FN:s fredsbevarande styrkor i Rwanda | UNAMIR

Översikt över folkmordet

Vid ett folkmord dödas många eller alla människor i en grupp på grund av deras etniska tillhörighet, religion eller politiska åsikter. I folkmordet i Rwanda dödades medlemmar av en etnisk grupp som kallas tutsi (abatutsi) på grund av sin etniska tillhörighet. Mördarna var extremistiska medlemmar av en annan etnisk grupp som kallas hutu (abahutu). Hutu-mördarna dödade också andra hutuer vars politiska övertygelser inte var lika extrema som deras egna.

1994 var nästan alla rwandier (85 %) hutuer. Under många år hade dock tutsi-minoriteten mer makt och styrde den rwandiska regeringen. Från 1990-1993 hade de två grupperna utkämpat ett inbördeskrig om vem som skulle kontrollera regeringen. Detta krig avslutades med ett fredsavtal 1993. En av anledningarna till att UNAMIR engagerade sig var att se till att båda sidor följde avtalet.

Den 6 april 1994 sköts dock ett flygplan med Rwandas och Burundis presidenter ombord ned. Båda presidenterna var hutuer. Ingen vet säkert vem som sköt ner planet. Hutuextremisterna skyllde dock på en rebellgrupp av tutsier och började genast döda tutsier. Det rwandiska folkmordet började den dagen.

 

Bakgrund

Det fanns inte många länder i FN som var intresserade av att skicka fredsbevarande trupper till Rwanda, inte ens innan folkmordet började. Frankrike var allierad med den hutuledda regeringen och ville inte bekämpa den. USA hade precis fått soldater torterade och dödade i Somalia ett år tidigare och ville inte ge sig in i ännu en strid i Afrika." Många länder trodde också att de inte hade något att vinna på att hjälpa Rwanda. Rwanda hade inga viktiga naturresurser, som olja eller guld, och landet var litet. Det tog fem månader att få FN:s medlemsländer att erbjuda tillräckligt många soldater för det här uppdraget.

Ingen befogenhet att skydda medborgarna

När folkmordet började stötte UNAMIR på ett allvarligt problem. UNAMIR måste få sitt "mandat" (befogenheter, mål och order för ett uppdrag) från FN:s säkerhetsråd. För det här uppdraget omfattade UNAMIR:s mandat inte att stoppa folkmordet eller skydda civilbefolkningen. Vid den här tiden fick UNAMIR-soldater endast skjuta sina vapen i självförsvar, om någon angrep dem personligen. De fick inte använda sina vapen eller engagera sig för att skydda civila som attackerades.

 

Arbete i Rwanda

När de såg vad som hände i Rwanda bad UNAMIR:s befälhavare Roméo Dallaire och de belgiska fredsbevararna säkerhetsrådet att ge dem mer makt och fler soldater för att stoppa dödandet. FN:s medlemsländer vägrade dock att ändra dessa regler för UNAMIR. De och andra världsledare talade om folkmordet som "bara en annan etnisk konflikt" och sade att den här typen av saker alltid skulle fortsätta i Afrika.

Efter att tio av Belgiens soldater torterades och dödades när de försökte skydda premiärministern drog Belgien tillbaka resten av sina soldater från Rwanda.

Svar från säkerhetsrådet

UNAMIR:s fredsbevarande trupper attackerades allt oftare. Andra länder började kopiera Belgien och dra tillbaka sina soldater från Rwanda. Vissa medlemmar av FN:s säkerhetsråd, som USA, argumenterade starkt för att FN borde ta bort alla sina fredsbevarande trupper från Rwanda. Till slut beslutade säkerhetsrådet att minska antalet trupper som UNAMIR fick ha. Den 21 april 1994, när folkmordet spred sig över Rwanda, minskade säkerhetsrådet antalet tillåtna UNAMIR-trupper från 2 548 till 270 - en minskning med nästan 90 procent.

UNAMIR:s befälhavare Roméo Dallaire bad hela tiden FN om fler trupper. Den 15 maj ökade säkerhetsrådet UNAMIR:s tillåtna antal trupper till 5 500. Det tog dock nästan sex månader för FN:s medlemsländer att frivilligt ställa upp med så många trupper. Under tiden fortsatte folkmordet.

Frankrike och Operation Turquoise

Frankrike erbjöd sig att leda ett humanitärt uppdrag i sydvästra Rwanda medan UNAMIR försökte samla fler trupper. Säkerhetsrådet godkände detta uppdrag den 22 juni 1994. Frankrike kallade uppdraget för "Operation Turquoise".

Under denna operation upprättade soldater från Frankrike och andra länder en "säker zon" i sydvästra Rwanda. Detta var tänkt som ett område dit människor kunde komma för att skyddas från hutuattacker. Historiker tror att Operation Turquoise räddade 13 000 till 14 000 liv.^p. 308

Många har dock anklagat Frankrike för att inte göra tillräckligt för att stoppa folkmordet i sin säkerhetszon. Här är några av de saker som Frankrikes anklagare säger:

• På landsbygden i den säkra zonen skedde fortfarande massmord.
• Frankrike lät folkmordets ledare fly genom sin säkerhetszon till Zaire utan att gripas av franska trupper.
• Andra länders fredsbevarande trupper och vissa tidningsreportrar säger att de såg franska militärlastbilar som körde medlemmar av den rwandiska armén in i Zaire.^p. 308
• Rwandas nuvarande president har till och med anklagat Frankrike för att ha hjälpt till med folkmordet.

Frankrike säger att det aldrig har gjort dessa saker.

Operation Turquoise avslutades i augusti 1994 när UNAMIR tog över säkerhetszonen.

 
Roméo Dallaire, UNAMIR:s befälhavare, bad många gånger FN om fler trupper.  


Franska fredsbevarande styrkor står vakt på flygplatsen.  

Slutet på folkmordet

Tillsammans med den ugandiska armén bekämpade en rebellgrupp tutsier, Rwandas patriotiska front (RPF), de extremistiska hutuerna. Bit för bit tog de kontroll över fler delar av Rwanda. Slutligen, den 4 juli 1994, tog de kontroll över Kigali, Rwandas huvudstad.

Efter detta flydde omkring två miljoner hutuer från Rwanda till Zaire. I denna grupp ingick många av folkmordets ledare. När RPF fick kontroll över landet upphörde dödandet.

 

Slut på UNAMIR

UNAMIR stannade kvar i Rwanda i ungefär två år efter att folkmordet hade upphört. De arbetade med att hitta bostäder åt flyktingar, röja landminor och hjälpa till med humanitärt bistånd. Under tiden samlade FN in 762 miljoner dollar för att hjälpa offren för folkmordet och för att hjälpa till att återuppbygga landet. Rwanda ville dock inte att UNAMIR skulle stanna i landet. Rwandiska ledare berättade för FN att FN inte hjälpte till med det som Rwanda verkligen behövde. De bad UNAMIR att lämna Rwanda. I mars 1996 gjorde UNAMIR det.

 

Åsikter om FN:s "misslyckande" med att skydda Rwanda

"	[I grunden är detta en berättelse om mänsklighetens misslyckande med att lyssna på ett rop på hjälp från ett utrotningshotat folk. Det internationella samfundet, som FN bara är en symbol för, misslyckades med att gå bortom sitt egenintresse för Rwandas skull. Även om de flesta nationer var överens om att något borde göras hade de alla en ursäkt för att de inte skulle vara de som gjorde det. Som ett resultat av detta förnekades FN den politiska viljan och de materiella medlen för att förhindra tragedin. - Roméo Dallaire, f.d. befälhavare för UNAMIR.	"

Sedan folkmordet i Rwanda avslutades har många människor anklagat FN för att inte ha lyckats förhindra eller stoppa folkmordet.

År 2000 erkände FN:s säkerhetsråd att det inte lyckades förhindra folkmordet. De sade att de kunde ha hjälpt till att stoppa dödandet, men att de inte gjorde det.

Oberoende rapport

År 1999 begärde FN:s generalsekreterare Kofi Annan en oberoende rapport om folkmordet i Rwanda. Han ville veta varför FN och världen hade "misslyckats" med att stoppa folkmordet i Rwanda. Enligt rapporten var de största misslyckandena:

• Bristande resurser (t.ex. fredsbevarande trupper att skicka).
• Länderna hade inte den "politiska viljan" att hjälpa Rwanda (länderna ansåg inte att det var viktigt att hjälpa Rwanda och trodde inte att de skulle få något ut av att hjälpa Rwanda).
• Länder som inte inser hur illa det var i Rwanda

Medietäckning

Vid den tiden hände också historiska saker i Sydafrika. Apartheid var på väg att upphöra. De internationella massmedierna valde att fokusera på detta i stället för på vad som hände i Rwanda. De, liksom FN, såg det rwandiska folkmordet som ännu en strid mellan afrikanska stammar. Eftersom det fanns få eller inga nyhetssändningar om Rwanda visste de flesta människor i världen inte vad som pågick där. De kunde inte tvinga sina regeringar att engagera sig.

Missförstånd

Martin Dominque menar att världens ledare kanske inte ville skicka trupper till Afrika eftersom de hade en felaktig uppfattning om hur afrikanska människor är. Om de trodde att afrikanska människor alltid kämpade mot varandra och alltid skulle göra det, skulle de tro att folkmordet i Rwanda inte var annorlunda.

Ny information

Sekretessbelagda dokument

Sedan den oberoende rapporten publicerades 1999 har FN och USA släppt dokument som tidigare var hemliga. Dessa dokument bevisar att FN och Förenta staterna:

• Visste flera år i förväg att hutuerna hade en plan för att döda alla tutsier i Rwanda.
• Visste att Hutu-regeringen utbildade miliser innan folkmordet började.
• Visste att hutuerna begick ett folkmord mot tutsierna när det väl började.

Dallaires fax

Roméo Dallaire säger också att han många gånger försökte varna FN om att en katastrof var på väg i Rwanda. Till slut skickade han ett fax till FN:s generalsekreterares militära rådgivare. Han sade att han i hemlighet hade talat med en ledare för hutumilisen. Denne man berättade för honom att hans soldater var utbildade och redo att döda tutsier. Han sade till exempel att hans soldater kunde döda 1 000 tutsier på 20 minuter. Mannen sa att han trodde att enorma massakrer på tutsier skulle börja. Slutligen berättade han för Dallaire var hutu-milisen förvarade många av sina vapen.

I sitt fax sade Dallaire att han ville agera och ta bort dessa vapen. Om vapnen inte togs bort skulle de användas för att döda tutsier.

Nästa dag fick han ett fax från Kofi Annan, som var ansvarig för fredsbevarande verksamhet i FN. Han beordrade Dallaire att inte vidta några åtgärder. Han sade till Dallaire att det inte ingick i UNAMIR:s mandat att skydda medborgare. Ungefär tre månader senare började folkmordet i Rwanda.

 

Relaterade sidor

• Folkmordet i Rwanda
• Folkmord
• Förenta nationerna