Finska språket – översikt, egenskaper och historia

Den finska grammatiken och de flesta finska ord skiljer sig mycket från andra europeiska språk, eftersom finskan inte är ett indoeuropeiskt språk. De två andra nationalspråken som är uraliska språk som finskan är estniska och ungerska. Estländare och finländare kan vanligtvis förstå varandra, men deras språk är mycket olika. Även om finska och ungerska är besläktade språk ser de inte ut och låter inte likadant. De finska och ungerska språken skiljde sig åt för länge sedan, och varje språk utvecklade sitt eget ordförråd. Personer som kan tala finska kan inte förstå ungerska utan extra studier, och ungrare kan inte förstå finska. Det finns dock några grundläggande ord som är mycket lika, till exempel: "hand" (finska "käsi" mot ungerska "kéz"), "gå" (finska "mennä" mot ungerska "menni"), "fisk" (finska "kala" mot ungerska "hal").

Finskan är ett syntetiskt och agglutinerande språk. Det betyder att ord på finska har en stam som kallas "kropp" och andra delar inuti dem som utgör betydelsen. Finskan liknar i detta avseende det japanska språket, det turkiska språket och det latinska språket. I finskan finns det 17 fall/ordtyper (sanatyypit). Man kan tänka sig en "kasus" som ett ändelse som läggs till ett ord och som hjälper till att beskriva dess syfte i meningen. Verb har 5 tempora (presens, presens, perfekt, pluperfekt och futurum). Dessutom har verb två fall av particip (aktivt och passivt). Gerundier, som är substantiv som bildas av verb (t.ex. läsa - att läsa) finns också på finska (lukeminen - lukea), är rikligt förekommande i finskan.

Finskan är ett komplext och självförvandlande språk. Det har klassificerats som ett mycket svårt språk för personer med engelska som modersmål av det amerikanska utrikesdepartementet. Svårigheten beror inte bara på språkets grammatiska struktur utan även på uttal och intonation jämfört med engelskan.

Finskan uttalas på samma sätt som det stavas. Vissa bokstäver uttalas på samma sätt som på engelska. Men:

• "j" är som det engelska "y" i "yes".
• "s" är som det engelska "s" i "sad" (aldrig som "z").
• "h" uttalas alltid, även i slutet av en stavelse, t.ex. "ahdas" ("smal").
• dubbla vokaler gör ljudet långt
• "ä" liknar "a" i engelskans "cat".
• 'ö' är nästan som den engelska artikeln 'a'. Det uttalas med rundade läppar, som "eu" i franskans "peur" eller tyskans "ö".
• Bokstaven "c" används inte. Den ersätts antingen med "k" eller "s" för att undvika förvirring och förenkla skrivandet.
• bokstaven "q" inte används. Den ersätts med antingen "k" eller "kv" för att förenkla skrivandet.
• bokstaven "y" uttalas som "u" i franska språket, eller "i" i "in" men med rundade läppar, mycket nära "ö".
• bokstaven "z" uttalas "ts" som i det tyska språket. Den skrivs ofta som "ts" för att göra det enkelt att skriva.
• Bokstaven "x" skrivs vanligen ut som "ks" för att förenkla skrivandet, till exempel i ordet "taksi" i stället för "taxi".

Engelska talare andas ofta ut när de säger bokstäver som "k", "p" och "t". Det gör de inte på finska, och att "svälja ljudet", som det gamla talesättet säger, kräver mycket övning.

Det är svårt att uttala de finska diftongerna (öy, yö, äy, eu osv.) på rätt sätt.