Arthur Seyß-Inquart

Livet före Anschluss

Seyß-Inquart föddes 1892 i Stonařov (Stannern) i Mähren, som då var en del av det österrikisk-ungerska kejsardömet, som son till skolföreståndaren Emil Zajtich och hans fru Auguste Hyrenbach. Familjen flyttade till Wien 1907, där de ändrade det tjeckisk-slaviska namnet "Zajtich" till det tyska "Seyß-Inquart". Seyß-Inquart studerade senare juridik vid Wiens universitet. I början av första världskriget i augusti 1914 tog Seyß-Inquart värvning i den österrikiska armén och tjänstgjorde i Ryssland, Rumänien och Italien. Han belönades vid ett flertal tillfällen för mod och medan han återhämtade sig från sina sår 1917 slutförde han sina slutexamina för sin examen.

År 1911 träffade Seyß-Inquart Gertrud Maschka. Paret gifte sig 1916 och fick tre barn: De gifte sig i 1916 och fick tre barn: Ingeborg Caroline Auguste Seyß-Inquart (född 18 september 1917), Richard Seyß-Inquart (född 1921) och Dorothea Seyß-Inquart (född 1928).

Efter kriget började han arbeta som jurist och startade sin egen advokatbyrå 1921. Under den första österrikiska republikens första år stod han nära Vaterländische Front.

Som framgångsrik jurist blev han ombedd att ingå i kansler Engelbert Dollfuss' kabinett 1933.

Han blev statsråd 1937 under Kurt Schuschnigg. Han var till en början inte medlem av det österrikiska nationalsocialistiska partiet. Men 1938 var Seyß-Inquart den högst rankade politikern i det österrikiska nationalsocialistiska partiet.

I februari 1938 utnämndes Seyß-Inquart till inrikesminister av Schuschnigg, efter att Hitler hade hotat Schuschnigg. Den 11 mars 1938 avgick Schuschnigg som österrikisk förbundskansler och Seyß-Inquart utsågs till denna post av Österrikes president Wilhelm Miklas. Hitlers plan var att Seyß-Inquart skulle skicka ett telegram där han bad om tysk hjälp för att stoppa upploppen, men president Miklas utnämnde inte Seyß-Inquart till kansler förrän efter Hitlers invasion av Österrike. Den 13 mars 1938 gick Seyß-Inquart med i det nationalsocialistiska partiet.

Chef för Ostmark och södra Polen

Hitler tänkte lämna Österrike självständigt, men efter det välkomnande som de invaderande tyska trupperna fick under Anschluß beslutade han att göra Österrike till en ny del av Tredje riket, kallad Ostmark (eller östra gränsen). Seyß-Inquart skrev lagen som gjorde Österrike till en provins i Tyskland och undertecknade den som lag den 13 mars.

Seyß-Inquart blev Reichsstatthalter eller guvernör för det så kallade Ostmark. Ernst Kaltenbrunner var premiärminister och Burckel kommissionär för Österrikes återförening (med ansvar för "den judiska frågan").

Seyß-Inquart blev SS-gruppchef och i maj 1939 minister utan portfölj i Hitlers regering.

Efter invasionen av Polen blev Seyß-Inquart guvernör i södra Polen, men innan han började arbeta där skapades generalguvernementet och Seyß-Inquart blev ställföreträdare för generalguvernör Hans Frank.

Rikskommissar i Nederländerna

Efter Tysklands invasion av Nederländerna blev Seyß-Inquart i maj 1940 rikskommissarie för de ockuperade Nederländerna. Hans uppgift var att organisera den civila förvaltningen, skapa nära ekonomiska band med Tyskland och försvara rikets intressen.

Han stödde det nederländska nationalsocialistiska partiet (NSB) och lät det skapa en paramilitär Landwacht, som en hjälppolisstyrka. Andra politiska partier förbjöds i slutet av 1941, och många tidigare regeringstjänstemän fängslades i Sint-Michielsgestel. Landets administration kontrollerades till stor del av Seyß-Inquart själv.

Han införde åtgärder för att bekämpa "terror", och när en omfattande strejk ägde rum i Amsterdam, Arnhem och Hilversum i maj 1943 hölls särskilda summariska krigsdomstolar och kollektiva böter på 18 miljoner gulden utdömdes. Seyß-Inquart godkände avrättningen av cirka 800 personer före befrielsen. Vissa säger att det inte bara var 800 utan över 1 500, inklusive avrättningar enligt den så kallade "gissellagen" som gällde (bland annat) politiska fångar som var nära att bli befriade, Putten-incidenten och repressalieavrättningen av 117 holländare för attacken mot SS- och polisledaren" Hanns Albin Rauter. Från och med juli 1944 överfördes de flesta av Seyß-Inquarts befogenheter till den militära befälhavaren i Nederländerna och Gestapo, men han var fortfarande en viktig och mäktig politisk person.

Det fanns två små koncentrationsläger i Nederländerna:

• KZ Herzogenbusch nära Vught, och
• Kamp Amersfoort nära Amersfoort.

Det fanns också ett "judiskt samlingsläger" i Westerbork, förutom ett antal andra läger som kontrollerades av militären, polisen, SS eller Seyß-Inquarts administration. Bland dessa fanns ett läger för "frivillig arbetskraftsrekrytering" i Ommen. Totalt arbetade cirka 530 000 nederländska civila för tyskarna, varav 250 000 skickades till fabriker i Tyskland.

Seyss-Inquart var antisemit: några månader efter sin ankomst till Nederländerna sparkade han judar från regeringen, pressen och ledande positioner inom industrin. De antijudiska åtgärderna trappades upp efter 1941: cirka 140 000 judar registrerades, ett ghetto skapades i Amsterdam och ett transitläger inrättades i Westerbork. I februari 1941 skickades 600 judar till koncentrationslägren Buchenwald och Mauthausen. Senare skickades nederländska judar till Auschwitz. När de allierade styrkorna närmade sig i september 1944 skickades de återstående judarna i Westerbork till Theresienstadt. Av 140 000 registrerade nederländska judar överlevde endast 44 500 kriget.

När Hitler begick självmord den 30 april 1945 blev Seyß-Inquart utrikesminister i amiral Karl Dönitz nya tyska regering.

Den nazistiska regimen hade försökt att bränna jorden och förstört vissa hamnar. Seyß-Inquart höll med rustningsminister Albert Speer om att det var fel att förstöra allt för att hålla värdefullt material borta från de allierade styrkorna eller en ny regering efter kriget. Seyß-Inquart hjälpte också under den så kallade "hungervintern" 1945 till med att distribuera mat, och tillät allierade flygplan att släppa ner svenskt vitt bröd till de hungriga människorna i det ockuperade norra Nederländerna. Han förblev rikskommissar fram till den 8 maj 1945, då han, efter ett möte med Karl Dönitz för att bekräfta hans blockering av orderna om bränd jord, tillfångatogs i Hamburg.

Nürnbergrättegångarna

Vid Nürnbergrättegångarna anklagades Seyß-Inquart för konspiration för att begå brott mot freden, planera, starta och föra aggressionskrig, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Hans försvarsadvokat var Gustav Steinbauer. Seyß-Inquart befanns ändå skyldig till alla anklagelser utom konspiration. När Seyss-Inquart hörde talas om sin dödsdom klargjorde han att han tog på sig ansvaret för övergreppen under kriget: "Död genom hängning... ja, med tanke på hela situationen hade jag aldrig förväntat mig något annat. Det är okej". Han hängdes den 16 oktober 1946, vid 54 års ålder, tillsammans med nio andra anklagade från Nürnberg. Hans sista ord var: "Jag hoppas att denna avrättning är den sista handlingen av andra världskrigets tragedi och att den lärdom som tas från detta världskrig kommer att vara att fred och förståelse bör finnas mellan folken. Jag tror på Tyskland".

Seyß-Inquart vid Nürnbergrättegångarna.