Förenta staternas livräddningstjänst

Bakgrund

Stora delar av USA:s Atlantkust var relativt obefolkade under 1700- och 1800-talen. Ett fartyg som gick på grund, inte ens inom synhåll från land, kunde inte räkna med någon större hjälp. Även om människor såg ett fartyg i svårigheter hade de inte organisationer eller utrustning för att gå ut och rädda dem som var i svårigheter. Till och med på platser som New York Harbor kunde fartyg gå på grund på sandbankar under stormar utan att någon kunde hjälpa dem. I en storm kunde ett fartyg som fastnade på en sandbank brytas i bitar på bara några timmar. Vissa överlevande kunde kanske simma i land, men på vintern kunde de dö av hypotermi innan någon hittade dem och hjälpte dem. Ett exempel är det amerikanska segelfartyget Mexico. År 1837 gick det på grund vid New Jerseys kust och innan någon visste om vraket hade alla 112 passagerare dött.

Historia

Det fanns tidigt organisationer som tillhandahöll livräddande tjänster i vissa områden. År 1786 bildades till exempel Massachusetts Humane Society av ett antal Bostonbor som oroade sig över de onödiga förlusterna av liv som orsakades av skeppsbrott i området. De startade den första livbåtsstationen i Cohasset i Massachusetts 1807. Dessa stationer var små skjul som innehöll små båtar och utrustning som frivilliga kunde använda för att rädda sjöfarare. Sällskapet hade insett att endast små båtar var användbara för livräddning eftersom större båtar riskerade att också gå i sjönöd. Men de tidiga skjulen placerades endast i närheten av livliga hamnar och stora delar av kusten förblev oskyddade.

Den 14 augusti 1848 godkände kongressen medel för utrustning för frivilliga som skulle rädda liv vid kusterna i New Jersey, New York och Massachusetts. En del av medlen gick till Massachusetts Humane Society på grund av deras ledarskap när det gäller att rädda skeppsbrottsoffer. År 1850 byggdes en livbåtsstation i Rhode Island och andra byggdes i North Carolina, South Carolina, Florida och Texas. År 1854 godkände kongressen 12 500 dollar för surfbåtar av metall för användning på de stora sjöarna. Även om kongressen då och då ställde medel till förfogande var ansträngningarna för att rädda skeppsbrutna besättningar fortfarande i stort sett oorganiserade. Räddningsbåtsstationer och utrustning hölls inte vid liv. En del utrustning stals samtidigt som byggnaderna led av vanvård och väderets inverkan på strandlinjerna. När fartyget Powhattan gick förlorat den 16 april 1852 och över 200 personer dog, skedde förlisningen bara 9,7 km från en livbåtsstation. För att göra saken ännu värre rånades kropparna som spolades upp på stranden på sina tillhörigheter och lämnades kvar där. Detta fick kongressen att börja fundera på att skapa en federal livräddningstjänst. År 1854 började de vidta åtgärder för att skapa en sådan tjänst. Men framstegen med idén stannade av under det amerikanska inbördeskriget.

Orkansäsongen 1870 i Atlanten orsakade omfattande förstörelse och dödsfall i stor skala. Det fanns ett nationellt krav på att kongressen skulle göra något. Sumner Increase Kimball var en advokat som hade gått in i Förenta staternas finansdepartement 1862. År 1871 utsågs han till chef för Life-Saving Bureau. Under hans ledning utvidgades tjänsten till att omfatta även västkusten och de stora sjöarna.

Vid den här tiden fanns det två sätt att rädda människor i vattnet. Det ena, som användes om fartyget var nära, var att rigga en byxboj, en anordning på ett rep som användes för att dra någon i säkerhet. Den andra metoden var att använda en båt för att ro ut genom vågorna för att nå offren. Båtarna vid den här tiden var cirka 10 meter långa och delvis täckta för att hålla vattnet ute. Besättningarna rodde ofta genom vågor som var högre än båtens längd. Omkring 1907 började båtarna använda bensindrivna motorer.

Den 28 januari 1915 bildades den amerikanska kustbevakningen genom en sammanslagning av Revenue Cutter Service och Life-Saving Service. Lagen innebar att Kimball och många av tjänsternas äldre anställda gick i pension. Under de 44 år som räddningstjänsten existerade gavs hjälp till 28 121 fartyg och 178 741 personer. Under denna tid förlorade endast 1 455 personer sina liv i räddningar eller räddningsförsök av USLSS.

En livräddningsbesättning sjösätter en surfbåt i hård brandning. Med tillstånd av U.S. Coast Guard Historian's Office.