Konservativa partiet (Storbritannien) | det viktigaste politiska partiet på högerkanten

Partiernas politik

De brittiska konservativa tror på följande saker:

• Skottland, Wales och Nordirland bör förbli en del av Förenade kungariket.
• Äktenskap bör uppmuntras genom skattesystemet.
• Fria marknader och utbildning bör skapa ett samhälle med möjligheter.
• Djärva reformer av välfärden och yrkeskunskaperna är centrala för att ta itu med sociala orättvisor.
• Innovation, entreprenörskap och fri företagsamhet är viktiga för samhället.
• Välfärdsstaten bör finnas till för sjuka och behövande, och de som kan hitta arbete och karriär bör få stöd för att göra det.
• Pensionerna bör vara knutna till en persons genomsnittliga inkomster.
• Invandringen till Storbritannien bör minska.
• Det borde ges mer stöd till medlemmar av de brittiska väpnade styrkorna och deras familjer.
• Storbritannien bör behålla sina kärnvapen.
• Monarkin bör bevaras.
• Det bör inte göras några ändringar i hur valen hålls i Storbritannien.

 

Historia

1800-talet

Partiet grundades 1834 av Robert Peel ur det gamla Torypartiet, som grundades 1678. Under 1800-talet var partiet ett av de två största politiska partierna tillsammans med det liberala partiet. År 1846 splittrades partiet på grund av upphävandet av "Corn Laws", som förespråkades av Robert Peel och de flesta toppkonservativa men som ogillades av konservativa parlamentsledamöter som satt på baksidan. Efter upphävandet föll Peel-regeringen och Robert Peel och hans anhängare gick över till det liberala partiet. På grund av detta kunde de konservativa inte bilda en majoritetsregering på tjugoåtta år.

Under ledning av Benjamin Disraeli skapade partiet en filosofi som stödde det brittiska imperiet, den engelska kyrkan, monarkin och sociala reformer, vilket förde partiet till makten 1874-1880. År 1886 splittrades det liberala partiet om huruvida Irland skulle få självständighet. De som inte stödde det blev kända som de liberala unionisterna och de anslöt sig till de konservativa. Denna allians innebar att de konservativa hade makten under större delen av perioden 1885-1906, under Lord Salisbury och sedan Arthur Balfour.

Tidigt och mitten av 1900-talet

År 1906 hade de konservativa splittrats på nytt, denna gång på grund av frågan om "tullreformen", vilket ledde till att partiet besegrades av det liberala partiet i en jordskredsseger i 1906 års allmänna val. År 1912 gick det konservativa partiet formellt samman med det liberala unionistpartiet för att skapa det moderna Conservative and Unionist Party, som dock vanligtvis förkortas till Conservative Party. Partiet ingick i en koalition med det liberala partiet 1916-1922, och var mestadels vid makten 1922-1929 under Stanley Baldwin. Under 1920-talet ersatte Labourpartiet liberalerna som de konservativas främsta politiska motståndare.

De konservativa var ledande i koalitionerna 1931-1935 och 1940-1945, och Winston Churchill var premiärminister under andra världskriget. Labour besegrade de konservativa i parlamentsvalet 1945 och de konservativa tvingades acceptera många av Labours nya reformer som skapandet av välfärdsstaten och höga skatter. De konservativa återvände till makten 1951-1964 under Churchill, Anthony Eden, Harold Macmillan och Alec Douglas-Home och under denna tid upplevde Storbritannien en period av ekonomiskt och nationellt välstånd. De konservativa leddes av Edward Heath 1965-1975 och hade makten 1970-1974.

Senare delen av 1900-talet

När Heath var vid makten tog han Storbritannien med i Europeiska unionen, vilket senare skulle splittra det konservativa partiet djupt. Nordirland måste få ett direkt styre på grund av våldet som uppstod på grund av oroligheterna. Efter detta slutade Ulster Unionist Party att stödja det konservativa partiet i Westminster. En gruvarbetarstrejk och stigande inflation 1973 fick Heath att börja införa tredagarsarbetsveckan för att ransonera makten. Parlamentsvalet i februari 1974 orsakade ett hängande parlament och Labour hade makten fram till 1979.

Margaret Thatcher blev ledare för de konservativa 1975 och införde framgångsrikt ett antal monetaristiska åtgärder. År 1979 återkom partiet till makten på grund av Labourregeringens hantering av "missnöjets vinter" och Storbritanniens ökande inflation. Thatcher var premiärminister från 1979 till 1990 och vann de allmänna valen 1979, 1983 och 1987. Under Thatchers andra och tredje mandatperiod privatiserades de flesta av Storbritanniens statsägda industrier, till exempel British Telecom 1984, British Gas 1986, British Airways 1987 och British Leyland och British Steel 1988.

År 1989 införde den konservativa regeringen en avgift för samhället, eller "Poll Tax", som ansågs orättvis mot de fattiga och som var mycket impopulär. Thatcher ersattes som premiärminister och ledare för det konservativa partiet 1990 av John Major. Major ledde landet och partiet fram till 1997. John Major ersatte den impopulära gemenskapsavgiften med Council Tax 1992 och ledde partiet till en överraskande seger i parlamentsvalet 1992. Även om det förekom en lågkonjunktur i början av 1990-talet inledde John Majors konservativa regering en lång period av ekonomiskt välstånd som skulle pågå fram till slutet av 2000-talet. I parlamentsvalet 1997 förlorade de konservativa partierna i en jordskredsseger och förlorade alla sina platser i Skottland och Wales. Detta skylls på partisplittringarna om Europeiska unionen, valutaproblemet "Black Wednesday" 1992 och det "nya" Labourpartiet med Tony Blair i spetsen.

21:a århundradet

Partiet gick in i tretton år i opposition, med William Hague som ledare från 1997 till 2001. Vid parlamentsvalet 2001 fokuserade partiets kampanj på flera högerpolitiska frågor. Hague sågs som en kraftfull talare, men hans ledarskap skadades av några dåliga publicitetsstunts. Partiet fick en nettovinst på endast ett mandat i parlamentsvalet 2001. Iain Duncan Smith ledde partiet från 2001 till 2003 och han modererade en del av partiets högerpolitik. Han återförde inte partiet till makten och Michael Howard blev ledare 2003.

Labourregeringen under Tony Blair började bli impopulär på grund av Irakkriget. Michael Howard lyckades minska Labours majoritet i parlamentet vid parlamentsvalet 2005, från 167 till 66. Howard avgick kort därefter och David Cameron blev ledare för det konservativa partiet. Cameron fokuserade på moderna och miljöfrågor. De konservativa hade en regelbunden ledning i opinionsundersökningar från 2007 och framåt och vid parlamentsvalet 2010 fick partiet flest platser i parlamentet och flest röster, men det saknades 20 platser för en majoritet i parlamentet. En koalitionsregering bildades med Liberaldemokraterna och David Cameron blev premiärminister den 11 maj 2010. I det brittiska parlamentsvalet 2015 fick de konservativa 331 mandat. Den första konservativa majoritetsregeringen sedan 1992 bildades.

Ledarna har antagit en liberalkonservativ politik. Detta har inneburit en "grönare" miljö- och energipolitik och antagande av socialliberala åsikter. Ett exempel på detta är godkännandet av samkönade äktenskap. Denna politik har dock åtföljts av en finanspolitisk konservatism: de har hållit en hård linje när det gäller att minska underskottet och påbörjat ett program för ekonomisk åtstramning. Andra moderna politikområden för ennationskonservatism är utbildningsreform, utvidgning av studielån sökande till att även omfatta sökande på forskarnivå. och kristdemokrati Sådana politikområden gör det möjligt för fattigare studenter att gå vidare, men ökar ändå studieavgifterna. Man har också lagt tonvikten på mänskliga rättigheter. Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna accepteras och individuella initiativ stöds.

Efter att Storbritannien röstade för att lämna EU den 23 juni 2016 avgick Cameron som konservativ ledare och premiärminister. Den 11 juli 2016 meddelades att Theresa May skulle bli ny ledare för det konservativa partiet och premiärminister på kvällen den 13 juli 2016.

Bland de senaste politiska åtgärderna kan nämnas målet att uppnå nettonollutsläpp av C0₂ år 2050, investeringar i ren energi och miljö, ökad finansiering av utbildning, ökad finansiering av vetenskap och forskning, ökat antal poliser och ökad finansiering av NHS (National Health Service). År 2019 blev det konservativa partiet den första stora världsregeringen att förklara en klimatnödförklaring. Efter parlamentsvalet 2019 finns det nu fler hbtq+ konservativa parlamentsledamöter i parlamentet.

 
Nuvarande ledare för det konservativa partiet Rishi Sunak  


Margaret Thatcher var ledare för det konservativa partiet 1975-1990 och premiärminister 1979-1990.  


Winston Churchill var premiärminister och ledare för det konservativa partiet under andra världskriget.  


Benjamin Disraeli var ledare för det konservativa partiet på 1800-talet.  

Partistöd

Stödet för partiet kommer främst från södra England, östra England och landsbygden, men på senare år har stödet från norra England ökat.

 

Nuvarande representation

Det konservativa partiet har dessa platser:

Underhuset (parlamentsledamöter) -

Överhuset (Peers) -

London Assembly (AMs) -

Skotska parlamentet (MSP) -

Walesiska församlingen (AMs) -

Lokala myndigheter (rådmän) -

 

Tidigare ledare

Nedan listas alla tidigare ledare för det konservativa partiet sedan 1922. Deras tid som ledare står inom parentes.