ha kommit in i blåsan kan E. Coli fastna på blåsans vägg. De bildar en biofilm, som är en beläggning av mikroorganismer, som motstår kroppens immunförsvar. Infektioner kan dock också komma via blodet eller lymfan.

Förebyggande åtgärder

Följande aktiviteter orsakar inte urinvägsinfektioner och gör dem inte heller mindre vanliga:

• använder p-piller eller kondomer
• kissar omedelbart efter sex
• vilken typ av underkläder som bärs
• personliga rengöringsmetoder som används efter att ha kissat eller uträttat sina behov
• om en person brukar bada eller duscha.
• hålla kvar urin och inte kissa
• Användning av tampong.
• douching

Personer som ofta får urinvägsinfektioner och som använder spermiedödande medel eller membran som preventivmedel bör använda en annan typ av preventivmedel. Tranbär (juice eller kapslar) kan minska antalet infektioner, men vissa personer kan inte använda tranbär under långa perioder. Gastrointestinala (mag) besvär förekommer hos mer än 30 % av de personer som regelbundet dricker tranbärsjuice eller tar kapslar. Från och med 2011 kräver probiotika som används intravaginalt (i slidan) ytterligare studier för att avgöra om de är användbara.

Mediciner

För personer som ständigt får infektioner är det bra att ta antibiotika under lång tid. De läkemedel som ofta används är nitrofurantoin och trimetoprim/sulfametoxazol. Om infektionerna är relaterade till samlag anser vissa kvinnor att det är bra att ta antibiotika efter samlag. Hos postmenopausala kvinnor har det visat sig att användning av lokalt vaginalt östrogen (ett hormon som appliceras på huden i vaginalen) minskar risken för att få en urinvägsinfektion. Till skillnad från topiska krämer är användningen av vaginalt östrogen från pessar (medicinska anordningar som sätts in i slidan) inte lika användbart som lågdosantibiotika. Ett antal vacciner håller på att utvecklas (2011).

Hos barn

Det finns få bevis för att förebyggande antibiotika minskar urinvägsinfektioner hos barn. Det är sällsynt att personer som inte har några problem med sina njurar utvecklar njurproblem på grund av frekventa urinvägsinfektioner. Att ha frekventa urinvägsinfektioner som barn orsakar mindre än en tredjedels procent (0,33 %) av kronisk njursjukdom hos vuxna.

Diagnos

I de flesta fall kan urinvägsinfektioner diagnostiseras enbart utifrån symtomen och det behövs inga laboratorietester. Urinanalys (undersökning av urinen) kan användas för att bekräfta diagnosen i komplicerade fall. Urinen undersöks för urinsnitriter, vita blodkroppar (leukocyter) eller leukocytesteras. Ett annat test, urinmikroskopi, letar efter röda blodkroppar, vita blodkroppar eller bakterier. Urinodling anses vara positiv om den visar ett bakteriekoloninantal på minst ¹⁰³ kolonibildande enheter per mL av en typisk bakterie som orsakar infektioner i urinvägarna. Odlingar kan också användas för att testa vilket antibiotikum som kommer att fungera. Kvinnor med negativa odlingar kan dock fortfarande förbättras med antibiotikabehandling. UTI-symtom hos äldre personer kan vara vaga och diagnosen kan vara svår eftersom det inte finns något riktigt tillförlitligt test.

Klassificering

En urinvägsinfektion i de nedre urinvägarna kallas blåsinfektion. En urinvägsinfektion i de övre urinvägarna kallas pyelonefrit eller njurinfektion. Om urinen har betydande bakterier, men det inte finns några symtom, kallas tillståndet asymtomatisk bakteriuri.

En urinvägsinfektion anses vara komplicerad om:

• den är i de övre trakterna
• personen har diabetes mellitus
• personen är gravid
• personen är en man
• personen har ett försvagat immunförsvar (immunsupprimerat) på grund av en annan sjukdom.

Om en kvinna är frisk och före klimakteriet anses infektionen vara okomplicerad. När barn också har feber anses urinvägsinfektionen vara en övre urinvägsinfektion.

Hos barn

För att diagnostisera en urinvägsinfektion hos barn krävs en positiv urinodling. Kontaminering utgör ofta en utmaning, så ett gränsvärde på ¹⁰⁵ CFU/mL används för ett "rent" prov mitt i strömmen, ¹⁰⁴ CFU/mL används för prov från kateter och ¹⁰² CFU/mL används för suprapubiska aspirationer (ett prov som tas direkt från blåsan genom magväggen med en nål). Världshälsoorganisationen tycker inte om att använda "urinpåsar" för att samla in prover eftersom det finns en hög kontamineringsgrad när urinen odlas. Kateterisering är att föredra om en person inte kan använda en toalett. Vissa medicinska grupper, t.ex. American Academy of Pediatrics, rekommenderar njurultraljud och voiding cystourethrogram (att titta på en persons urinrör och urinblåsa med röntgenstrålar i realtid medan personen kissar) hos alla barn som är yngre än 2 år och har haft en urinvägsinfektion. andra medicinska grupper, t.ex. National Institute for Clinical Excellence, rekommenderar rutinmässig avbildning endast hos spädbarn som är yngre än 6 månader eller som har ovanliga fynd.

Differentialdiagnos

Hos kvinnor med cervicit (inflammation i livmoderhalsen) eller vaginit (inflammation i slidan) och hos unga män med UTI-symptom kan en infektion med Chlamydia trachomatis eller Neisseria gonorrheae vara orsaken. Vaginit kan också bero på en jästinfektion. Interstitiell cystit (kronisk smärta i blåsan) kan vara orsaken hos personer som har UTI-symtom många gånger, men vars urinodlingar förblir negativa och inte förbättras med antibiotika. Prostatit (inflammation i prostatan) kan också övervägas i differentialdiagnosen.

Många baciller (stavformade bakterier, här svart och bönformade) mellan vita blodkroppar, som man kan se när man tittar på urinen genom ett mikroskop. Dessa förändringar visar på en urinvägsinfektion.

Behandling

Fenazopyridin kan användas tillsammans med antibiotika för att lindra den brännande smärtan från en urinvägsinfektion. Fenazopyridin rekommenderas dock inte längre allmänt på grund av säkerhetsrisker. Det kan orsaka methemoglobinemi, vilket innebär att det finns en högre methemoglobinnivå än normalt i blodet. Paracetamol kan användas vid feber.

Kvinnor som får enkla urinvägsinfektioner kan ha nytta av självbehandling; dessa kvinnor bör få medicinsk behandling endast om den första behandlingen misslyckas. Hälso- och sjukvårdspersonal kan också ordinera antibiotika via telefon.

Okomplicerad

Enkla infektioner kan diagnostiseras och behandlas enbart utifrån symtom. Orala antibiotika som trimetoprim/sulfametoxazol (TMP/SMX), cefalosporiner, nitrofurantoin eller en fluorokinolon förkortar tiden till återhämtning. Alla dessa läkemedel är lika effektiva. En tredagarsbehandling med trimetoprim, TMP/SMX eller en fluorokinolon är vanligtvis tillräcklig. Nitrofurantoin behöver 5-7 dagar. Med behandling bör symtomen förbättras inom 36 timmar. Ungefär 50 % av personerna blir bättre utan behandling inom några dagar eller veckor. Infectious Diseases Society of America rekommenderar inte fluorokinoloner som första behandling på grund av oro för att överanvändning leder till resistens mot denna klass av läkemedel, vilket gör dessa läkemedel mindre effektiva vid allvarligare infektioner. Trots denna försiktighetsåtgärd har en viss resistens utvecklats mot alla dessa läkemedel på grund av deras utbredda användning. I vissa länder anses enbart trimetoprim vara likvärdigt med TMP/SMX. Barn med enkla urinvägsinfektioner blir ofta hjälpta av en tredagars antibiotikakur.

Pyelonefrit

Pyelonefrit (njurinfektion) behandlas mer aggressivt än en enkel blåsinfektion, antingen med en längre kur av orala antibiotika eller intravenösa antibiotika. Sju dagar av den orala fluorokinolonet ciprofloxacin används vanligtvis i geografiska områden där resistensen är mindre än 10 %. Om den lokala resistensen är större än 10 % ordineras ofta en dos intravenöst ceftriaxon. Personer med svårare symtom läggs ibland in på sjukhus för fortsatt antibiotikabehandling. Om symtomen inte förbättras efter två eller tre dagars behandling kan det betyda att urinvägarna är blockerade av en njursten.

Sannolikhet

Urinvägsinfektioner är den vanligaste bakterieinfektionen hos kvinnor. De är vanligast i åldrarna 16-35 år. Tio procent av kvinnorna får en infektion årligen. 60 procent har en infektion någon gång i livet. Nästan hälften får en andra infektion inom ett år. Urinvägsinfektioner förekommer fyra gånger oftare hos kvinnor än hos män. Pyelonefrit (en njurinfektion) förekommer 20-30 gånger mindre ofta än urinvägsinfektioner. Pyelonefrit är den vanligaste orsaken till sjukhusförvärvade infektioner och står för cirka 40 % av de sjukhusförvärvade infektionerna. Antalet asymtomatiska bakterier i urinen ökar med åldern, från 2-7 % hos kvinnor i fertil ålder till så mycket som 50 % hos äldre kvinnor på vårdhem. Andelen aysmtomatiska bakterier i urinen hos män över 75 år är 7-10 %.

Urinvägsinfektioner kan drabba 10 % av alla människor under barndomen. Urinvägsinfektioner hos barn är vanligast hos oomskurna pojkar under tre månader, följt av flickor under ett år. Uppskattningarna av frekvensen bland barn varierar dock kraftigt. I en grupp barn med feber, i åldrarna mellan födsel och 2 år, diagnostiserades 2-20 % med en urinvägsinfektion.

Samhälle och kultur

I USA leder urinvägsinfektioner till nästan sju miljoner besök på kontoret, en miljon besök på akutmottagningen och 100 000 sjukhusvistelser varje år. Kostnaderna för dessa infektioner är höga både på grund av förlorad arbetstid och kostnader för sjukvård. Den direkta kostnaden för behandling uppskattas till 1,6 miljarder US-dollar per år i USA.

Historia

Urinvägsinfektioner har beskrivits sedan antiken. Den första skriftliga beskrivningen, som finns i Ebers papyrus, är från omkring 1550 f.Kr. Egyptierna beskrev en urinvägsinfektion som "att den sänder ut värme från blåsan". Örter, blodsugning och vila var de vanligaste behandlingarna fram till 1930-talet, då antibiotika blev tillgängliga.

Under graviditeten

Gravida kvinnor med urinvägsinfektioner har en högre risk för njurinfektioner.Under graviditeten minskade höga progesteronnivåer (ett hormon) muskeltonus i urinledarna och urinblåsan. Minskad muskeltonus leder till större sannolikhet för reflux, där urinen rinner tillbaka upp i urinledarna och mot njurarna. Om det finns bakterier har gravida kvinnor 25-40 % risk för en njurinfektion. Därför rekommenderas behandling om urinprov visar tecken på en infektion - även om det inte finns några symtom. Cephalexin eller nitrofurantoin används vanligtvis eftersom dessa läkemedel i allmänhet anses vara säkra under graviditet. En njurinfektion under graviditeten kan leda till för tidig födsel eller preeklampsi (ett tillstånd med högt blodtryck, njurdysfunktion eller kramper).