United States Life-Saving Service (USLSS) – USA:s historiska livräddningstjänst

Upptäck USLSS – USA:s banbrytande livräddningstjänst, dess dramatiska räddningsinsatser och hur den formade dagens kustbevakning.

United States Life-Saving Service (USLSS) var ett amerikanskt regeringsorgan som växte fram ur en oro för att rädda livet på skeppsbrutna sjömän och fartygspassagerare. Den federala livräddningstjänsten inrättades den 28 juni 1848 som ett organ inom Förenta staternas finansdepartement. År 1915 slogs USLSS samman med United States Revenue Cutter Service för att bilda United States Coast Guard.

Historia och utveckling

USLSS började som en rad lokala och ofta frivilliga initiativ längs USA:s kuster och stora insjöar. Under 1800‑talet ökade handelsfartygstrafiken och antalet fartygsolyckor, vilket gjorde behovet av organiserad hjälp tydligt. Organisationen professionaliserades gradvis; från 1870‑talet och framåt infördes standardiserade rutiner, utbildning och utrustning för att effektivisera räddningsarbetet.

En viktig organisatorisk förändring skedde genom stark central ledning som satsade på systematiska patruller, stationer och dagliga övningar. De lagar och budgetbeslut som fattades i kongressen gjorde det möjligt att bygga fasta livräddningsstationer längs utsatta sträckor.

Organisation och personal

USLSS bestod av ett nätverk av livräddningsstationer (life‑saving stations) utplacerade längs Atlanthavet, Stilla havet, Mexikanska golfen och Stora sjöarna. Varje station bemannades av ett litet team av så kallade surfmen — utbildade livräddare som bodde vid stationen och hade beredskap dygnet runt.

• Surfmen: Tränade i båtmanöver, linutkastning och att sätta upp räddningsapparater. De genomförde regelbundna patruller till fots längs stranden för att upptäcka fartyg i nöd.
• Stationens chef: Ledde insatserna, höll kontakt med myndigheter och ansvarade för utrustning och övningar.
• Dagliga uppgifter: Underhålla utrustning, hålla utkik, öva på nödprocedurer och rycka ut vid stormar och grundstötningar.

Utrustning och räddningsmetoder

USLSS utvecklade och använde flera specialiserade redskap och tekniker för att kunna nå skeppsbrutna även i svåra sjöförhållanden:

• Surfboat/dory: Robust öppen båt som roddes ut genom vågorna för att hämta personer direkt från vatten eller ett strandat fartyg.
• Lyle gun: En linutkastningskanon som sköt en lina från stranden till ett fartyg så att man kunde upprätta en förbindelse (breeches buoy eller lifeline) för att transportera människor i en korg eller sele.
• Breeches buoy: En sele liknande ett däckshjul som gjorde det möjligt att föra över människor från fartyg till land längs en uppspänd lina.
• Beach apparatus: En uppsättning redskap för att kasta och spänna linor över stora avstånd vid svår sjö, samt vinschar och block för att säkra transporter.

Dessa metoder kombinerades ofta med noggranna taktiker för att minimera risk för både räddade och räddare. Övning och disciplin var avgörande — livräddarna tränade regelbundet i rodd, lina‑hantering och snabba utryckningar.

Berömda insatser och kultur

Under sin existens deltog USLSS i tusentals räddningsaktioner och många surfmen hedrades för hjältemod. Tjänsten skapade en stark yrkeskultur präglad av pliktkänsla och risktagande — ofta återges motto och talesätt som speglar detta engagemang.

Sammanläggning och arv

År 1915 slogs USLSS formellt ihop med United States Revenue Cutter Service och bildade United States Coast Guard. Genom denna sammanslagning fördes USLSS traditioner, tekniker och många av dess befattningshavare vidare in i Coast Guard. Många av dagens kustbevakningstjänster i USA kan spåra sina rötter direkt till metoder och organisation som utvecklades av Life‑Saving Service.

Arvet finns också i de bevarade livräddningsstationerna som idag fungerar som museum eller kulturminnen, i räddningsteknikens utveckling och i den fortsatta professionaliseringen av kustnära sök‑ och räddningstjänst.

Var man kan lära sig mer

Det finns flera museer, konservationsprojekt och lokala minnesmärken som visar upp USLSS historia, dess utrustning och personliga berättelser från surfmen och deras familjer. Dokumentation om tekniska innovationer, övningsrutiner och berömda räddningar är också tillgängligt i arkiv och speciallitteratur som behandlar amerikansk maritim historia.

Historia

Det fanns tidigt organisationer som tillhandahöll livräddande tjänster i vissa områden. År 1786 bildades till exempel Massachusetts Humane Society av ett antal Bostonbor som oroade sig över de onödiga förlusterna av liv som orsakades av skeppsbrott i området. De startade den första livbåtsstationen i Cohasset i Massachusetts 1807. Dessa stationer var små skjul som innehöll små båtar och utrustning som frivilliga kunde använda för att rädda sjöfarare. Sällskapet hade insett att endast små båtar var användbara för livräddning eftersom större båtar riskerade att också gå i sjönöd. Men de tidiga skjulen placerades endast i närheten av livliga hamnar och stora delar av kusten förblev oskyddade.

Den 14 augusti 1848 godkände kongressen medel för utrustning för frivilliga som skulle rädda liv vid kusterna i New Jersey, New York och Massachusetts. En del av medlen gick till Massachusetts Humane Society på grund av deras ledarskap när det gäller att rädda skeppsbrottsoffer. År 1850 byggdes en livbåtsstation i Rhode Island och andra byggdes i North Carolina, South Carolina, Florida och Texas. År 1854 godkände kongressen 12 500 dollar för surfbåtar av metall för användning på de stora sjöarna. Även om kongressen då och då ställde medel till förfogande var ansträngningarna för att rädda skeppsbrutna besättningar fortfarande i stort sett oorganiserade. Räddningsbåtsstationer och utrustning hölls inte vid liv. En del utrustning stals samtidigt som byggnaderna led av vanvård och väderets inverkan på strandlinjerna. När fartyget Powhattan gick förlorat den 16 april 1852 och över 200 personer dog, skedde förlisningen bara 9,7 km från en livbåtsstation. För att göra saken ännu värre rånades kropparna som spolades upp på stranden på sina tillhörigheter och lämnades kvar där. Detta fick kongressen att börja fundera på att skapa en federal livräddningstjänst. År 1854 började de vidta åtgärder för att skapa en sådan tjänst. Men framstegen med idén stannade av under det amerikanska inbördeskriget.

Orkansäsongen 1870 i Atlanten orsakade omfattande förstörelse och dödsfall i stor skala. Det fanns ett nationellt krav på att kongressen skulle göra något. Sumner Increase Kimball var en advokat som hade gått in i Förenta staternas finansdepartement 1862. År 1871 utsågs han till chef för Life-Saving Bureau. Under hans ledning utvidgades tjänsten till att omfatta även västkusten och de stora sjöarna.

Vid den här tiden fanns det två sätt att rädda människor i vattnet. Det ena, som användes om fartyget var nära, var att rigga en byxboj, en anordning på ett rep som användes för att dra någon i säkerhet. Den andra metoden var att använda en båt för att ro ut genom vågorna för att nå offren. Båtarna vid den här tiden var cirka 10 meter långa och delvis täckta för att hålla vattnet ute. Besättningarna rodde ofta genom vågor som var högre än båtens längd. Omkring 1907 började båtarna använda bensindrivna motorer.

Den 28 januari 1915 bildades den amerikanska kustbevakningen genom en sammanslagning av Revenue Cutter Service och Life-Saving Service. Lagen innebar att Kimball och många av tjänsternas äldre anställda gick i pension. Under de 44 år som räddningstjänsten existerade gavs hjälp till 28 121 fartyg och 178 741 personer. Under denna tid förlorade endast 1 455 personer sina liv i räddningar eller räddningsförsök av USLSS.

En livräddningsbesättning sjösätter en surfbåt i hård brandning. Med tillstånd av U.S. Coast Guard Historian's Office.

Sök med bokstav