Folkmordet i Rwanda | cirka 800 000 människor mördades

Bakgrund

1994 var nästan alla rwandier (85 %) hutuer. Under många år hade dock tutsi-minoriteten mer makt och styrde den rwandiska regeringen. År 1959 störtade hutuerna tutsi-regeringen och tog makten. Tiotusentals tutsier flydde till närliggande länder.

En grupp tutsier i exil bildade en rebellgrupp. De kallade den Rwandiska patriotiska fronten (RPF). RPF invaderade Rwanda 1990 och startade det rwandiska inbördeskriget. Tutsi-rebellerna och huturegeringen kämpade fram till 1993, då de två sidorna undertecknade ett fredsavtal.

Den 6 april 1994 sköts dock ett flygplan med Rwandas och Burundis presidenter ombord ned. Båda presidenterna var hutuer. Ingen vet säkert vem som sköt ner planet. RPF hävdade att hutuextremisterna själva hade skjutit ner planet, bara för att de ville ha en ursäkt för att börja döda människor. Hutuextremisterna skyllde på Tutsi RPF, och genast började de döda tutsier.

Inom en halvtimme hade hutu-miliser blockerat vägar över hela Kigali, Rwandas huvudstad. De stoppade varje bil som kom förbi och dödade varje tutsi som de hittade. Det rwandiska folkmordet började den dagen.

 
Karta över Rwanda  

Folkmordet

Under de kommande 100 dagarna skulle medlemmar av Hutu-regeringens armé, miliser och till och med civila döda 800 000 människor - i genomsnitt 8 000 människor varje dag. Detta gör folkmordet i Rwanda till ett av de snabbaste folkmorden i historien.

De två viktigaste milisgrupperna som utförde morden var Interahamwe och Impuzamugambi. Dessa skulle vara ungdomsorganisationer för två pro-hutu politiska partier. Regeringen förvandlade dem dock till miliser för att genomföra folkmordet.

Inom några timmar efter presidenternas död kallade militära ledare i Rwandas olika provinser samman miliser och civila. De berättade för dem att presidenten var död och att Tutsi RPF hade dödat honom. Sedan beordrade de folkmassan att döda tutsier och sa saker som t.ex: "Börja ert arbete!" och "Skona ingen!" - inklusive spädbarn.

Dödande av moderata politiker

Strax efter presidenternas död mördade huturextremister den rwandiska premiärministern. De torterade och dödade också de tio belgiska soldater som hade fått i uppdrag att skydda henne.

Därefter, under natten mellan den 6 och 7 april, fick hutu-miliser och den rwandiska armén listor över personer i regeringen som var politiskt moderata (dvs. inte extremister). De hittade dessa personer i Kigali och dödade dem.^p. 230 De gjorde detta för att de moderata inte skulle kunna stoppa folkmordet. De dödade också journalister och människorättsaktivister som hade uttalat sig mot Huturegeringen.

Dödande av civila

De första dagarna

Natten till den 6 april gick hutu-miliser också från hus till hus i Kigali och dödade tutsier. På morgonen den 7 april hade morden bara blivit värre. Interahamwe dödade och plundrade vad de ville. Journalister från andra länder kunde filma många av dessa saker. På några dagar hade folkmordet spridit sig över hela landet. När folkmordet spred sig till Rwandas landsbygdsområden ägnade mördarna mindre uppmärksamhet åt att mörda moderata hutuer och mer uppmärksamhet åt att massakrera tutsier.

Folkmordet sprider sig

Folkmordet i Rwanda begicks på ett mycket organiserat sätt. Folkmordets ledare upprättade till exempel listor över människor som var emot den hutuledda regeringen. De gav dessa listor till miliser som gick ut och dödade dessa människor, tillsammans med deras familjer. Miliserna blockerade också vägar så att de kunde kontrollera ID-kortet på alla som kom förbi. På dessa kort fanns en persons etniska grupp angiven. När de hittade en tutsi dödade milisen personen. Ofta använde de machetes. När tutsier försökte gömma sig för mördarna genomsökte milisen varje byggnad i ett område, tum för tum, tills de hittade de personer som gömde sig. Bussar körde till och med mördarna från massaker till massaker.

Armén och milisen var mycket brutala mot kvinnor. De våldtog mellan 150 000 och 250 000 tutsikvinnor. De kidnappade också kvinnor och tvingade dem att bli sexslavar. Efter att ha våldtagit kvinnor lemlästade våldtäktsmännen ofta kvinnornas könsorgan med bland annat vapen, kokande vatten eller syra.

De flesta offren för folkmordet dödades i sina egna byar. Ofta dödades de av sina egna grannar. Statliga radiostationer uppmuntrade vanliga människor att döda sina tutsi-grannar. Hutuer som vägrade att döda tutsier avrättades ofta omedelbart. Makar dödade sina tutsifruar eftersom de var rädda för att bli dödade om de vägrade. Det fanns till och med präster och nunnor som dömdes för att ha dödat människor som försökte gömma sig i kyrkor. Som historikern Richard Prunier förklarar: under folkmordet "Antingen deltog man i massakrerna eller så blev man själv massakrerad".^p. 247

Propaganda

Mördarna använde sig av propaganda för att uppmuntra folkmordet. De inrättade radiostationer och tidningar som var fulla av hatpropaganda. Ofta uppmuntrade de människor att "rensa ut kackerlackorna", vilket betydde "döda tutsierna". Mördarna läste upp namnen på människor som de ville ha dödade över radion. Radiostationerna uppmanade sina lyssnare att se till att de skar upp sina ben på gravida tutsikvinnor.

 
Byggnaden där tio belgiska soldater torterades och dödades  


Machetes och klubbor som användes för att döda tutsier (nu på ett museum)  

Förenta nationernas biståndsuppdrag för Rwanda

I oktober 1993 inrättade FN:s säkerhetsråd FN:s biståndsuppdrag för Rwanda (UNAMIR). Det skulle hjälpa till att genomföra 1993 års fredsavtal. UNAMIR hade dock inte tillstånd från säkerhetsrådet att skydda civila eller försöka stoppa folkmordet. Vid den här tiden fick UNAMIR-soldater bara skjuta sina vapen i självförsvar, om någon angrep dem personligen. De fick inte använda sina vapen eller engagera sig för att skydda civila som attackerades.

Svar från säkerhetsrådet

UNAMIR:s fredsbevarande trupper attackerades allt oftare. Länderna började dra tillbaka sina soldater från Rwanda. Vissa medlemmar av FN:s säkerhetsråd, som USA, argumenterade starkt för att FN borde ta bort alla sina fredsbevarande trupper från Rwanda. Till slut beslutade säkerhetsrådet att minska antalet trupper som UNAMIR fick ha. Den 21 april 1994, när folkmordet spred sig över Rwanda, minskade säkerhetsrådet antalet tillåtna UNAMIR-trupper från 2 548 till 270 - en minskning med nästan 90 procent.

UNAMIR:s befälhavare Roméo Dallaire bad hela tiden FN om fler trupper. Den 15 maj ökade säkerhetsrådet UNAMIR:s tillåtna antal trupper till 5 500. Det tog dock nästan sex månader för FN:s medlemsländer att frivilligt ställa upp med så många trupper. Under tiden fortsatte folkmordet.

Frankrike och Operation Turquoise

Frankrike erbjöd sig att leda ett humanitärt uppdrag i sydvästra Rwanda medan UNAMIR försökte samla fler trupper. Säkerhetsrådet godkände detta uppdrag den 22 juni 1994. Frankrike kallade uppdraget för "Operation Turquoise". Under denna operation upprättade soldater från Frankrike och andra länder en "säker zon" i sydvästra Rwanda. Detta var tänkt att vara ett område dit människor kunde komma för att skyddas från hutuattacker. Historiker tror att Operation Turquoise räddade 13 000 till 14 000 liv.^p. 308 Frankrike har dock anklagats för att ha låtit krigsförbrytare fly från Rwanda genom den säkra zonen.

Massakrer

Eftersom UNAMIR:s trupper inte fick använda sina vapen för att skydda civila kunde milisen massakrera civila även när UNAMIR-trupper fanns i närheten.

Kigali

Den 7 april 1994 bodde belgiska soldater till exempel på en skola utanför Kigali. Tusentals tutsier sprang från Kigali till skolan i hopp om att soldaterna skulle skydda dem från de massakrer som pågick i Kigali. Hutu-milisen omringade skolan, men de gick inte in eftersom de var rädda för de belgiska soldaterna.

Men en dag lämnade de belgiska soldaterna landet. De hade fått order om att ge sig av så att de kunde ta europeiska personer till flygplatsen för att föra dem ut ur landet. Senare sade en belgisk överste "att de unga soldaterna berättade för honom att de såg mördarna i backspeglarna" när de körde iväg. Efter att soldaterna hade åkt dödade hutu-milisen tusentals tutsier.

Murambi tekniska skola

En annan massaker ägde rum i Murambi, en stad i södra Rwanda. När folkmordet nådde Murambi försökte tutsier gömma sig i en närliggande kyrka. Biskopen och borgmästaren lurade dem dock genom att säga att de skulle gå till Murambis tekniska skola. De sa att de franska soldaterna där skulle skydda dem. Den 16 april 1994 sprang omkring 65 000 tutsier till skolan. En överlevande berättade: "De gav oss fyra [franska soldater] för att skydda oss, men från och med den 17 april såg vi dem aldrig mer."

När de kom till skolan hade tutsierna ingen mat. Skolans vatten var också avstängt, så tutsierna var för svaga för att kunna slå tillbaka. Tutsierna kunde fortfarande slå tillbaka i några dagar med hjälp av stenar. Men den 21 april attackerades skolan av Interahamwe. De dödade omkring 45 000 tutsier i skolan. De övriga 20 000 tutsierna sprang till en kyrka i närheten för att gömma sig, men milisen hittade dem där och dödade nästan alla.

Skolan är nu ett museum för folkmord. Museet berättar att endast 34 personer av 65 000 överlevde massakern. Det står också att de franska soldaterna efter massakern kom tillbaka och begravde kropparna i massgravar. Sedan lade de en volleybollplan över massgravarna för att dölja vad som hänt.

Oberoende rapport om FN:s "misslyckande"

År 1999 begärde Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, en oberoende rapport om folkmordet i Rwanda. Han ville veta varför FN och världen hade "misslyckats" med att stoppa folkmordet i Rwanda. Enligt rapporten var de största misslyckandena följande:

• Bristande resurser (t.ex. fredsbevarande trupper att skicka).
• Länderna hade inte den "politiska viljan" att hjälpa Rwanda (länderna ansåg inte att det var viktigt att hjälpa Rwanda och trodde inte att de skulle få något ut av att hjälpa Rwanda).
• Länder som inte inser hur illa det var i Rwanda

 
Skallar från personer som dödades vid Murambi Technical School  


Roméo Dallaire, UNAMIR:s befälhavare, bad många gånger FN om fler trupper.  

Slutet på folkmordet

Ugandas armé anslöt sig till RPF i kampen mot de extremistiska hutuerna. Bit för bit tog de kontroll över fler delar av Rwanda. Slutligen, den 4 juli 1994, tog de kontroll över Kigali.

Efter detta flydde omkring två miljoner hutuer från Rwanda till Zaire. I denna grupp ingick 1,4 miljoner civila hutuer som inte hade något med folkmordet att göra, men som hade fått veta att RPF skulle döda dem bara för att de var hutuer.

Enligt BBC: "Människorättsgrupper säger att RPF dödade tusentals civila hutuer när de tog makten - och fler efter att de gick in i [Zaire] för att [följa] Interahamwe. RPF förnekar detta."

 

Offer

År 1994 hade Rwanda 7,9 miljoner invånare. Efter folkmordet:

• 800 000 människor hade dödats (10 % av befolkningen).
• Detta omfattade 300 000 barn.
• 2 miljoner människor flydde till andra länder (25 % av befolkningen).
• Upp till 2 miljoner människor blev internflyktingar (de var tvungna att lämna sina hem och fly till andra delar av Rwanda) (ytterligare 25 % av befolkningen).
• 95 000 barn blev föräldralösa.

Före folkmordet var cirka 1,1 miljoner rwandier tutsier. Efter folkmordet fanns det bara cirka 300 000 tutsier kvar i landet. Nästan tre av fyra tutsier i Rwanda hade dödats under folkmordet.

 
Ett citat från en ung överlevare av folkmordet  

Rättegångar och straff

Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda

1995 inrättade FN:s säkerhetsråd den internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda (ICTR). Dess mål var att åtala personer som deltagit i folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten och att straffa de skyldiga. ICTR hade befogenhet att åtala alla som bröt mot internationella lagar om mänskliga rättigheter.

ICTR var den första internationella domstolen någonsin:

• Hitta personer som är skyldiga till folkmord
• Att konstatera att våldtäkt och sexuella övergrepp är ett sätt att begå folkmord.
• Att finna medlemmar av massmedia som är skyldiga till att ha sänt saker som var avsedda att uppmuntra människor att begå folkmord.

Av de 93 personer som åtalades av ICTR befanns 61 skyldiga och sattes i fängelse. Ytterligare tio fall skickades till Rwanda så att deras egna domstolar kunde pröva fallen. Tre personer som åtalats av ICTR är fortfarande på flykt.

ICTR stängdes den 31 december 2015.

Rwandiska domstolar

Den rwandiska regeringen kunde inte börja ställa folkmordsmisstänkta personer inför rätta förrän 1996. Detta berodde på att så många domare hade dödats under folkmordet och att så många domstolsbyggnader och fängelser hade förstörts.

År 2000 fanns det över 100 000 misstänkta personer som väntade på rättegång. De vanliga rwandiska domstolarna kunde inte hantera så många fall. För att lösa problemet inrättade regeringen ett nytt och annorlunda domstolssystem som skulle hjälpa de vanliga rwandiska domstolarna.

I mitten av 2006 hade de rwandiska domstolarna ställt över 10 000 folkmordsmisstänkta personer inför rätta.

Gacaca-domstolar

År 2001 började den rwandiska regeringen skapa ett system med Gacaca-domstolar (uttalas "GA-CHA-CHA"). I dessa domstolar väljer rwandierna domare som ska pröva folkmordsmisstänkta personers rättegångar. Gacaca-domstolar kan pröva mål om alla brott utom planerat folkmord eller våldtäkt. Dessa fall måste behandlas av vanliga rwandiska domstolar.

Om en misstänkt person befinns skyldig ger Gacaca-domstolarna mindre stränga straff om personen verkligen ångrar sig och ber om samhällets förlåtelse. Målet med Gacaca-domstolarna är att skipa rättvisa samtidigt som man går mot försoning. Det ger också förövarna en chans att erkänna vad de gjort, vilket ger offren en chans att få veta vad som hänt deras nära och kära.

Mellan 2001 och 2012 dömde 12 000 Gacaca-domstolar över 1,2 miljoner fall i hela Rwanda. Dessa domstolar avslutade officiellt sitt arbete den 4 maj 2012.

 
En Gacaca-rättegång  

Fotogalleri

Offer och massakrer

·         Håll muspekaren över varje foto för att se etiketten. Klicka på bilden för att göra den större.

Efter folkmordet

·         Håll muspekaren över varje foto för att se etiketten. Klicka på bilden för att göra den större.

Minnesmärken

·         Håll muspekaren över varje foto för att se etiketten. Klicka på bilden för att göra den större.

 

Relaterade sidor

• Folkmord
• Krigsförbrytelser
• Brott mot mänskligheten