Brexit – folkomröstningen om EU‑medlemskap i Storbritannien 2016
Brexit 2016: Läs om folkomröstningen i Storbritannien, resultatet, politiska följder och hur beslutet förändrade relationen mellan Storbritannien och EU.
Folkomröstningen om medlemskap i Europeiska unionen ägde rum den 23 juni 2016 i Storbritannien och Gibraltar. Den skulle avgöra om Storbritannien skulle stanna kvar i Europeiska unionen (EU).
Folkomröstningen slutade med att 51,9 % av rösterna var för att lämna EU.
Den 24 juni meddelade den dåvarande konservativa partiledaren och premiärministern David Cameron att han skulle avgå. Han ersattes den 13 juli av Theresa May.
Bakgrund
Folkomröstningen hölls efter flera års debatt inom brittisk politik om förhållandet till EU. Kampanjerna polariserade frågorna kring suveränitet, invandring, ekonomi och hur mycket lagstiftning som skulle fattas i Bryssel kontra i London. De två största kampanjerna var ”Remain” (som ville stanna kvar) och ”Leave” (som ville lämna). Remain-stödet organiserades bland annat av kampanjen Britain Stronger in Europe, medan Vote Leave var en ledande aktör på Leave-sidan.
Resultat
Det officiella slutresultatet blev att 51,9 % röstade för Leave och 48,1 % för Remain. Valdeltagandet var högt, cirka 72,2 % av röstberättigade deltog. I absoluta tal röstade omkring 17,4 miljoner för Leave och 16,1 miljoner för Remain.
Geografiskt var resultatet splittrat: större städer och Skottland röstade i högre grad för att stanna kvar, medan många landsbygds- och industriregioner röstade för att lämna. Gibraltar röstade övervägande för att stanna kvar i EU, men den brittiska sammanräkningen ledde till ett nationellt Leave-resultat.
Omedelbara konsekvenser
- Politiska följder: Premiärminister David Cameron avgick och ersattes av Theresa May.
- Ekonomi: Pundet föll kraftigt i kurs mot flera andra valutor efter omröstningen och osäkerheten påverkade investeringar och tillväxten i kort till medellång sikt.
- Debatt och polarisering: Frågor om invandring, arbetsmarknad, regionala skillnader och relationerna inom Storbritannien (särskilt Skottland och Nordirland) intensifierades.
Från omröstning till utträde
Folkomröstningen var rådgivande snarare än juridiskt bindande, men den gav starkt politiskt mandat att inleda utträdesprocessen. Den formella processen startade när regeringen aktiverade Artikel 50 i EU‑fördraget den 29 mars 2017, vilket inledde en tvåårig förhandlingsperiod.
Förhandlingarna om ett utträdesavtal var långdragna och kontroversiella. Theresa Mays avtalsförslag röstades ner flera gånger i underhuset. Hon avgick 2019 och efter en konservativ partiledningsefterföljd blev Boris Johnson premiärminister. Under hans ledning förhandlades ett omarbetat avtal som bland annat ledde till en särskild lösning för Nordirland (det som senare kallats Nordirlandsprotokollet).
Storbritannien lämnade formellt EU den 31 januari 2020 och gick därefter in i en övergångsperiod under vilken de flesta EU‑regler fortsatt gällde. Övergångsperioden avslutades den 31 december 2020 efter att parterna nått ett handels- och samarbetsavtal (Trade and Cooperation Agreement) den 24 december 2020, vilket trädde i kraft den 1 januari 2021.
Effekter och debatt
Konsekvenserna av Brexit är omfattande och fortsätter att debatteras. Några centrala områden är:
- Handel och ekonomi: Nya handelsregler har medfört ökad byråkrati för företag som handlar med EU, förändrade tullrutiner och nya krav för tjänstesektorn. Effekterna på tillväxt och investeringar har varierat mellan sektorer.
- Migration och arbetskraft: Fri rörlighet för EU‑medborgare upphörde och ett nytt poängbaserat system infördes, vilket påverkat arbetsmarknader inom exempelvis vård, jordbruk och transport.
- Nordirland och gränsfrågor: Nordirlands särskilda status och frågan om gränsen mot irländska republiken har krävt komplexa lösningar för att undvika en fysisk gränskontroll och samtidigt upprätthålla tullregler.
- Politiska följdverkningar: Brexit har påverkat brittisk inrikespolitik, relationen med EU‑länder samt diskussioner om regional självständighet inom Storbritannien, särskilt i Skottland.
Kontroverser och kritik
Folkomröstningen och tiden därefter har präglats av debatt om frågors informationsnivå och kampanjers agerande. Det har funnits granskningar av kampanjfinansiering, anklagelser om vilseledande påståenden under kampanjerna och diskussioner om utländsk påverkan via sociala medier. Rättsliga och parlamentariska processer prövade också hur utträdet skulle genomföras lagligt.
Sammanfattning
Brexit var ett historiskt beslut där en snäv majoritet röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Processen fram till ett slutligt utträde tog flera år och påverkade politik, ekonomi och samhälle i både Storbritannien och EU. Debatten om följderna och om de politiska, ekonomiska och sociala effekterna fortfarande pågår och kommer sannolikt fortsätta vara ett viktigt tema i brittisk politik under lång tid framöver.
.jpg)
Banderoll "Rösta för att stanna" i Kirk Deighton, North Yorkshire.
Kampanjen för att stanna kvar
Medlemmarna i Remain-kampanjen ville att Storbritannien skulle stanna kvar i Europeiska unionen. Politiska partier som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU var bland annat Labour Party, Liberaldemokraterna och Scottish National Party. De menade att det faktum att vara med i EU gav Storbritannien många fördelar inom handeln.
Premiärminister David Cameron stödde ett fortsatt EU-medlemskap, men det konservativa partiet var neutralt. Det var upp till varje parlamentsledamot att ha sin egen åsikt. Andra välkända konservativa som ville stanna kvar i EU är George Osborne, Theresa May och Philip Hammond.
Lämna-kampanjen
Medlemmarna i leave-kampanjen, allmänt kallad Brexit, ville att Storbritannien skulle lämna Europeiska unionen. Politiska partier som stödde ett utträde ur EU är bland annat United Kingdom Independence Party, Respect Party och många medlemmar av det konservativa partiet. De som stödde "leave" var särskilt oroade över EU:s politik för "öppna gränser" och massinvandring.
Några välkända medlemmar av det konservativa partiet som ville lämna EU var Iain Duncan Smith, Michael Gove och Boris Johnson.
Parternas politik
I tabellerna förtecknas de politiska partier som vid tidpunkten för folkomröstningen hade platser i underhuset eller överhuset, Europaparlamentet, det skotska parlamentet, Nordirlands församling, Wales eller Gibraltars parlament.
Storbritannien
| Position | Politiska partier | Ref | |
| Förbli | Gröna partiet i England och Wales | ||
| Plaid Cymru - Wales' parti | |||
| Skotska gröna partiet | |||
| Skotska nationalpartiet (SNP) | |||
| Lämna | |||
| UK Independence Party (UKIP) | |||
| Neutral | |||
Nordirland
| Position | Politiska partier | Ref | |
| Förbli | Allianspartiet i Nordirland | ||
| Gröna partiet i Nordirland | |||
| Sinn Féin | |||
| Ulster Unionist Party (UUP) | |||
| Lämna | |||
| Demokratiska unionistpartiet (DUP) | |||
| Alliansen Människor före vinst (PBP) | |||
Gibraltar
| Position | Politiska partier | Ref | |
| Förbli | Gibraltars socialdemokrater | ||
| Gibraltar Socialist Labour Party | |||
| Liberala partiet i Gibraltar | |||
Slutliga resultat
| Folkomröstning om medlemskap i Europeiska unionen i Storbritannien, 2016 | ||
| Val | Röster | % |
| Förbli medlem i Europeiska unionen. | 16,141,241 | 48.11 |
| Lämna Europeiska unionen | 17,410,742 | 51.89 |
| Totalt antal röster | 33,551,983 | 100.00 |
* Totalantalet röster inkluderar endast giltiga röster. Omkring 25 359 var ogiltiga eller tomma. Källa:
Regionala resultat i Storbritannien
| Region | Valdeltagande, | Röster | Andel av rösterna | |||
| Förbli | Lämna | Förbli | Lämna | |||
|
| 74.2% | 1,033,036 | 1,475,479 | 41.18% | 58.82% | |
|
| Östra England | 75.7% | 1,448,616 | 1,880,367 | 43.52% | 56.48% |
|
| London | 69.7% | 2,263,519 | 1,513,232 | 59.93% | 40.07% |
|
| 69.3% | 562,595 | 778,103 | 41.96% | 58.04% | |
|
| Nordvästra England | 70% | 1,699,020 | 1,966,925 | 46.35% | 53.65% |
|
| 62.7% | 440,707 | 349,442 | 55.78% | 44.22% | |
|
| 67.2% | 1,661,191 | 1,018,322 | 62.00% | 38.00% | |
|
| 76.8% | 2,391,718 | 2,567,965 | 48.22% | 51.78% | |
|
| 76.7% | 1,503,019 | 1,669,711 | 47.37% | 52.63% | |
|
| 71.7% | 772,347 | 854,572 | 47.47% | 52.53% | |
|
| West Midlands | 72% | 1,207,175 | 1,755,687 | 40.74% | 59.26% |
|
| Yorkshire och Humber | 70.7% | 1,158,298 | 1,580,937 | 42.29% | 57.71% |

Lämna Förbli Av lokala distrikt
Reaktioner
Kort efter att resultatet tillkännagavs meddelade David Cameron att han skulle avgå i oktober 2016. Efter ett ledarval blev Theresa May premiärminister den 13 juli.
Den skotska regeringen meddelade den 24 juni 2016 att den planerade att hålla en andra folkomröstning om självständighet. Den nordirländska politikern Martin McGuinness krävde också en folkomröstning om Irlands återförening. En rörelse för Londons självständighet uppstod till och med, med en petition på nätet som nådde tusentals underskrifter.
William Oliver Healey föreslog en petition om "Bregret"/"Regrexit" den 24 maj 2016. Den gjordes för att stödja inrättandet av en andra folkomröstning om medlemskap i Europeiska unionen. Den 25 juni hade mer än två och en halv miljon människor skrivit under petitionen. Kraven på en andra folkomröstning avvisades senare av regeringen.
Theresa May utlöste officiellt artikel 50 den 29 mars 2017. Detta innebär att förhandlingar har inletts mellan den brittiska regeringen och Europeiska unionen. Dessa samtal förväntas pågå i två år och efter att de är avslutade kommer Storbritannien att lämna EU.
Frågor och svar
F: Vad handlade folkomröstningen om?
S: Folkomröstningen skulle avgöra om Storbritannien skulle stanna kvar i Europeiska unionen (EU).
F: När ägde folkomröstningen rum?
S: Folkomröstningen ägde rum den 23 juni 2016.
F: Var ägde den rum?
Svar: Den ägde rum i Storbritannien och Gibraltar.
F: Vad blev resultatet av folkomröstningen?
S: 51,9 % av rösterna var för att lämna EU.
Fråga: Vem meddelade att han eller hon avgick efter resultatet av folkomröstningen?
Svar: David Cameron, dåvarande ledare för det konservativa partiet och premiärminister, meddelade att han avgick efter resultatet av folkomröstningen.
Fråga: När blev Theresa May premiärminister?
S: Theresa May blev premiärminister den 13 juli.
Fråga: Vem ersatte David Cameron som premiärminister efter hans avgång?
Svar: Theresa May ersatte David Cameron som premiärminister efter att han avgått.
Sök